Jag borde väl gilla inklusivt språk. Men det gör jag inte.

Jag har nog aldrig hört sånt där ärke-könsinklusivt språk i en kyrka. Sånt där man inte pratar om Gud som Fader, och byter ut Fader Son och Ande mot exv. Skaparen, Befriaren och Livgivaren, alt. Livgiverskan. Jag är dock skeptisk. Mycket skeptisk.

Man kan tycka att jag som är feminist borde älska det. Bort med mossiga gamla patriarkala saker, in med sol luft och ljus… eller?

Jag är inte uppvuxen i kyrkan. Jag försöker tillägna mig en tradition. Hur väldigt mycket mer än just en tradition det finns i det, vet jag inte. Kanske mycket. Kanske lite. Men jag vet att jag försöker tillägna mig just precis en tradition.

En del verkar mena att kristendomen och själva tron mest bara består av språk. Det köper jag nog inte, men jag accepterar utan vidare att språket är viktigt. Just därför blir jag, om man ändrar på ungefär allt, totalt vilsen. Om ungefär allt jag har kvar av min konfirmandundervisning samt allmän exponering för den kristendom som en gång präglade vårt land är att Gud är Herre och Fader, Jesus är Herre, samt att treenigheten består av Fader Son och Ande. Vad blir då liksom kvar? Om allt ändå ska vara nytt och okänt, om språket inte får finnas kvar… då kan jag väl lika gärna gå till en frikyrka, och lära mig en helt ny form från början.

Det där könsinklusiva språket känns mig som överkurs.
Gärna guldklocka, men först en rejäl pension.
Gärna skapare befriare och livgivare, men först klassisk treenighet.

”Så lyder Herrens ord.” ”Gud, vi tackar dig.” Alltså, det heter så. Jag har inget principiellt emot de här experimentella mässorna som inte innehåller alla dessa gamla formuleringar, det är inte det. Jag kan nog, som sagt, tänka mig att hoppa in i en frikyrka som redan förändrat rätt mycket av gudstjänstformen. Men att i stort följa den formen och bara ta bort Herren för att det inte ska vara patriarkalt, och säga Gud istället. Blir det inte väldigt blekt?

Gud har hundra namn, säger muslimerna. Det låter som motsatsen till den gamla judiska regeln att inte uttala Guds namn, men är paradoxalt nog ungefär samma sak. Kristendomen håller sig nu inte med uttalsförbud. Då kan man väl åtminstone se till att använda de ord som man har.

Om jag ska gräva ner mig djupare i någon annan version av treenigheten vet jag inte om de här nykonstruerade känns så lockande. Jag väljer utan tvivel den östliga, som faktiskt på många sätt tilltalar mig mer än Augustinus variant. (Kan ingen ortodoxt lärd, präst eller annan person, hålla en föreläsning om den östliga förståelsen av treenigheten? Det vore extremt intressant.)

Är det klassiska kristna språkbruket patriarkalt? För mig är svaret ”ja, självklart”. Gud kallas för Far, Kung med mera. Andra och mer kvinnliga bilder finns i Bibeln, av Gud som en bagerska till exempel, men är i liten minoritet. Samtidigt är hela vår kultur patriarkal – jodå, mer än vad vi vill medge. Vi kommer inte kunna skaka av oss det, hur vi än vill. Bibeln är skriven vid tider då jämställdhet inte riktigt låg i fokus, om vi säger så. Självklart är det ruggigt mycket patriarkat i den boken.

Vägen ut ur detta handlar, för mig, inte om att ersätta bitar av den kristna traditionen och det kristna språket utan att erkänna dess bristfällighet. Att vi kallar Gud för Fader, betyder inte att han verkligen motsvarar det ordet på de sätt som vi kan föreställa oss.

Det var en vis man som upptäckte att han kunde tala djurens språk. Han bestämde sig för att prata med en myra, och frågade: Hurdan är Gud? Liknar Gud en myra?

Myran skrattade och sade: Nej nej nej.

Vi har bara två antenner men Gud, han har fyra.

Jag tror nog att mitt motstånd mot befriare och livgivare, i värsta fall livgiverskor – ja, i värsta fall. Att helt plötsligt använda femininform, implicerar inte det att bägge övriga treenighetspersoner faktiskt är manliga? Nå. Jag är övertygad om att mitt motstånd mot könsinklusivt språkbruk är av annan art än den vanligaste sorten. Vanligaste motståndet, tror jag, bottnar i att man anser att just de bibliska orden är de enda rätta. Det kan jag omöjligen tro.

Behåll orden, säger jag, men negera dem. Gud är ingen Fader, inte på något sätt som vi kan föreställa oss, inte riktigt så som vi tänker oss ordet. Säg sen trosbekännelsen ändå. I brist på bättre, liksom. Som ett, som K-G Hammar brukar säga, apofatiskt provisorium.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s