Akademien och Facebook i oskön symbios

Svenska akademien har talat. Kultursverige fnittrar åt Akademiens sågning. Göran Rosenberg twittrar ut att skrivelsen är ”underbart otidsenlig”, och det mullrar i morgonsoffor och tidningskrönikor. Plötsligt är kyrkohandboken en snackis, tack vara det snärtigt och något högdraget formulerade remissvaret. Hade en stram skrivelse fått samma massmediala genomslag? Knappast.

Bloggaren Laudate påpekar att Kyrkohandboken är en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter, och att det därför är väldigt viktigt vad där står. Åhå – det hade jag ingen aning om. Själv ska han precis till att gifta sig, och för honom är det viktigt att äktenskapet är instiftat av Gud vilket inte framgår i de nya formuleringarna. Avser Svenska kyrkan i och med denna kyrkohandbok att ändra sin äktenskapsteologi? I det nya förslaget ska man aldrig i vigseln tydligt uttala att äktenskapet är instiftat av Gud. De gamla formuleringarna finns inte ens kvar att välja bland. Har man tagit ett medvetet beslut om att ändra äktenskapsteologi, åtminstone betoningarna inom den, eller är detta mest bara en följd av strävan att slippa skilda vigselakter för strejta resp. homopar? Det låter faktiskt lite som att man i och med gayvigslars införande nedväxlar äktenskapets betydelse. Har man avsett det?

Om Sofia Lilly Jönsson i Expressen har rätt sitter en liten maktgrupp och styr – ungefär som det lär stå i den där Timbrorapporten, som jag fortfarande inte har iddats läsa. Kompisar rekryterar varandra till höga poster, och tappar en smula kontakten med kyrkgolvet. Om det man ska ändra och uppdatera är en del av bekännelseskrifterna bör väl ett sådant arbete göras synnerligen grundligt, och på ett sätt som skapar uppslutning. Jag får associationer till Miljöpartiet som började som partiet med en annan, mer djupgående syn på demokrati men tappade allt sans och förnuft när man fick ta del av maktens köttgrytor.

Patrik Pettersson på bloggen Kyrkliga ting skriver

Att Svenska Akademien tog sig an handboksförslaget och bemödade sig att skriva ett remissvar först nu, mycket sent i processen och först efter viss medial uppmärksamhet, säger förstås något i sig. Att remissvaret i sig är kortfattat och inte särskilt detaljerat säger också något.

Det säger ”något” – OK vad?

De spetsiga formuleringarna skyler över att Akademien nog inte gjort den grundligaste av genomgångar.

Jag trodde att Akademien avstått från förra remissomgången eftersom man inte ansåg sig riktigt kunna bedöma det kyrkliga och liturgiska. Kanske hade jag fel. Nu gällande kyrkohandbok antogs 1986, och då var det nog självklart att kyrklig inkl. liturgisk kompetens skulle finnas i Akademien. Kanske den ännu inte hunnit vaskas ur.

Om det inte är egen kompetens man saknat är bristvarorna tid och engagemang. När tidigare kyrkohandböcker har producerats, har de varit statliga angelägenheter och Akademiens roll i det hela har varit väsentlig. Inte nu längre. Nu måste människor puffa på Akademien för att de ska orka ta sig an det hela.

Jag har antagit att när gudstjänsten använder formuleringar från Bibeln, vare sig det är GT eller NT, bör man i gudstjänsten använda samma ord som står i aktuell Bibel. Det är fel, sade någon. Liturgiska texter lever sitt eget liv, och traditionen med separata liturgiska texter är gammal. Trots att kyrkan slog fast Vulgata som den officiella latinska bibelöversättningen levde liturgi i andra latinska språkdräkter kvar, och det var inget problem. Bibel 2000 är en filologisk utgåva, alltså en som med litteraturforskarens hjälpmedel försöker lista ut vad skribenten menade. Det är något modernt – en skrivbordsbibel, liksom. Liturgi är något annat. Alltså är en kritik av att formuleringar från Bibel 2000 används i gudstjänsten inte en kritik av Bibel 2000 som sådan.

Stämmer detta? Är uppfattningen vanlig? Vet ej. Min slutsats att Akademien implicit kritiserar Bibel 2000 behöver alltså inte stämma, men jag undrar fortfarande vem det är som med sådan emfas slår fast att ”Herren välsignar och bevarar” sämre motsvarar den hebreiska grundtexten. Kanske det beror på vilka ögon man läser med. Liturgens kanske är annorlunda än filologens. I sammanhanget gudstjänst kanske det är en sämre översättning… uhm. Kanske. Jag skulle nog tro att de aronitiska präster för vilka formuleringarna ursprungligen skrevs verkligen förmedlade välsignelse för hela folket. För att förstå det där behöver man djupgående kunskap om äldre judendom… det här kan man gräva hur djupt som helst i.

När ”Vår fader” introducerades i gudstjänsten gick det inte helt smärtfritt. Man lyckades få de kyrkliga att lära om. Det är vi andra, som kanske närmar oss det hela i mer mogen ålder, som har problem vilket framgått i tidningsartiklar om såväl Katarinamässan som Katolska kyrkans gudstjänster; båda använder de gamla Fader vår.

Vad kommer Svenska kyrkan att lära sig av sitt kyrkohandbokshaveri? för jo, ett haveri är det. Att processer ibland går in på blindspår och måste göra om är väl inte så anmärkningsvärt, men den organisation som bara gör små ändringar i ett starkt kritiserat förslag för att sen åka på storstryk i sista remissperiod har problem med hur organisationen fungerar och styrs.

Spelar det möjligen in att Svenska kyrkan aldrig förr gjort en kyrkohandbok helt självständigt, eftersom man varit en del av staten? Att man inte riktigt är van att rodda såna här projekt på egen hand, och inte helt förstår hur man gör det som icke-statskyrka? Famlar man efter sin roll?

Den allmänna förtjusningen över sågningen ger mig en smula dålig smak i munnen. Att handboksförslaget är språkligt ofärdigt har många sagt men uppmärksamhet får detta först när landets finaste akademi, den som brukar kallas för bara Akademin, överlägset fräser i tonfall som om det användes på sociala medier bara skulle generera otrevligheter. ”Underbart otidsenlig” var Göran Rosenbergs formulering om sågningen. För mig ser den tvärtom väldigt tidsenlig ut – gjord för twitterflöden och facebookdelningar.

 

Länkar

#388. Pinsam sågning… Patrik Pettersson på Kyrkliga ting
http://kyrkligating.blogspot.se/2016/05/388-pinsam-sagning.html

Vem instiftade mitt äktenskap? Bloggaren Laudate om kyrkohandboken som del av bekännelseskrifterna
http://laudate.se/2016/may/vem-instiftade-mitt-aktenskap.html

Nya kyrkohandboken sågas av akademierna Sofia Lilly Jönsson i Expressen
http://www.expressen.se/kultur/nya-kyrkohandboken-sagas-av-akademierna/

Två texter där någon förmedlar sin upplevelse av gudstjänster där man använder Fader vår istället för Vår fader:
Kyrkan som blev en publikdragare, Jens Christian Brandt i DN om Katarinamässan
http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-som-blev-en-publikdragare/
Det nya svarta, Thomas Engström i Fokus om Katolska kyrkan
http://www.fokus.se/2015/03/ett-kors-att-bara-2/

Birger Schlaugs blogginlägg om hur Miljöpartiet numera funkar internt försvann tyvärr med resten av hans blogg (han fick den hackad). Annars hade jag länkat till den. Den känns i sammanhanget relevant.

Min första fundering kring Akademiens kyrkohandbokssågning
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/05/02/har-svenska-akademien-tillgang-till-hogre-kompetens-i-hebreiska-an-vad-svenska-bibelsallskapet-har/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s