Ett försök att ta ner treenigheten på jorden

Karen Armstrongs skildringar av hur man i äldre tid har sett på treenigheten håller sig till tankar om Gud på ett ganska abstrakt plan. Mikael Mogren lyfter i boken ”Livets helighet” ner och in treenigheten till våra liv, till vardagen som till exempel mellanmänskligt samspel i konfirmandgrupper. Till en börja med blev jag fruktansvärt förvirrad. Treenigheten ska väl handla om Gud, var han då finns – i allting och någon annanstans, och allt det där – men i samspelet mellan människor? Vad menar han?

Mogren skriver

Treenigheten är ingen multiplikationstabell som man kan lära sig utantill. Den är ett slags mönster, en väv, en färgglad matta som fångar in och förstärker ljuset i rummet. Den sammanhållande varpen består av delandet. I brist på bättre ord kallar jag Treenigheten för grundflöde. Varje del i Treenigheten sitter ihop med andra delar som garnet i en matta. Ingen del kan leva utan de andra, eftersom ingen del är sig själv nog.

Han nämner influenser från det ortodoxa, och skriver en sida om Rubljovs ikon med den gammaltestamentliga treenigheten. Det här är sånt som ligger i tiden, tydligen. Undras vem som började trenden, vem och vad som fick västerlänningar att börja studera Rubljovs klassiska treenighetsikon.

När Mats Svegfors samtalar med, eller kanske snarare intervjuar Mikael Mogren på Katharinastiftelsen, då tycker han det verkar som att Mogren har problem med treenigheten.

Det pratas rätt mycket om treenighet i nästan hela samtalet, faktiskt. Svegfors använder diverse biskopar och andra kända präster i Västerås historia för att låta Mogren reflektera över vad de kan ha haft för syn på treenigheten. Det mynnar fram i att treenigheten var mer oproblematisk före Upplysningen – självklart, säger vi som läst vår Karen Armstrong och gnuggat vår Nationalencyklopedi. MiM förklarar dock moderniteten och sambanden på tämligen annorlunda sätt jämfört med Armstrong. Han tar till mycket handfasta bilder av hur industrialiseringen påverkade människors liv, och därigenom deras sätt att vara och tänka. Före industrialiseringen tänkte människor mer dynamiskt, verkar Mogren mena. Industrialiseringen och dess krav har gjort människorna för fyrkantiga för treenighetssymbolik?

Från ca 20:00 förklarar dåvarande stiftsadjunkten Mikael Mogren treenigheten med hjälp av den judiske filosofen med mera Martin Buber.

En part ser en annan part, och det förändrar den här parten – och egentligen båda. Både föräldern och barnet, både den ansvarige och den som är utsatt för det här förändras av samspelet. Det är en kraft emellan, som är alldeles avgörande. Man kan kalla den kärleken, eller skaparkraft eller utvecklingskraft eller så. När Buber ser det där i utvecklingspsykologin och gör filosofi av det, då säger det smack! för honom. För då hajar han treenigheten. Att så där är relationen mellan tillvarons urkraft – det där som vi med ett jättetråkigt gammalt forngermanskt ord kallar för Gud [lätt grimas] – och det som älskas fram, människan

Kan man förklara Gud med hjälp av utvecklingspsykologi?

I boken skriver Mogren

Föreställningar om jaget som möter ett du går att översätta till Treenigheten. Samspelet mellan jag och du kan motsvaras av relationen mellan Fadern och Sonen. Fadern älskar fram Sonen och kraften mellan dem är Anden. Anden är både förutsättningen för och konsekvens av gemenskapen.

Jag får lite problem med det här. Jag tycker att Mogrens bilder landar så väldigt mycket i oss, i våra mellanmänskliga relationer, och förstår inte helt vad det har med Gud att göra.

Fast… vänta nu. Kraften mellan Fadern och Sonen är Anden – det låter som Augustinus version av treenigheten. Kan jag hitta fler band till Augustinus tänkande här, det lilla jag nu vet om det? Han skissade på ett samband mellan mänsklig psykologi och hur Gud kan tänkas fungera – så beskriver Karen Armstrong hans förklaring av treenigheten. Mer psykologisk än den ortodoxa. Om människan är skapad till Guds avbild bör människan på något plan funka ungefär som Gud – ja långt ifrån exakt förstås, snarare som en blek avbild. Ska vi se Buber som en modern Augustinus? som liksom skissar upp det mänskliga psyket och något slags bild av Gud på samma gång? eller – ah.

När Buber förstår treenigheten. Det han förstår då, det är Augustinus version av den. Han är ju västerlänning. Mikael Mogren med, för den delen. Han kan förväntas luta sig mot sin Augustinus.

I boken skildrar MiM en händelse där han som liten pojk och hans farmor gick hem från kyrkan. Han får en upplevelse av vad något som jag, om jag försöker översätta den här bokens språk till mer normal teologisk eller kyrklig svenska, nog bör kalla gudsnärvaro, i form av något som uppstår mellan honom och farmodern. Det var treenigheten, förklarar han. Jag har haft väldiga problem med att förstå detta. En kvinna i publiken på Katharinastiftelsen ifrågasatte också det där, men fick inte mycket till bättre förklaring. Om jag tänker på det som jag skrivit ovan, med psykologin som modell för hur det gudomligas egna inre samspel kan tänkas fungera, då får jag nästan ihop det. Inte annars.

Den här boken är inte lättillgänglig. I och med att Mogren gärna uppfinner nya ord för välkända begrepp är den nästan som ett schiffer – åtminstone jag behöver här och var översätta tillbaka till mer vanliga ord innan den blir begriplig. Tycker jag att det här försöket att ta ner treenigheten på jorden blev särskilt lyckat? Njaej.

Jag väljer nog kappadokierna framför Augustinus. I och för sig kan den preferensen bero bara på det enkla faktum att jag via Karen Armstrongs ivriga framställning av kappadokiernas och de ortodoxas syn av treenigheten fått en hygglig chans att förstå ungefär vad som menas (eller åtminstone hennes version av vad som menas…) men bara fått mig till livs en snabbskiss av Augustinus, och egentligen inte fått mycket chans att få något grepp om honom.

Sen är det förstås lite elakt mot MiM att jämföra honom med Karen Armstrong. Den tävlingen vinner man inte så lätt. Hon är en ruggigt skicklig författare, med en sanslös förmåga att ur ohyggliga mängder material vaska fram en berättelse som både gör historien och hennes egen agenda rättvisa. Jag tror åtminstone att hon är tillförlitlig som religionshistoriker. Jag har aldrig hört någon klaga på den aspekten av hennes skrifter – inte mer än att böcker som gapar över så mycket material (i princip hela religionshistorien) som exv. ”För Guds skull” blir mindre exakta, än sådana som skildrar ett mindre utsnitt av den.

Så jag ska väl inte avfärda Augustinus’ version av treenighetsläran. Jag ska bara inse att jag knappt vet något om den. Det lilla som Karen Armstrong skriver om ämnet räckte för att hjälpa mig avkoda Mikael Mogren, men tar mig nog inte mycket längre än så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s