Har Svenska akademien tillgång till högre kompetens i hebreiska än vad Svenska bibelsällskapet har?

Brukar Svenska akademien ta i på detta sätt, när de avger remissvar? Förra remissomgången angående Svenska kyrkans kyrkohandbok iddes de över huvud taget inte lämna något. Den här gången gör de det, och då skräder de inte orden. Alltså, jag vet ju inte hur Akademien brukar uttrycka sig, men detta var sannerligen ingen torr kanslisvenska. Hör bara här, ang. den aronitiska välsignelsen baserad på en text ur Fjärde mosebok. Den gamla versionen börjar alltså ”Herren välsigne er och bevare er”, och fortsätter i samma stil. Den nya går istället ”Herren välsignar och bevarar er”, etc.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24-26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten.

Det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Ord och inga visor.

Remissvaret fetdissar också ambitionen till ”inkluderande” gudstjänstspråk. Ironifnuttarna runt ordet talar sitt tydliga språk. Jag är själv skeptisk till det, mest för att det som ska vara ”inkluderande” och lättillgängligt för nya reser murar mot dem som redan har en uppfattning om hur orden i gudstjänsten bör falla. Akademiens kritik är att begreppet är dåligt definierat – istället för att klart definiera målet erbjudar handboksförslaget flera strategier för att uppnå det.

Remissvarets bilaga avslutas så så här.

Denna bilaga inleds och avslutas sålunda med en diskussion om inkluderande språk. Många av de brister i förslaget som här påpekats kan härledas till försök att följa det inkluderande språket som princip. Vi har kunnat konstatera att en strävan efter inkluderande formuleringar (i betydelsen ‘formuleringar som bara innehåller språkgods som är igenkännligt för de flesta’) ofta leder till andra förluster, framför allt på innehållsplanet. Vid en omarbetning behöver detta begrepp antingen definieras eller överges.

Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. Detta leder till slutsatsen att Kyrkohandboken inte borde väja för ”stötestenar” i stil med adekvat arkaiserande formuleringar (under förutsättning att de är teologiskt-liturgiskt motiverade). Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag?

Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att ”lära och förmana” de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet.

Jag kan på väldigt många sätt hålla med. Ge mig mysterier, ge mig något att grubbla över sen jag kommit hem! Ge mig känslan av att det finns många många lager bakom det sagda! Sätt myror i huvet på mig, som räcker ett tag och som ger mig en aha-upplevelse när en serietidningsmässig glödlampa tänds ovanför mitt huvud! Ge mig ett språk som andas djup och känsla, inte enbart innehåll!

Samtidigt är jag kluven. Iona-sången ”Herre hör min bön” träffade mig rätt i hjärtat första gången jag besökte Allhelgonamässan. Det är ett språk som inte kräver någon som helst tillvänjning, men samtidigt – hur länge höll det? Inte hur länge som helst. Nu kommer väl denna typ av specialmässor att fortsätta finnas kvar oavsett vad som står i den officiella kyrkohandboken, men ändå.

Mest fundersam blir jag över att Svenska akademien här faktiskt recenserar inte bara kyrkohandboksförslaget utan även Bibel 2000. Den översättningen utfördes nog inte med ambitionen att formuleras ”inkluderande”. Snarare låg väl vetenskapligheten i förgrunden när den skapades? Jag har då åtminstone aldrig hört något annat. Akademien säger i klartext att Bibel 2000 på ett par punkter, den aronitiska välsignelsen och Herrens bön, blivit sämre översatt än 1917 års översättning. Översättarna var givetvis medvetna om att dessa bibeltexter används i gudstjänster och därför är extra viktiga. Vilken version de än kom fram till, skulle den komma att användas i gudstjänst. Det fanns säkert flera meningar inom Bibelkommissionen om vilka formuleringar som var bäst, men jag måste väl utgå från att den version som blev tryckt hade stöd av de flesta bland experterna.

Svenska akademien är en av tre huvudmän bakom Svenska bibelsällskapet, som ansvarade för Bibel 2000. Har Akademien tillgång till tyngre experter än vad Bibelsällskapet hade, när det begav sig? Det låter faktiskt orimligt.

Största delen av Akademiens språkkommitté känner förmodligen att ärendet att yttra sig över Svenska kyrkans handboksförslag ligger utanför deras kompetens. Därför kan man tänka sig att ett fåtal personer fått styra, och att dessa personer motsvarar vad som när Bibel 2000 sammanställdes var en minoritetsröst. Eftersom större delen av språkkommittén inte riktigt känner att de kan yttra sig, har en eller ett fåtal personer fått härja tämligen ostörda med remissvaret. Så tror jag.

Jag hyser oerhört, oerhört stor sympati för önskan att behålla en språkdräkt vars lyster Bibel 2000 ytterst sällan når upp till. 1917 års översättning är den sista som ingraverades i folklagrens litterära medvetande. När författare och kulturpersonligheter citerar Bibeln är det oftast den som de tar till. Jag gör det också. Jag föredrar dessutom Fader vår, dels för att det är den jag en gång lärt mig och dels eftersom den har en helt annan rytm. Den flyter och skapar ett litet form-moln kring själva orden som därmed upphör att bara vara ord utan även blir till något mer.

Tänk om Svenska akademiens expert på hebreiska har fel. Tänk om ”Herren skyddar och bevarar er” faktiskt bättre motsvarar den hebreiska grundtexten.

I så fall undrar jag: är inte den formuleringen väldigt tveksam kristen teologi? eller åtminstone väldigt tveksam luthersk teologi? som väl inte låter prästen tjäna som särskilt mycket av mellanhand mellan lekfolk och Gud? Precis som remissvarsförfattaren/na säger blir prästens roll en annan, om hen försäkrar att Herren skyddar och bevarar oss i kyrkbänkarna eller om han uttrycker en – jag vet inte hur jag ska säga det, men i ”Herren skydde och bevare er” finns en osäkerhet inbyggd som väl ganska bra motsvarar ”Må Herren skydda och bevara er”. Vem är prästen att stå där och påstå att Gud gör detta? Tänk om Gud får för sig att ”göra en Job” på mig imorgon. Det vet väl prästen ändå väldigt lite om.

Jag tycker inte om den där formuleringen att Herren ”skyddar och bevarar”.

I remissvaret står också… detta är en petitess, men dock.

I en bön under begravningstjänst finner vi:

NN fattas oss/och vi sörjer henne/honom

Denna användning av verbet fattas i betydelsen ‘saknas för, sörjes av’ är en nybildning skapad av Astrid Lindgren, när hon låter Ronja Rövardotters far Mattis sörja sin gamle vän Skalle-Per. Frågan är om den nybildningen, som närmast överanvänds i begravningsannonser, hör hemma i en gudstjänsttext. I Bibeln finns den äldre användningen bl.a. i den mycket kända psaltarpsalmen 23: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”.

Jag måste inflika att Astrid Lindgren inte var först med formuleringen ”han fattas mig” i sammanhanget att sakna eller sörja något levande. Skribenten har säkert rätt i att det är via Astrid Lindgrens skapelse Mattis, Ronja Rövardotters pappa, som formuleringen blivit spridd, och Astrid kan mycket väl ha nybildat frasen på egen hand. Å andra sidan kan hon lika gärna ha läst den hos Gunnar Ekelöf, som 1941 publicerade i diktsamlingen Färjesång:

På ingenting kan jag tro
Utom på Gud
Hur kan jag då tro!

Blott att han finns
Så som han fattas mig.

Dikten heter ”Ecce Homo”. Ekelöfs formulering har inte efterlämnat särskilt mycket ringar på vattnet – såvida inte Lindgren plockat den från honom, förstås.

Om remissvaret skrivit att någon ”fattas mig/oss” är en tämligen ny modeformulering, som kanske inte alls känns fräsch om 30 år. Det är omöjligt att sia om, och vad gäller språkliga innovationer bör man i en kyrkohandbok fara fram med viss försiktighet. Om de skrivit så hade jag helt hållit med.

Jag undrar om inte Svenska akademien med detta remissvar en liten, liten smula gjort bort sig. Att Svenska kyrkan i sin liturgi ska avvisa Bibel 2000 och återgå till 1917 års översättning alternativt göra nya, egna specialöversättningar av dessa avsnitt är inte bara mycket begärt utan också ordentligt ögonbrynshöjande. Det låter inte riktigt som något som Svenska akademien varken kan eller bör lägga sig i. Jag säger inte att Svenska akademien inte borde ha avgivit något remissvar, men här förefaller remissvaret ha blivit kapat av en partsinlaga – som jag visserligen i stora delar håller med, om än (förmodligen) av helt andra skäl än skribentens. Dessutom får de klatschiga dissningarna mig att undra huruvida ironier över svenska folkets språkanvändning i begravningsannonser riktigt hör hemma i Svenska akademiens remissvar. Jag tycker det ser lite illa ut, faktiskt. (Fast jag medger förstås att den frågan är av lägre paritet än frågan om formuleringarna i gudstjänsten.)

Den åsikt som förs fram i Svenska akademiens remissvar torde vara en minoritetsåsikt,  just vad gäller Bibel 2000, men knappast marginell. Åsikterna om halvfärdigt språk har däremot många fört fram. Det är nog bra att de  kom på pränt i en form som respekteras och sprids, när nu Svenska kyrkan verkar ha gjort det svårt för den åsikten att komma fram i kyrkans eget arbete. Bakom de väl ivriga dissningsformuleringarna kanske vi bör ana en uppdämd frustration, som när den äntligen fått ett uttryck har svårt att tygla sig.

Men om Rebella än en gång ska svepa sin sibyllekappa om sig och med hes och mystisk röst yttra sig om framtiden, talar och säger hon sålunda: Förmodligen var detta sista gången som Svenska akademien skickade in remissvar angående den före detta statskyrkans kyrkohandbok.

 

Länkar

Själva remissvaret
http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf

Blogginlägget har putsats och nyanserats under dagens lopp. 

Annonser

One thought on “Har Svenska akademien tillgång till högre kompetens i hebreiska än vad Svenska bibelsällskapet har?

  1. Ping: Akademien och Facebook i oskön symbios | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s