Akademien, frikyrkan och Välsignelsen

Det var nattvardsgången som fick mig att börja fundera. Närmare bestämt gällde det de som inte tog emot nattvarden, utan istället gick fram för att ta emot en välsignelse.

En av Allhelgonakyrkans präster uppfattade jag (rätt eller fel) som lite mer typiskt luthersk, lite mindre frikyrkoaktig än de övriga. Just hen såg alltid till att påpeka inför nattvarden att om man inte ville ta emot bröd och vin kunde man gå fram för att ta emot en välsignelse – men då skulle man gå till hen, inte till de frivilliga som hjälpte till att dela ut nattvarden. Lekmän kunde alltså anförtros att dela ut bröd och vin – men inte att utdela välsignelsen. Det var lite konstigt, tyckte jag.

Någon av prästerna valde att inkludera sig själv i den avslutande välsignelsens ”målgrupp”: Herren välsigne oss och bevare oss. Fick man göra så? Jag fick intrycket att det var mer frikyrkoaktigt medan Svenska kyrkan nog normalt kör med att prästen läser välsignelsen över församlingen, som om hen var en kanal för den.

I religionsundervisningen vill jag minnas att vi fick lära oss att katoliker på ett helt annat sätt än protestanter ser prästen som att han har en förmedlande roll mellan Gud och människa, som lekmän inte kan fylla. I många av frikyrkorna antar jag att lekmän i teorin skulle kunna förrätta hela nattvarden, utan att heta pastor eller ha gått någon utbildning eller på något sätt avskilts för tjänst (som det tydligen heter på frikyrkiska, istället för ”vigts”). Frikyrkopastorn som läser ”Herren välsigne oss och bevare oss” agerar inte kanal. Här såg det plötsligt ut som om Svenska kyrkan ställde sig mittemellan de två positionerna.

Det hela handlar om prästens roll i gudstjänsten. Om prästen utan vidare kan nedkalla ditt eller datt över församlingen, har man inte förfallit till nåt slags magiskt tänkande då? Å andra sidan, om prästen inte har någon typ av förmedlande funktion – vad ska man då ha hen till. Är frikyrkopastorn bara ett slags… eh… konferencier? Emm-Cee, som det heter på engelska. Master of ceremonies, vars position enbart är en roll som egentligen vem som helst kan spela. Man har kommit överens om att just ikväll kreerar Sigge den. Om vi i församlingen kommer överens om att ge Lisa rollen som återkommande ceremoniledare, är det samma sak som att vi gör henne till pastor.

Hur man läser sin Bibel påverkas av de teologiska sanningar man redan omfattar. Det gäller även människor som kan sin hebreiska och grekiska. När Svenska akademien skriver

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24-26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten.

Företräder de då helt enkelt en synnerligen lågkyrklig ståndpunkt, där prästen på inget villkor får riskera framstå som någon typ av trollerikonstnär eller mer förmedlare av gudomlig kraft än någon annan?

Bisp Ragnar Persenius beskriver det å andra sidan som ett problem, att människor kommit att med tiden inte uppfatta formuleringen ”välsigne er och bevare er” som att en välsignelse verkligen sker. De uppfattar inte att Gud verkligen välsignar.

Det bör väl tillfogas att välsignelsen behöver tas emot för att bli till personlig välsignelse. Paralleller finns när prästen tillsäger syndernas förlåtelse respektive uttalar ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet” vid utdelandet av nattvardsgåvorna.

Jag är därför av innehållsliga och språkliga skäl tacksam över hur den aronitiska välsignelsen översätts i Bibel 2000: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.” Välsignelsen ger ett personligt tilltal om det som samtidigt sker i Guds namn. Det blir extra tydligt i själva handlingen när välsignelsen föregås av uppmaningen ”Ta emot Guds välsignelse”, delas ut med handen höjd till välsignelse och avslutas med korstecknet i treenig Guds namn.

Där gav han mig något att tänka på, bispen i Uppsala. För övrigt tycker jag det är väldigt bra att en av biskoparna går i svaromål mot Akademiens synnerligen uppmärksammade remissvar. Möjligen kan man tycka att en blogg, om än på Svenska kyrkans webbplats, är väl undanskymt.

Företräder Persenius helt enkelt den äkt-lutherska linjen? medan vem det nu är som författat Akademiens remissvar representerar en mer typ kalvinistisk/frikyrklig teologi?

Sen kan man ju tänka sig – alltså. Måste man tänka sig att det som sägs ske, sker helt bokstavligen? eller kan man tänka sig att det är en liten, tja. Hum.

Om jag föreställer mig gudstjänsten som liksom en typ mysterierit. Då försvinner nog mina problem med att prästen står där och säger att nu är du löst från synd, och nu har Gud välsignat dig. Tänker jag mig det hela som en upplevelsebaserad mysterierit behöver prästen alls inte vara något annat än en rollfigur som bara spelar den som som behövs för att leda det hela: ceremonimästaren. Emm-Cee.

Typ så?

Gud som handlar, är väl kanske det jag har svårt för. Inte Gud som handlar i sig självt, utan Gud som handlar genom gudstjänsten.

Det här får jag nog tugga på ett tag.

 

Länkar

Bisp Ragnar Persenius om kyrkohandboksförslagets välsignelseformuleringar
http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/05/05/medan-han-valsignade-dem/

Akademiens remissvar (om nu någon missat det)
http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s