Östkyrkans treenighetsbegrepp, inklusive Bohrs atommodell

Basileios den store räknas till de tre stora kappadokierna tillsammans med sin studiekamrat Gregorios av Nazianzos och sin yngre bror Gregorios av Nyssa.

Han bidrog till den arianska stridens avslutning genom att framhålla också Andens gudomlighet. Hans treenighetslära är ännu den rådande inom den ortodoxa kyrkan. Genom sina båda munkregler har han starkt inspirerat ortodoxt klosterliv.

Så långt Nationalencyklopedin. I Karen Armstrongs ”För Guds skull” (The Case for God) benämner hon honom Basileios av Caesarea efter den ort i Kappadokien där han var biskop, men det är uppenbart samma snubbe. Kappadokien ligger i nuvarande Turkiet, men etniskt/historiskt betraktas de kappadokiska kyrkofäderna tydligen som greker.

Treenigheten verkar vara ett viktigt ämne inte bara i ”För Guds skull” utan också i ”Historien om Gud”, den bok som Armstrong först blev känd för. Den sistnämnda boken har jag inte läst men denna dokumentärfilm med samma namn torde vara baserad på den. Den ursprungliga, östliga förståelsen av treenigheten, och hur den kom att skapas, avhandlas från sisådär 1:02:00 och sex minuter framåt.

Beslutet i Nicaea, om att både Fadern och Sonen var av samma gudomliga substans, lämnade de kristna med frågan om vilken relation Jesus och Fadern riktigt hade till varandra. Ett tag, skriver Karen Armstrong, trodde de kristna att Sonen och Fadern var två olika gudar – men så kunde man inte ha det, eftersom det tydligt framgår av Pauli brev att kristendomen var monoteistisk. Kappadokierna, och främst då Basileios som till och med tog ledigt från sitt biskopsämbete för sakens skull, löste knuten genom att konstruera treenigheten. (Vad gjorde Basileios medan han var ledig från sitt biskopsämbete? Gick ut i öknen och mediterade över det hela? Det förefaller högst troligt.) Om filmen beskriver detta korrekt består treenigheten för ortodoxerna av Fadern, Ordet och den helige Ande; med ”Ordet” förstås här skapelsen, Jesus och Skriften, och treenigheten är de tre sätt varigenom Gud ger sig tillkänna för oss.

Basileios bidrag var alltså att framhålla Andens gudomlighet, enligt Nationalencyklopedin. Den helige Ande var ett judiskt sätt att tala om Guds närvaro, som för människor i andra kulturer var svår att förstå. Kappadokierna – och rimligen främst då Basileios – betraktade Anden som sättet att erfara Gud inifrån sig själv.

I västkyrkan kom småningom Augustinus med en annan tolkning av treenighetsbegreppet, men hos de ortodoxa gäller Basileios version än idag. Den ortodoxa versionen av treenigheten skiljer sig alltså en hel del från treenigheten som vi lärt oss den.

Såväl film som bok håller fram att treenigheten betonar att Gud är något vi aldrig kan förstå. I filmen ”Historien om Gud” heter det

Treenighetens paradox påminner kristna om att Gud alltid är ett mysterium.

Det är ungefär som när människor pratar med varandra, förklarade kappadokierna. Vi kan uttrycka oss med ord, med tonfall och gester – men en del faller bort, inte allt kommer fram till mottagaren. På liknande sätt kommer vi aldrig att lära känna Gud så som han faktiskt är. Det är omöjligt. Människor kan ofta känna att orden inte räcker för att uttrycka vad de vill säga, och på samma sätt är det med Guds gester mot människorna. De begränsas av vad människor är kapabla att förstå.

Kappadiokerna sade även att Fadern och Sonen är som när prästen i början av gudstjänsten kommer ut ur ”his sanctuary” (avses koret bakom ikonostasen eller sakristian?) för att gå runt bland människorna och välsigna dem. Man ser det på filmade ortodoxa gudstjänster, inklusive förstås i den där dokun: prästen går runt i församlingen och svänger rökelsekaret. På liknande sätt lämnade Gud sin lysande boning för att förenas med sina människor. Typ.

I boken ”För Guds skull” trycker Karen Armstrong särskilt på att treenigheten är ämnad att meditera över. Treenigheten är ingen gåta att lösa, inget att intellektuellt förstå. Såväl bok som film citerar Gregorios av Nazianzos när han skriver om treenigheten:

Knappt har jag föreställt mig den Ende förrän jag upplyses av storslagenheten hos de Tre; knappt har jag urskilt Tre förrän jag återförs till den Ende. När jag tänker på någon av de Tre, tänker jag på honom som det hela, och mina ögon tåras och merparten av vad jag tänker undgår mig. Jag kan inte famna storheten hos den Ende så att jag tillmäter de övriga en större storhet. När jag ser de Tre tillsammans, ser jag blott en Fackla och kan inte utröna eller mäta det utdelade ljuset.

Man kan betrakta treenigheten som en dikt, säger speakern i filmen. Ett sätt att uttrycka något som är alltför undflyende för att slås fast i logisk, resonerande skrift.

I ”För Guds skull” använder Karen Armstrong en annan bild. När man säger att Gud utgörs av Fadern, Sonen (eller Ordet) och helig Ande menar man inte att 1 + 1 + 1 = 3, inte heller att 1 + 1 + 1 = 1, utan att okänd oändlighet plus okänd oändlighet plus okänd oändlighet är lika med okänd oändlighet. (Varför hon måste stoppa in ”okänd” här förstår jag inte. Rent matematiskt är det lika sant utan det ordet. Möjligen är det en liten översättargroda.)

I boken står det också

Treenigheten påminner om en mandala, den ikon av koncentriska cirklar som buddhisten visualiserar under meditation för att nå fram till det outsägliga inre ”centrum” som samlar de splittrade aspekterna av hans väsen till harmoni. Det är en verksamhet mer än en abstrakt metafysisk lära. De flesta västerländska kristna har inte fått lära sig någon sådan övning, och troligen är det därför som treenigheten är och förbli poänglös, obegriplig och till och med absurd.

Jag anar Karen Armstrongs förtjusning när hon hittade den ortodoxa förklaringen av treenigheten. Hon tycker mig förstå att hon finner denna bild av det gudomliga mycket bättre än den treenighet hon som katolik fick lära sig som dogmatisk sanning, vilket inte alls hjälpte den unga nunnan Karen att förstå den Gud hon kämpade med att be till utan att riktigt lyckas. Någon gång på vägen måste hon ha tänkt ”Om någon bara istället satt mig att meditera över treenighetens obegriplighet!”

Men vad är det egentligen man ska sitta och meditera över, när man väl hittat sig en lämplig öken?

Skillnaden mellan modellen ”treenigheten” och verklighetens outgrundliga Gud?

Treenigheten måste rimligen vara just en modell. Man brukar inte använda det ordet teologiskt – såvitt jag vet, rätta mig om jag har fel! Så här. Om exv. Bohrs atommodell – den där med elektroner i prydliga cirkulära banor runt atomkärnan – är en modell för att förstå verkligheten som inte är helt sann, men ändå leder vår förståelse en bit på väg – faktiskt väldigt långt. Bohrs atommodell är på fascinerande många sätt helt felaktig, men stämmer ändå på så många plan. Då kanske det är ungefär samma sak med treenigheten?

Se så jag anstränger mig för att knöka in treenigheten i min naturvetenskapliga världsbild. Kanhända är det bättre att säga att treenigheten är som en dikt.

Att säga att treenigheten är ”en modell”. Är det ungefär som att säga att nattvarden är ”bara en symbol”? Jag tycker inte det. Jag avskyr när folk säger ”X är bara en symbol” men tycker att det där med ”det är en modell” tar mina tankar ett steg framåt.

Ungefär som Bohrs atommodell gjorde.

Annonser

2 thoughts on “Östkyrkans treenighetsbegrepp, inklusive Bohrs atommodell

  1. Ping: Turkiet, eller behöver vi en kejsare? | Blickens Äventyr

  2. Ping: Treenighet, kabbala och hinduism | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s