Att behöva någon som kan tro åt en

Teckning. Präst i predikstol.

Om jag inte riktigt klarar av att tro, så som jag tror att jag borde. Kan det då funka som ett slags substitut ifall den här personen liksom tror åt mig istället?

Ställföreträdande tro. (Ordet här är belief, inte faith.)

Man tror inte själv, men man behöver att någon annan tror. Slavoj Zizek använder jultomten som exempel. Föräldern säger att jag tror givetvis inte på tomten, vi låtsas för barnets skull. Barnet säger att jag tror förstås inte på tomten, men låtsas för föräldrarnas skull (och för julklapparnas). Fullt funktionella trosföreställningar – fast ingen tror! och det fungerar ändå! Om man tänker sig att trosföreställningens effekt ska vara någon typ av ritual stämmer det ju onekligen.

Själv associerar jag till att ha behov av att religiösa företrädare ska tro ”på riktigt”. Jag har haft det behovet. Jag har blivit jättebesviken när jag råkade på präster som var öppna och tydliga med att deras tro verkligen inte var vad jag förväntade mig.

Lite mer högkyrkligt formulerat finns ett ofta ställt krav att prästen ska företräda en väldefinierad tro, Kyrkans tro, snarare än sin egen. Riskerar vi inte då att hamna i en situation som liknar det där med jultomten? Församlingsborna klarar kanske inte riktigt att tro enligt trossatserna, men lutar sig mot sin kyrka. Prästen eller pastorn klarar det inte heller, men gör det möjligt för församlingen att fortsätta som de gör trots att de inte delar trossatserna.

Om det är så att denna omöjliga roll är inbyggd i prästeriet. Har vi här en delförklaring till de höga ohälsotalen hos präster? Det låter ohyggligt känslomässigt stressande, om man inte klarar av att tro åt andra på det sätt som förväntas. Eller om man inte sett sin roll så, och så kommer man ut i verkligheten och upptäcker att församlingsbor har dessa förväntningar på en: du ska ha en stadig och fast tro, så klarar jag av att min svajar som ett strå timotej i hård blåst.

Jag har ställt de kraven på präster jag haft att göra med. Nu tycker jag att det låter skitjobbigt att vara präst och möta denna förväntan.

Någon menade att det är lättare att predika etc. utifrån Kyrkans tro, än utifrån sin egen. Själv tänker jag precis tvärtom. Det låter hemskt att inte kunna tala utifrån den egna hjärteroten när man predikar. Vi två som pratade om saken är nu inte predikanter, vi har inte prövat på. Vi bara spekulerar. Vi har helt olika uppfattning.

Peter Rollins får ordet en stund.

Från 42:10.

I allmänhet är det så att människor i kyrkan tror att de som befinner sig i kyrkans centrum är gudfruktiga och fantastiska. Så jobbar man sig in, mot centrum. Och då upptäcker man att därinne är det förskräckligt, precis lika illa. Men nu står ens jobb på spel.

Jag träffar pastorer och lovsångsledare hela tiden. Vi vet allihop att de inte tror på hälften av vad de säger. Det är den stora hemligheten. Pastorer är inte troende. De enda troende är de som inte befinner sig i kyrkans centrum.

Peter Rollins egna erfarenheter kommer från evangelikal kristendom. Han sammanknippar det han beskriver med den falska tron på Gud som ett objekt, som något man på något sätt ska kunna ta på. Gud som ska göra en hel och fullständig, bara man tror och ber tillräckligt mycket – en gärningslära, mitt inne i protestantismens högborg. En gärningslära som riskerar att gå fullständigt i baklås. Ställer ens religion sådana krav på en kan man inte leva upp till dem, och vad gör man då? Man låtsas. Så kommer hyckleriet in bakvägen. Ju längre fram på scenen man står, desto mer måste man framstå som att man har det som alla förväntar sig att man ska ha. Pastorer tror inte, säger Peter Rollins. Åtminstone inte på det sätt vi tror att de gör. Pastorns roll är att göra det möjligt för andra att tro? Alla framme på scenen är till för att agera ställföreträdande tro? och själva får de sitt behov tillfredsställt genom människorna framför sig, som med sin tro stöttar pastorn?

Rollins tycker det är ett förskräckligt budskap, det där ”du kan bli hel och fullständig igen”. Jag tänker på Olle Carlsson och Katarina församling, och Ingmar Johánsson med sin Stefansmässan. Att omfamna brustenheten istället för att ständigt predika helande är ett gemensamt tema där. Bägge herrarna kommer ursprungligen från Pingst.

Jag förknippar annars längtan efter att ”bli hel och fullständig” och tron att det ska gå att uppnå mest med New Age, och med pop-psykologi-svängens positivt tänkande-magi.

Konsumtionshets, tänker jag också. Konsumtion, pengar, sex, relationer som det som ska göra oss lyckliga, hela, fullständiga. Och så glider mina tankar lite snett åt sidan till Patrik Hagman. Men det får jag återkomma till senare.

Men om jag inte ska ställa det kravet på prästen eller pastorn att hen ska agera ställföreträdande tro åt mig. Vad ska jag i så fall ha hen till?

 

Länkar

Slavoj Zizek-videon, igen
https://www.youtube.com/watch?v=JkpRqxKbgF8

Den elektriske munken, vars uppdrag är att tro på allt det som vi människor inte längre orkar tro på. Ur Douglas Adams Dirk Gently’s Holistic Detective Agency.
http://theelectricmonk.com/ElectricMonk.html

Annonser

7 thoughts on “Att behöva någon som kan tro åt en

  1. Hej Rebella. Nu har jag läst och jag vet inte vad jag tänker om det. Min erfarenhet är ändå att präster är ganska bra på att vara ärliga, men man får komma ihåg att talarsituationen kräver ett och annat av oss. Jag lider visserligen en del av att jag talar så mycket mer än jag hinner omsätta tron i praktiken men jag känner mig sällan oärlig. Jag tror ändå det ligger mycket i det du skriver. Jag får fundera på det mer framöver. Tack för tänkvärt inlägg.

    Liked by 2 people

    • Då tillhör du rimligen inte största riskgruppen för utbrändhet och sånt otyg. :-) Bra det. Rollins spetsar till, förstås, och målar upp nåt som allmänt som kanske mer är en – tja. En allmän risk? Hans bakgrund är evangelikal. Hur extrem hans kyrkomiljö var vet jag inte men Rollins Ikon-grupp sysslade en hel del med att ta sig lös från ”toxic religion”, giftig/farlig religion. Värst är säkerligen de miljöer som utlovar helande etc. Där måste folk rimligen verkligen låtsas, om inte hela bygget ska braka ihop.

      I SvK gäller kanske snarare den del av texten som gäller kyrkans tro vs. prästens personliga tro. Den delen av texten är inte Rollins-baserad. Jag vet en del personer som då och då yttrar att de retar sig på predikningar där prästen pratar om sin personliga tro snarare än Kyrkans. Ett sätt att se det på är isåf att så länge prästen grovt sett har den tro hen ska förkunna och finns inget problem. Det uppstår först om prästen inte längre kan tro som hen ”borde”.

      Ett annat sätt att se det är kanske att ”Kyrkans tro” är det skal som varje troende själv får, i viss mån, tolka och fylla med innehåll? Felet om prästen förkunnar sin egen tolkning istället för ”kyrkans tro” är i så fall inte att prästen tror fel, utan att hen ger just sin tolkning istället för det skal som var och en bör få tolka själv. Jag menar, om tron ska fungera genom symboler är väl ingen behjälpt av att predikanten står och ”avförtrollar” symbolerna, som en trollerikonstnär som avslöjar hur hen gör tricken. (Det kanske inte alls är ditt synsätt.)

      Gilla

  2. Jag håller inte med om allt, men tycker verkligen detta är ett viktigt inlägg. Detta med att New Age är den verkliga bastionen för framgångsteologi och lycko-budskapsteologi är så sant! Samtidigt tror jag de flesta präster tror på Jesus som sin personlige och hela skapelsens frälsare även om frälsningen inte alls betyder att gå runt i ett lyckorus, som i New Age och prsoperity gospel , utan en befrielse bl.a från sökandet efter ständigt vinst för egen del. Ett svar till dig kan vara denna debattartikel: https://kristenopinion.wordpress.com/2016/04/28/helena-edlund-svarar-biskop-bonnier/

    Sedan är det så att jag ofta ber Jesus tro för mig. Det har varit en lång kristen tradition att be så.

    Borde inte svara nu eftersom jag kommer att vara bortrest från internet ett tag, men kunde inte låta bli.

    Gilla

    • Vad du menar med din hänvisning till Helena Edlund förstår jag inte alls. Jag står nog närmare bisp Bonniers tolkningar även om jag tycker han inte formulerar dem särskilt lysande.

      Gilla

      • Jag ser henne som ett av många exempel på präster som ser sin roll som den att tro åt andra som inte orkar. Ser man apofatiskt på tron (som i östkyrkan) är det så att liturgin är att tro och prästen ska leda liturgin för att vi ska hjälpas in i tro. Bonnier och andra ledande i SvK har helt missförstått sitt uppdrag när de hellre är affischnamn än herdar. Fick tipset av Rambling Thoughts: https://carolinajohansson.wordpress.com/2016/04/28/skartorsdag-uppstandelsekyrkan/

        Gilla

      • Här blir jag så kluven… för som sagt, jag tycker eg. att bisp ÅB:s tolkningar är fullt rimliga. Problemet är att han formulerar dem helt utan tanke på de troende som inte kan dela hans tolkningar. Jag köper absolut att bisp ÅB liksom har abdikerat från rollen att tro åt andra. Storkyrkoprästerna är ett annat exempel, som bara saluför och torgför sin egen tro – med gott uppsått, och jag tror de blev ordentligt feltolkade (dock sannerligen inte utan egen förskyllan, så som de formulerade sig inbjöd de till det).

        Då är frågan om det är en roll bisp ÅB och storkyrkopräster borde fylla – eller inte. Som sagt medför den rollen nästan ofrånkomligt ett visst mått av oärlighet. En präst i vars roll det ingår att tro åt andra kan inte helt säga sitt hjärtas mening. Vill man ha det så? Kan man leva sitt prästliv så?

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s