Ironiskt nog


Jag är sådär lite vagt allmänreligiös, kanske.

Jag tror på någon typ av Gud, antar jag. Fast det beror väldigt mycket på hur man definierar ”Gud”. Teist är jag nog inte. Kanske mer av panenteist.

Svenska kyrkan borde vara som klippt och skuren för mig. Jag borde älska alla dessa olika gudstjänstformer. Visst, jag har tyckt att det varit skönt med mässformer där jag sluppit de klassiska synda- och trosbekännelserna. Det ska jag inte förneka.

Men ändå.

När jag väl bestämt mig för att den kristna traditionen är en okej tradition att söka i. Att det liksom inte blir bättre för att jag slänger mig in i någon tradition från andra sidan jordklotet. Religiös tradition som religiös tradition, liksom, och kristendomen är ändå den jag kan relativt mycket om.

Då är det ju den traditionen jag vill ha. Ge mig treenigheten, liksom. Ge mig det traditionellt kristna språket. Inte för att det är bäst, inte för att det är perfekt, utan bara för att det är språket i den här traditionen. Kastar man bort det, vad finns då kvar?

Inte vill jag att folk ska låta bli att prata om Jesus som Herre – kom igen, det är genomsubversivt. Det är stendumt att kasta bort. Inte vill jag ha några Livgiverskor. Det är väl inte fel med Livgiverskor, antar jag. Det är bara inte den tradition som jag tänkt mig att söka i.

Prästerna i min lokala församling må ursäkta, men det är inte primärt just deras tankar och formuleringar jag har tänkt mig att bygga på.

Som det är nu har jag två församlingar jag tänkt komma tillbaka till. Det är oftare jag tänker att jag ska ta mig iväg än vad som faktiskt blir av, men ändå.

De två församlingarna tillhör olika samfund. Ingen av dem tillhör Svenska kyrkan.

Ironiskt nog, kära välmenande präster som vill formulera om kristendomen eftersom det traditionella språket inte talar till moderna människor. Ironiskt nog blir det inte er jag primärt söker mig till. Fast era tankar om Gud nog i grunden kanske är mer lika mina.

Ironiskt nog finner jag att jag i handboksfrågan huvudsakligen sympatiserar med de som vill värna om den ”gamla, äkta” kristendomen, som jag absolut inte tror på. Vad jag ser är att man hackar sönder det man har. I brist på form – alltså, jag behöver formen. Vad har man utan den?

Dan Sarkar skriver i Kyrkans tidning.

Församlingens viktigaste huvudgudstjänst, Högmässan, har i förslaget över 200 alternativ, och kan lågt räknat utformas i mer än 8 000 olika varianter. Även om skillnaderna mellan flera av alternativen är ganska små, gör de genom sin blotta mängd att man knappast kommer att finna en liturgiskt exakt likadan högmässa på två ställen framöver.

Förslaget är exkluderande för den som firar gudstjänst utanför sin egen församlingskyrka, eftersom agendan hela tiden måste användas för att det ska vara möjligt att följa med i vilka alternativ som används. Att aldrig mer kunna liturgin till den vanliga högmässan utantill är i längden förödande för enheten, samhörigheten och gudstjänstglädjen i Svenska kyrkan.

I tidningen Dagen talar samme Sarkar om att kyrkohandboksförslaget är en plocklåda, varur församlingarna kommer att plocka mycket olika.

Alla är nöjda, utom den tillfällige gudstjänstdeltagaren som faktiskt inte har en aning om vad just den här församlingen står för.

Nej, jag älskade inte den gamla högmässan, och jag minns ärligt talat väldigt lite av den – små brottstycken, bara. Kanske jag skulle tycka den var hemsk. Men en pyttipanna där varje församling ska få köra sitt rejs, till på köpet utan att man först tagit beslut om att varje medlem själv ska få bestämma vilken församling man är medlem i. I min hjärna går det bara inte.

Jag vill inte gudstjänsta med näsan i något agendablad, i en miljö där detta är det normala. I ett samfund där min åsikt på den punkten är originell har jag nog ganska svårt att vistas. Alltså, jag har ju inte varit medlem på många många år. Men det är så paradoxalt, när så mycket av det Svenska kyrkan säger och står för borde passa mig som hand i handske… jag tror banne mig jag skulle få mer ut av ortodoxa gudstjänster på kyrkslaviska, och vem vet. Kanske det blir där jag till slut hamnar. (Om jag nu kommer att ”till slut hamna” någonstans. Det kanske inte är jättetroligt, att jag gör det.)

 

Länkar

Dan Sarkar skriver i KT, samt intervjuas i Dagen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hittepareligion-i-kyrkohandboken
http://www.dagen.se/skansk-prast-menar-att-handboken-blir-en-plocklada-1.726476

Annonser

2 thoughts on “Ironiskt nog

  1. Ping: Längtan efter frimodighet | Rambling thoughts

  2. Ping: Vad man ska lära sig av Katarina församling | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s