Öknens apofatiska teologi

ökenfäder, de första generationerna av kristna asketer som från ca 300 drog ut i öknen för att leva som eremiter och vilkas ord och levnadssätt blev riktningsgivande för det kristna monastiska livet. De tidigaste ökenfäderna, av vilka de mest kända är Antonios Eremiten, Makarios och Evagrios, levde i Egypten. En eremit som fungerade som andlig ledare titulerades abba ’fader’. Ökenfädernas lärjungar förde traditionen vidare till Palestina och Syrien, där eremitlivet blomstrade under 400-talet. Nedtecknandet av deras tänkespråk och av anekdoter om dem skedde under andra hälften av 400-talet, troligtvis i Gaza; sådana samlingar, främst de s.k. Apophthegmata Patrum ’Fädernas utsagor’, kom sedan att utgöra den viktigaste läsningen i klostren framför allt i östkyrkan. Ökenfädernas undervisning tar sin utgångspunkt i sökandet efter ett odelat liv, en väg från splittring till enhet, där askesen, främst tystnad, vaka och fasta, leder fram till oberördhet. Samtidigt betonas starkt ödmjukhet och nästankärlek.

Nationalencyklopedin

”Nästankärlek”, det var ett konstigt ord. Men ”nästakärlek” kanske blir fel? ”Kärlek till nästan” isåf.

Karen Armstrong använder inte ordet ”ökenfäder” i ”För Guds skull”. Jag måste slå upp ökenfädernai Nationalencyklopedin för att bli säker på att det är dem hon skriver om. Hon skildrar de här ökeneremiterna, det klosterväsende som sedan växte upp i deras fotspår och den apofatiska teologi de ägnade sig åt, som en direkt motreaktion till de dogmatiska teologiska spetsfundigheterna kring den arianska striden.

Medan somliga var indragna i ändlösa dispyter och definitioner av kristologiska facktermer, valde andra en andlighet som var tystnad – inte olik den indiska brahmodya. Munkarna hade blivit de kristna hjältarna framför andra. Det drog ut i stora skaror i Egyptens och Syriens öknar för att leva i ensamhet och meditation över de texter de hade memorerat, och för att ägna sig åt andliga övningar som gav dem samma sorts upphöjda lugn som epikuréer, stoiker och kyniker hade sökt. De grekiska kyrkofäderna betraktade munkväsendet som en ny filosofiskola. (…) I mitten av 300-talet hade en del av dessa ökenmunkar blivit pionjärer inom en apofatisk eller ”tigande” andlighet som skänkte dem inre stillhet (hesychia).

Stillhet och kontemplation. När Karen Armstrong benämner de metoder som Evagrios Pontikos (ca 348-399) lärde ut för yogiska blir det tydligt hur hon hela tiden vill visa banden till och likheter med andra likartade traditioner.

”När ni beder, skapa er då inte någon bild av gudomen”, säger Evagrios Pontikos, ”och låt icke ert sinne stämplas av avtryck av någon form.” Målet var inte någon extatisk gudsupplevelse utan att inifrån sig själv med hjälp av en uppmärksam tystnad nå fram till en intuitiv uppfattning om Gud, som inte hade något med tankegångar och resonemang att göra.

Den apofatiska teologin hade alltså sin bas i klosterväsendet men stannade alls inte inom klostrens väggar, och det var inte heller meningen. Exempelvis biskop Gregorius av Nyssa (ca 330-395), som inte var munk, är ett viktigt namn. Om honom skriver Armstrong att han

hade mycket motvilligt blivit indragen i den politiska turbulensen kring den arianska tvisten. Han kände obehag inför de teologiska dispyterna eftersom det var omöjligt att avgöra kristna lärofrågor från en objektiv och myndig position. Teologi byggde på praktik och teologins sanningar kunde enbart bedömas av människor som tillät läran att förändra dem. Man kunde inte tala rationellt om Gud på samma sätt som om vanliga varelser, men det betydde inte att man skulle låta bli att tänka på Gud över huvud taget. Man måste komma vidare, driva tänkandet till gränsen för vetandet och gå allt djupare in i icke-vetandets mörker samt erkänna att det inte kunde finnas någon definitiv klarhet.

Vi kan egentligen inte veta något om Gud (åtminstone inte på sätt som går att uttrycka i ord). Det påpekandet brukar väl ses som det som definierar apofatisk teologi, men det sammanhang som Karen Armstrong tecknar visar tydligt att den apofatiska teologin inte är avsedd att stå på egna ben. Till den hör andlig praktik, av slag som står långt långt borta från den protestantiska kristendom vi är uppvuxna med.

Nog är det märkligt att vi kommit att förknippa begreppet meditation främst med Indien. (Ja Mme Blavatsky, det är dig jag tittar på. Om du tycker att jag ser anklagande ut har du rätt.)

Annonser

One thought on “Öknens apofatiska teologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s