Rätt låt vann! eller? Om Arius, kejsar Konstantin och fotboll

Under denna något knöliga rubrik fortsätter Rebella sin djupdykning i Karen Armstrongs ”För Guds skull”, femte kapitlet.

Mot bakgrund av den nyupptäckta djupa klyftan mellan det gudomliga och det mänskliga samt den relativt nya läran om skapelse ur intet blev det besvärligt att, som man dittills gjort, prata om Jesus som gudomlig utan att närmare definiera exakt hur, och vilken relation Jesus har till Gud Fader i en religion som per definition är monotestisk. Om Jesus var gudomlig, hur förhöll han sig då till Fadern? Fanns det två gudar? Var Jesus en lite lägre gudom? Men två gudar kan man väl inte ha om religionen ska vara fortsatt monoteistisk? Hur kan Fader och Son vara samma Gud? Den arianska konflikten stod mellan två olika lösningar på detta problem.

Ämnet avhandlades på kyrkomötet i Nicaea, år 325. Huvudsakliga meningsmotståndare var Arius, för eftervärlden känd som heretiker, och Athanasius som vi känner som en symbol för renlärighet och rätt bibelkanon. I någon sån där dokumentär som på behandlar bibel-kanons avgränsning mot de icke-kanoniska böckerna liknar John Dominic Crossan Athanasius vid en ”Bible-thumper”, alltså en Bibel-fixerad fundamentalist. Så känner man kanske om man ogillar det där med dogmatiken som slår fast de stora sanningarna.

Karen Armstrongs skildrar åren innan kyrkomötet i Nicaea så här.

Debatten fördes inte inom något kotteri av lärda experter. Arius tonsatte sina tankegångar, och det dröjde inte länge innan sjömän och vägfarande sjöng populära sånger om att Fadern var Gud av naturen och hade skänkt liv och varelse åt Sonen, som varken var med-evig med honom eller icke-skapad. Snart hade kontroversen spridit sig till kyrkorna i Mindre Asien och Syrien. Det berättas om en badmästare som engagerade badande i hetsiga diskussioner om huruvida Sonen var kommen ur intet, om en penningväxlare som besvarade frågor om växelkursen med en utläggning om skillnaden mellan Skaparen och hans skapelse, och om en bagare som ville övertyga kunderna om att Fadern var större än Sonen.

Skildringen är smittande entusiastisk. Det här gillar hon, armstrongskan.

Arius förnekade inte att Jesus var Gud, men menade att han bara hade blivit upphöjd till gudomlig status. Gud hade förutsett att när Logos blev människa skulle han handla i fullkomlig lydnad och som belöning upphöjde han honom inför uppdraget och gav honom gudomlig status. Logos blev på sätt prototypen för den gudomliggjorda människan, och den kristne som tog efter hans hängivna kenosis (självutgjutelse) kunde också bli ”Guds son”, kunde också bli gudomlig.

Athanasius å sin sida menade att om Jesus var ett skapat väsen, om än det första, vore det avgudadyrkan att tillbe honom. Dessutom förmänskligade Arius Gud, tänkte på honom som en varelse i nästan mänskliga termer. Teologin om skapelse ur intet borde omöjliggöra detta menade Athanasius, och hans uppfattningar blev mötets. (Man undrar vad Athanasius skulle säga om vår tids vanligaste gudsuppfattningar.)

Sen höll man då det där kyrkomötet, och Arius version av kristendom förklarades för felaktig. Rätt låt vann – åtminstone enligt de som skrev kyrkohistorien.

Ordet arianism har under seklernas gång kommit att betyda detsamma som irrlära, men när den uppstod fanns ingen officiell renlärig inställning och ingen kunde avgöra om Arius eller Athanasius hade rätt.

Vad som här kom att spela in var kejsarmakten. Om de teologiska frågor som saken gällde

hade Konstantin inget begrepp, men olyckligtvis beslöt han att ingripa och sammankallade alla biskopar i Nicaea

Olyckligtvis, tycker alltså Karen Armstrong.

Athanasius lyckades genomdriva sin uppfattning bland delegaterna och rådet utfärdade en förklaring att Kristus Ordet inte hade skapats utan ”på ett outsägligt, obeskrivligt sätt” hade avlats av Faderns ouisa [essens, natur] – inte av intet som allting annat. Därför var han ”av Gud” på ett helt annat sätt än alla andra varelser. Den paradoxala terminologin i det nicenska uttalande visade på en ny betoning av den ”outsäglige, obeskrivlige” Gudens absolut oåtkomst för mänskligt vetande.

Det där att vi inte kan förstå Gud borde Karen Armstrong gilla, så vad är problemet? Jo:

detta auktoritativa ställningstagande löste ingenting. Efter påtryckningar från kejsaren undertecknade alla biskopar utom Arius och två av hans kollegor uttalandet, men så fort de kommit hem till sina stift igen fortsatte de att lära ut detsamma som de alltid gjort – ofta något mitt emellan Arius och Athanasius. Försöket att pådyvla biskoparna och de trogna en enhetlig tro blev kontraproduktivt. Kyrkomötet medförde ytterligare femtio år av bitterhet, splittring, rådslag och till och med våld, efter hand som renlärigheten blev politiserad. Mötet kom att bli en symbol för renlärigheten men det skulle ta århundraden innan Athanasius bekännelseformel fick en lydelse som kristna var villiga att godta – men inte ens det medförde någon enhetlighet.

Den nicaenska trosbekännelsen hade uppenbarligen den där funktionen av att definiera rätt lära som man måste tro på. Nu ska vi se… den nicaenska trosbekännelsen antogs av det första konciliet i Konstantinopel, 381. (Koncilierna duggade tätt vid den här tiden.) Karen Armstrongs ivriga påpekande att trosbekännelsen vid de tidiga kristna dopen inte hade denna funktion tar som exempel en text skriven av Kyrillos av Jerusalem (ca 315-386). Jag förmodar att Armstrong vill se skildringen av dopen i Kyrillos kyrka, som hon snarast liknar vid mysterieriter, som ett exempel på en äldre, mer autentiska tradition. En praktik från tiden innan de kristna började bråka om ”rätt lära”. Det måste vara därför som Armstrong beklagar att kejsar Konstantin drog ihop kyrkomötet i Nicaea. Här föddes den kristna uppfattningen om vikten av att omfatta Den rätta läran™.

Om kristendomen inte hade lierat sig med kejsarmakten. Om ingen kejsare funnits som lagt sig i. Hur hade kristendomen utvecklats då? Kanske till mycket löst sammanhållna grupperingar med stora skillnader sinsemellan.

Den rabbinska judendomen debatterade och diskuterade men slog inte fast exakt vad man som jude måste tycka. Vad som saknas där kanske är just banden till makten? ty den som har makten kan alltid slå fast vad som är en religiös sanning, just eftersom den besitter makt?

Utan religionens liering med makten, ingen ortodoxi? Är det en slutsats som går att dra?

Beslutet på kyrkomötet i Nicaea lämnade många frågetecken efter sig. Som jag förstår det var det detta som ledde till att man måste utforma treenighetsläran, en lösning som dock kom att tolkas helt olika i östlig och i västlig kristendom. Mer om det senare.

Jag associerar dessa lärostrider och den teologi som steg för steg växer fram till ett datorprogram med många buggar i, som man patchar och patchar – gör små ändringar i, och komponerar nya kodsnuttar och bitar i för att det hela ska fungera. Alla vet, med ett sådant program, att det egentligen skulle vara bättre att kasta bort kodhärket och börja om från början men av praktiska skäl, här och nu-skäl, blir det inte av.

Jag tar och återvänder, lite hastigt, till skedet åren innan mötet i Nicaea när det stora folkliga samtalet om Guds och Jesus natur och inbördes relation ägde rum och bagare sjöng sånger om Guds natur.

Folk diskuterade frågan med samma entusiasm och lidelse som man i dag diskuterar fotboll. Den rörde hjärtat i deras kristna erfarenhet.

Fotboll, var det.

Man kan fråga sig om inte idrotten till sin natur är vår tids religion.

Man vet alltså att Arius skrev sånger om sina tankar. Det är i sig inget märkvärdigt. Han var psalmförfattare, typ. Tänk om någon av dem funnes kvar… det gör de förstås inte. Jag skulle nog kunna tänka mig att sjunga om att att Fadern är Gud av naturen och att han har skänkt liv och varelse åt Sonen, som varken är med-evig med honom eller icke-skapad. Heresi, schmeresi. Vem bryr sig? Inte Rebella. Inte från den position jag nått fram till.

Annonser

2 thoughts on “Rätt låt vann! eller? Om Arius, kejsar Konstantin och fotboll

  1. Om jag spinner vidare på liknelsen: Är bilden den mot sig själv böjda spegelns son? Går det att skilja spegeln och bilden? Kan man se bilden av spegeln i spegeln, finns ju båda till samtidigt. Dessutom finns reflexen, det som händer i spegeln.

    Då har vi de tre som är en: Spegeln som är, det som sker, och bilden. Hej på sig Pixel!

    Gilla

  2. Ping: Treenighet, kabbala och hinduism | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s