Att kalla ner Guds välsignelse

Vad händer egentligen i gudstjänstens välsignelse? Sker något med automatik eller inte?

Svenska akademins ordbok har tyvärr inte hunnit beta av hela bokstaven V, men i Nordisk familjebok från 1900-talets början står det

Välsignelse lat. benedictio), nedkallande af Guds nåd och beskydd.

Vad menas då med att nedkalla? Låtom oss anlita SAOB, ty Svenska akademins ordbok är en klippa vad gäller kyrkligheter. Under statskyrkotiden låg produktion av bibelöversättningar, kyrkohandböcker med mera på Akademiens bord och givetvis fann den kunskapen även vägen in i ordboken.

Grundbetydelsen av ordet nedkalla verkar vara att be eller säga åt någon att komma ned, från en stege eller norra Sverige eller vad som. ”Bedja eller anmodiga eller förständiga (någon)” tycker SAOB. ”Jag nedkallade honom från stegen” vore ett korrekt om än arkaiserande sätt att använda ordet; ”jag kallade ner honom från stegen” är en smula mer modernt.

Det kyrkliga sättet att använda ordet är bildligt, tycker SAOB. Jag tar mig friheten att skriva ut förkortningar och fippla en smula med formatet, för läslighetens skull.

med avseende på något som tänkes komma ovanifrån (särskilt välsignelse, fördömelse, något ont, någons vrede eller hämnd och dylikt):
– anropa eller bedja någon (särskilt Gud eller överjordiska makter) att sända ned (något) eller låta (något) komma ned eller att låta någon drabbas av eller undfå (något);
(…)
– särskilt i uttrycket nedkalla något över någon. Nedkalla Guds välsignelse över någon.

Anropa eller bedja. Anropa kanske är ett bra ord i sammanhanget.

Jag kan inte se annat än att hela skalan finns med i ordet, från att snällt be och alls inte vara säker på utfallet till att närmast beordra. Det är lite som att tända eld på offret på altaret, kanske? Man kan aldrig helt säkert veta om Gud tar emot offret? Ändå måste handlingen rimligen utföras med övertygelse. Ett offer som utförs med känslan ”måtte Herran ta emot” blir närmast en destruktiv handling. Om någon sitter och undrar ”blir jag verkligen välsignad av Gud nu” får kulthandlingen en märklig effekt.

I Gamla testamentet kan jag inte se annat än att – alltså, jag är ju inte särskilt bibelsprängd, men jag har definitivt intrycket att Guds välsignelse i GT medför välgång i det jordiska. Om man ser GT som en samling mytiska berättelser samt i viss mån mytifierad historieskrivning är det nog ganska naturligt att Guds välsignelse blir något mycket handfast. Men hur ska vi se på det här och nu? Inte är det som i GT, iaf. Exakt vad Guds välsignelse är, är mig ett stort mysterium.

Är det ett reellt problem, som bisp Persenius skriver, att människor kommit att tolka välsignelsen som att det inte är säkert att Gud välsignar? Formuleringen visar att han menar att folk tagit det för självklart förr, men men att en förändring skett. Har han rätt, och har förändringen gått åt det håll han beskriver? Även bisp RP torde ju vara medveten om att han knappast kan nedkalla Guds välsignelse över någon och därigenom tillförsäkra denne lycka och välgång. Sen må han vara biskop aldrig så mycket. Så vad betyder det att få ”Guds välsignelse”, om den inte tar sig något synligt uttryck?

Å andra sidan. Ritual handlar kanske om att skapa något, så att det blir sant? Sant ur någon aspekt, åtminstone. Kanske inte hårt faktamässigt logiskt, men ändå sant?

Kulthandlingen som sådan kanske behöver innehålla såväl en försäkran som ett osäkerhetsmoment, så man inte lovar för mycket? Persenius verkar tänka sig att om själva välsignelseorden försäkrar att Guds välsignelse kallas ner, är det det liturgiska sammanhanget som står för osäkerheten. Prästen säger inte ”Nu blir ni allihop välsignade”, hen uppmanar ”Ta emot Guds välsignelse”. Den finns där, bara man tar emot. Hänger det alltså bara på mig, om jag tar emot välsignelsen eller inte? Det känns högst obra. Lika svårt har jag för tanken att prästen kan nedkalla något liksom per automatik.

Den optimala gudstjänstformuleringen kanske är en som rymmer tolkningsmöjlighet? I så fall är inte ”välsignar och bevarar” riktigt bra. Jag tänker nu utifrån att man vill ha en formulering, som folk huvudsakligen ska följa. En formulering, som sen går att tolka på olika sätt.

Nuvarande handboksförslag vill tillåta bägge versionerna och det är ju gott och väl, så får alla som de vill ha det. Eller?

Nä. Den versionen betyder att alla präster får det som de vill ha det. Vi övriga får försöka leta rätt på någon vars formuleringar vi kan förlika oss med. Mats Hermansson, domprost i Visby, berättar i ett gammalt blogginlägg att han alltid under sin drygt 20-åriga prästgärning läst ”välsignar och bevarar” trots att den versionen inte finns med i aktuell kyrkohandbok. Att dra domprost Hermansson inför domkapitlet, som han själv skämtar om, förefaller väl en smula överdrivet. Däremot kanske inte versionen ska sättas på pränt i ny kyrkohandbok utan att man noggrant utreder det hela först.

Någonstans där står väl valet. Antingen ska alla välja de formuleringar de själva tycker är bäst – ”alla” betyder här ”alla präster”, och vi övriga får ge oss ut på präst-shopping för att hitta någon som passar – blir inte det en väldigt märklig folkkyrka? – eller så hittar man en formulering som funkar för kyrkan som helhet. I vissa fall kan man väl tänka sig alternativ, men med alla valmöjligheter som finns i liggande förslag kommer tydligen knappt två församlingar att ha likadana gudstjänster.

Vad gäller Svenska akademiens remissvar tror jag faktiskt inte att Akademien är de bäst lämpade att avgöra vilken av de två formuleringarna av välsignelsen som är optimal i gudstjänsten. Det är ingen ren språkfråga, utan något för språkbevandrade teologer alt. teologer och språkmänniskor att reda ut tillsammans. Däremot kan man ju tänka sig att en sådan utredning av konsekvenserna av att tillåta formuleringen ”välsignar och bevarar” borde finnas utredda innan det sjösätts i en kyrkohandbok. Jag tolkar Akademiens fräsande som att de inte sett någon sådan utredning – och det är väl i så fall anmärkningsvärt, tänker jag.

Men vad vet jag.

 

Länkar

SAOB: Nedkalla
http://www.saob.se/artikel/?seek=nedkalla&pz=1#U_N229_102715

Akademiens remissvar (om nu någon har missat det)
http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf

Bisp Persenius försvarar formuleringen ”välsignar er och bevarar er”
http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/05/05/medan-han-valsignade-dem/

Mats Hermanssons gamla blogginlägg
http://blogg.svenskakyrkan.se/domprostmats/2011/12/16/annu-ej-anmald-till-domkapitlet/

Annonser

8 thoughts on “Att kalla ner Guds välsignelse

  1. Finner detta intressant. Med orden. Jag har också funderat över det där med oss/dig – och tänkt att prästen uttalar välsigne dig, men om det är en lekperson som håller i gudstjänsten så läser man välsignelsen välsigne oss, där jag uppfattat det förstnämnda mer som ett faktum och det sistnämnda mer som en bön om. När jag själv hållit i en andakt har jag då tillsagts att använda ‘oss’ och uppfattat det, delvis felaktigt antar jag, mer som att man ber om Guds välsignelse, som en bön.

    Gilla

    • Delvis felaktigt – varför? Kan människan göra mer än att be om Guds välsignelse?

      Någonstans här börjar den ortodoxa versionen, att benämna saker ”mysterier” och sen avstå från fler förklaringar, kännas mycket tilltalande.

      Gilla

      • Tänkte bara på biskopens inlägg – att han uppfattade det som negativt att människor kommit att tolka det som att Guds välsignelse inte är automatisk. Jag har personligen i min kyrkliga karriär aldrig uppfattat det så som han beskriver, eller att det skulle vara ett problem, även om jag tänker mig välsignelsen som en bön om, eller kanske förhoppning, men har aldrig riktigt tänkt på det så tänkte till efter ditt inlägg. I övrigt håller jag med om att avstå från förklaringar är tilltalande – välsignelse, eller mässa, som att träda in i ett mysterium.

        Gilla

      • Det vore intressant att veta hur många som tänker som just denne bisp. Jag tycker ju att tanken på något slags automatik skapar mycket fler problem än den löser. Samtidigt antar jag att den tolkningen står det katolska närmare, mao är mer högkyrklig. Men jag vet inte.

        Gilla

  2. Jag tycker det är en väldigt bra synpunkt detta med att slarv med handboken leder till att prästen får för mycket att säga till om. Hos oss på landet kan man allt få åka rätt långt om man ska prästshoppa så det är inte någon bra grej att behöva ge sig på.

    Gilla

    • Jag hade lite nätkontakt med en kille (jaja man, men yngre än jag) som var kyrkvärd där han bodde. En sån där församling på liten ort med glest besökta gudstjänster. När den nya prästen började laborera med alternativa formuleringar av treenigheten började han fundera väldigt skarpt på att ”shoppa församling” bland frikyrkorna – med grannorterna blev det iaf ett par att välja mellan.

      Vi tappade kontakten sen, så jag vet inte hur utfallet blev. Men den prästen måste ändå ha missförstått nånting i sitt uppdrag. Det är ju inte som att den grabben kommer tillbaka bara nästa präst byter tillbaka till de gamla formuleringarna… rotar han sig på annat håll är han borta. En glest besökt församling borde inte ha råd med sånt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s