Gud som avgud?

Jag fick en kommentar om förra blogginlägget, utanför bloggen.

”i dagens blogginlägg låter det litegrann som att.. Gud är det där föremålet, Gud är en avgud? :P ”

Det engelska ord som används för avgud är ”idol”, alltså en bild som tjänar som avgudabild. Om man tror det finns en Gud, är det de felaktiga gudsuppfattningarna som är avguden. Som jag fattar det är det modernitetens personalistiska, antropomorfa Gud, som är avgudabilden.

Men om man däremot inte tror att det finns en Gud, men ändå använder begreppet – hm. Det är ändå själva gudsuppfattningen som är avguden, tror jag. Men det blir isåf en mer filosofisk fråga.

Om jag går igenom en del av citaten i förra inlägget så – det sägs inte så rent ut, att det är vad Rollins tänker på. Men när jag läser det som en berättelse om destruktiv religion tycker jag att det stämmer.

”Jakten på det här föremålet som ska göra en lycklig är vad som gör en olycklig. Det är vad som gör en deprimerad. Men ännu värre är att man tror att andra har det. Inte nog med att man själv är deppig, man föreställer sig att andra har det här föremålet som ska göra en lycklig.

(…)

Man är inte lycklig, man bara låtsas. Att låtsas ger ett substitut för lycka.”

Man känner att man inte tror tillräckligt. Man låtsas vara lycklig kristen. Man kämpar för att nå fram till den där fantastiska gudskontakten, men känner alltid att något saknas.

”Det är problemet med det här föremålet, vad än det nu är som man eftersträvar. Det förstör våra liv, det förstör våra relationer med varandra, det orsakar övermåttan mycket våld och övermåttan starka band till det.

Och så försvinner det.”

Jag tror att Rollins framställer en felaktig gudsbild som en möjlig avgud av flera. Berättelsen kan gälla materiell status, rikedom som sådan, en ny bil, det perfekta sexlivet – eller en Gud, som ska göra en hel och harmonisk bara man tror och ber tillräckligt.

Att en gudsbild kan bli en avgud, om man tror för mycket på den och inte inser att man inte helt kan förstå Gud. Det skulle såväl Karen Armstrong som KG Hammar och Antje Jackelén hålla med om. För Rollins är det själva förhoppningen att Gud ska göra en ”hel och fullständig” som är problemet. Jag läser det som utlovat helande, tron att den som tror på något sätt ska slippa trasighet. Vilket inte är sant.

 

Länkar

Förra blogginlägget, som det här kommenterar
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/04/21/gud-som-magiskt-foremal/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s