Augustinus samt vägen bort från treenigheten

Nuvarande biskopen i Västerås Mikael Mogren gav innan han blev biskop ut en bok med titeln ”Livets helighet”. Det är en tunn sak men inte alltid helt lättsmält, trots mjuka färgglada pärmar och bara ca 100 sidor. Om treenigheten skriver han

Treenigheten – Gud som är en i tre, Fadern, Sonen och Anden – är sannolikt de lutherska kyrkornas mest obrukade resurs. Någonting har hänt i Sverige, för av spåren att döma har Treenigheten tidigare haft en framträdande plats i svensk kultur: Treenigheten har en egen dag på försommaren, Heliga Trefaldighets dag. Treenighet och trefaldighet betyder samma sak, och i det gamla Sverige sa man helst trefaldighet. (…) Det finns många trefaldighetskyrkor, och lite varstans i bygderna vårdar man fortfarande trefaldighetskällor.

Treenigheten har tappat mark alltså, rimligen inte bara i Sverige utan troligare i hela västvärlden. Skurken, säger Nationalencyklopedin, heter Upplysningen.

Liknande symboler har jag sett i ett par kyrkor. Denna från Ova kyrka i Götene kommun. Enligt Tomas Jarvid, vars bild jag lånat från hans blogg: "En triangel för treenigheten omgiven av det gudomliga ljuset. I mitten finns ett öga för Guds allseende blick. Tanken bakom är förstås att vi inte kan se Gud eller avbilda treenigheten så därför får vi göra det i abstrakt form. En triangel. Ett öga. Ljus." https://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2013/09/18/gud-ser-dig-var-glad-for-det/

Symboler liknande den här har jag sett i ett par kyrkor. Denna är från Ova kyrka i Götene kommun. Enligt Tomas Jarvid, från vars blogg jag lånat bilden: ”En triangel för treenigheten omgiven av det gudomliga ljuset. I mitten finns ett öga för Guds allseende blick.
Tanken bakom är förstås att vi inte kan se Gud eller avbilda treenigheten så därför får vi göra det i abstrakt form. En triangel. Ett öga. Ljus.”
En treenighetssymbol från tiden efter att mänskorna i väst egentligen slutat bry sig om treenigheten.

När upplysningen med dess dogmkritik (liksom senare liberalteologin) satte in uppfattades treenighetsläran ofta som en för den kristna gudstron onödig tankeprodukt; kvar blev en form av teism. I gudstjänstlivet levde dock treenighetsformlerna vidare.

Ständigt denna Upplysning, som tydligen förändrat så mycket. Det var alltså där vi tappade bort treenigheten. Det var i och med upplysningen den blev onödig och obegriplig, ibland avbildad som ett öga i en triangel på ett sätt som ingen människa kan bli glad av (och knappast Gud heller, ifall han nu bryr sig om hur människor avbildar honom).

Men det tar inte slut där. Det finns en trend, tydligen, med återupptaget intresse för treenighetsläran. NE fortsätter:

I slutet av 1900-talet har treenighetsläran åter uppfattats som ett genuint uttryck för kristen gudstro. Detta beror inte minst på ökade kontakter mellan östkyrklig och västkyrklig tradition. Den liturgiska förnyelsen har inriktat sitt arbete på uttrycken för treenighetstron. Inom nutida ekumenisk teologi menar man att Treenighetens gemenskap mellan Fader, Son och Ande utgör urbilden för den gemenskap som skall förverkligas i kyrkan.

Västkyrkan tar inspiration från öst, alltså. Jag har trott att Karen Armstrongs mycket noggranna beskrivning av treenighetsteologin i öst har att göra med att den varit viktig för henne personligen, och visst kan det vara så. Å andra sidan kanske det är ändå troligare att hon lyfter fram den eftersom den är en del i en pågående trend, att kristenheten i väst blickar mot öst – även om man kanske inte alltid säger att man tar inspiration från det ortodoxa. Oftare kanske man säger att man är intresserad av den tidiga kyrkan, den odelade kyrkan från tiden innan öst och väst bröt med varandra.

Själva brottet, den stora schismen, har tydligen en del att göra med östs och västs olika syn på treenigheten. (Det var åtminstone så tvisterna formulerades. I realiteten ger jag mig katten på att det låg något mer världsligt politiskt under.) I väst skaffade man sig nämligen en egen treenighetsversion, formulerad av kyrkofadern Augustinus (354-430), och den fick småningom konsekvenser som teologerna i öst inte kunde godta.

Varför gjorde man en ”ny” treenighet i väst? Den östliga treenigheten som Basileois och de övriga kappadiokiska kyrkofäderna konstruerade och lanserade kanske inte riktigt klickade i väst – varför det?

Det var vissa terminologiska, språkliga problem, menar Karen Armstrong. Det är ju inte bara att översätta från ett grektiskt ord till ett annat språk. Dessutom verkar det som att man haft lite olika sätt att tänka på och fungera kring religion i väst och i öst. I väst ville man ha det mera logiskt, medan man i öst mer – eh, betonade mysteriet? I filmen ”A History of God”, baserad på Karen Armstrongs bok med samma namn, heter det

Den grekiska treenighetsläran är ämnad att förstås intuitivt. I väst har denna mystiska eller till och med poetiska dimension ofta saknats.

Augustinus version av treenighetsläran var ”mer psykologisk”, enligt Armstrong. Den utgick från hans modell av människans mentala aktiviteter – alternativt skapade han sin modell av människans psyke efter sin treeniga gudsuppfattning, och förklarade sedan treenigheten med hjälp av den? Beroende på vad man läser förefaller det inte helt klarlagt. Modellerna kan för den delen mycket väl ha växt fram samtidigt, i symbios.

För Augustinus består människans inre av tre aspekter eller krafter som han benämner minne, förståelse och kärlek – ibland används ordet vilja istället, ”vilja som får oss att handla och att älska”. Hur som helst är Augustinus användning av de här orden inte riktigt samma som vi spontant tänker oss. Ord har ju en benägenhet att ändra betydelse under århundradenas lopp. I kombination med att Karen Armstrong ägnar väsentligt mycket mindre krut åt att förklara hans treenighetslära än den ortodoxa versionen blir slutsumman att jag fortfarande kliar mig i huvet över Augustinus version. Inte får jag lust att fördjupa mig i den heller, när det från flera håll så tydligt pekas på att det är de ortodoxas treenighetsbild man ska ta inspiration från. När jag sedan citerar en massa text om Augustinus treenighet är det alltså inte för att jag förväntar mig att läsaren ska förstå varje ord. Själv står jag som ett frågetecken inför mycket av det… nå. I filmen ”A History of God” säger Karen Armstrong

På samma sätt, sade han, finns det i Gud tre krafter: Fader, Son och Ande, som motsvarar dessa mentala aktiviteter.

I boken skriver hon så som följer.

När Augustinus alltså blickade in i djupet av sitt inre såg han att det var format efter treenigheten, arketypen för allt levande. I människans inre genererar minnet intellektet, som i likhet med Fadern avlar ett Ord som uttrycker Faderns innersta väsen. I människans psyke söker intellektet upp och älskar självet som det finner i grottorna i minnet som har genererat det, alldeles som minnet söker upp och älskar den självkännedom som finns inkapslad i intellektet. Denna aktivitet i vårt inre är en blek avglans av Anden, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen. Liksom hos Gud utgör de tre själsförmögenheterna – minnet, förståndet och kärleken – ”ett liv, ett sinne och en essens” hos oss.

Anden som ”kärleksbandet mellan Fadern och Sonen”, mjaha. Uhm. Hur blir det där, riktigt. Det är en vanlig formulering, tydligen, som härrör från just Augustinus. Jag har hemskt svårt att ge den formuleringen någon rimlig innebörd. Varför jag tog med detta citat är: även om ortodoxerna inte uttrycker det som att anden är ett band mellan Fader och Son, visst finns i denna skildring ungefär samma rörelse, samma inom-gudomliga kommunikation, som i skildringen av den gammaltestamentliga treenigheten?

Ser man treenigheten som en modell av något som är för komplext för att egentligen förstås, då är det inte konstigt att man kan ha två olika modeller för samma sak som motsäger varandra. Bägge är ju mer eller mindre bristfälliga.

Vad tyckte de i östkyrkan om Augustinus och hans version av treenigheten? I filmen säger Karen Armstrong ang. de kristna i öst:

De vördade S:t Augustinus, men de tyckte att det här [Augustinus version av treenigheten] återigen gjorde Gud alltför människolik. Han kommer ju aldrig att kunna helt inrymmas i mänskliga ord eller tankar.

Öst kontemplerade vidare över det obegripliga, alltså, medan kyrkan i väst snurrade in sig i allt värre teoretiska spetsfundigheter. Enligt Per Erik Persson som skrivit artikeln i Nationalencyklopedin ledde den västliga teologin till

utformandet av en spekulativ lära om Guds väsen och egenskaper, utan att man därvid drog in frågan om Treenigheten; detta har i de västerländska kyrkorna präglat det kristna trosinnehållet in i vår egen tid.

Jag ser två möjliga skäl till att treenighetsläran i vår tid lever kvar starkast i öst. Dels kastade den västliga teologin i viss mån bort den, när man började spekulera om Guds väsen och egenskaper i helt andra termer. Man byggde sig ytterligare en modell, alltså. Dels kanske den ortodoxa versionen helt enkelt är mindre sårbar för de tankesätt som Upplysningen förde med sig? Så här, tänker jag. Om man i väst först liksom gifte ihop teologin med vetenskapen, och sen bestört upptäckte att vetenskapen utan förvarning gått sin egen väg, och på kuppen ogiltigförklarat teologin. Kanske man i öst aldrig gjort detta misstag?

Länkar

Filmen A History of God på Youtube. Västs version av treenighetsläran avhandlas från ca 1:08:00 och ett par minuter framåt.)
https://youtu.be/KJkNs512Lsk?t=4088
Att Karen Armstrong föredrar östs version är uppenbart.

Tomas Jarvids blogginlägg med den konstiga triangliga treenighetssymbolen
https://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2013/09/18/gud-ser-dig-var-glad-for-det/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s