Scener från en arbetsplats

Han är från Syrien. Han är kristen.

Han säger att i Koranen står det bara om våld och blod.

Näej, säger jag. Det är väl olika delar av Koranen, de långa surorna som Muhammed skrev i Medina och de korta i Mekka eller om det var tvärtom, det är från olika tider.

Det är bara blod, säger min arbetskamrat. Har du läst Koranen? Det har jag, och jag kan läsa på originalspråk. Inte som du, om du läser någon översättning, vad de får till där. Det är bara blod.

Det beror på hur man tolkar, säger jag. I Bibeln står det om att krossa barnskallar mot klippor…

Det tror jag inte på, säger han. Vardå?

Nånstans i Gamla testamentet, säger jag. Kanske Femte mosebok.

Gamla testamentet, säger han med en min som visar att äsch, då spelar det ju mindre roll. Och tolkning, det är inte som i kristendomen att man ska tolka. I Koranen är det en massa blod, bara våld och blod. Bara det.

Det han säger handlar nog inte enbart om ord på en boksida. Jag tiger. Jag har inte själv läst Koranen, jag bara litar på vad andra sagt. Någon gjorde nyss en undersökning som visade att rent objektivt är det mer våldsamheter i Bibeln än i Koranen – men ändå. Vem är jag att säga att han har fel? Ingen alls. Han är kristen, och han kommer från Syrien. Visserligen flyttade han därifrån för länge sen, långt innan det nuvarande helvetet brakade lös. Men ändå.

Tidigare på dagen hade syriern haft en diskussion med vår rabiatmuslim. Han som inte kan tänka sig att köra anpassad ramadan utan fastar när solen är uppe, även om ramadan infaller under högsommaren. Vars bönetider ställer till det för kollegorna. Som även i övrigt sköter arbetet ganska tveksamt, men som ständigt och jämt pratar om islam. Som retar väldigt många av oss, inte bara vår kristne syrier.

En gång satt ett par killar och tillrättavisade honom, däribland en av våra ortodoxt kristna. Du behöver inte prata så mycket om att du är imam, sade de. Du behöver inte hela tiden visa upp det. Det rann av, som vatten på en gås. Jag lade mig inte i, men tänkte på Jesus ord till fariséerna om att be på sådant sätt att alla ska se.

Några veckor senare. Vi ska snart gå hem. En person som har långt hem fikar på jobbet innan han åker hem, så han låser. Andra har bråttom iväg. En man berättar om sina rutiner, när han kommit hem: han ska duscha, och han ska be sina böner, och sen ska han…

Oj? Jag visste inte att han var muslim. Jag trodde inte han var troende över huvud taget. Han extrajobbar hos oss, annars frilansar han i kultursfären. Jag trodde att han var inte troende, sekulariserad, eller om något möjligen rastafari. Så jag plockar upp tråden. Hörde jag rätt? Han slingrar sig först, vill prata om annat. Vänder sig till syriern med ett arabiskt ord istället för till oss, syriern vars modersmål är arabiska.

Men! säger syriern. Ska du inte be klockan si och så…

Jamen jag är på arbetet, svarar han. Det fungerar inte. Man måste vara lite verklighetsanpassad.

Du gör ju rätt, säger en blond skandinaviska. Och så tycker vi allihop, som är där just då. Det är lite skillnad om man jobbar på kontor, antar vi. Om man själv kan anpassa när man tar paus, och sträcker på benen eller röker och dricker kaffe eller vad man nu gör. Men på vårt jobb blir det problem. Att hålla bönetimmarna funkar inte.

Syriern tittar förvånat på den som vi nyss fick veta är utövande muslim, men som inte brukar prata om det och som inte verkar följa regler in absurdum.

Plötsligt inser jag att den lilla gruppen killar som försökt att milt läxa upp vår rabiatmuslim bestått inte bara av kristet ortodoxa, utan också en muslim. De hade talat med en mun. Varit fullständigt eniga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s