Den ”katolska konverteringsvågen” är en tidningsanka

I våras kom flera seriösa och bra tidningsreportage om konverteringar till Katolska kyrkan, som jag redan bloggat om.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/23/kulturkonvertiter-och-andra/
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/26/det-nya-svarta-verkligen/
Sammantaget fick man bilden av att konverteringar var en ökande trend. Tidningen Fokus satte till och med rubriken ”Katolicismen – det nya svarta”. Hårda siffror saknades dock, liksom i inslaget om konvertiter till RKK i radions ”Människor och tro” från nyss förlidna december.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=6325539

Att Katolska kyrkan de senaste åren fått mycket uppmärksamhet i svensk kyrklig press är uppenbart. Katolska kyrkan har på allvar blivit en spelare i svensk kristenhet. Men är det en generell trend att protestanter väljer att bli katoliker? Vi tar och återvänder min lilla graf från ett av mina äldre blogginlägg, baserade på siffror som jag hittade i ett halvgammalt nummer av Signum en fil på katolska stiftets hemsida (se länken ”Det nya svarta” ovan).

Konversioner och vuxendop i Katolska kyrkan i Sverige, 2001-2013

Konversioner och vuxendop i Katolska kyrkan i Sverige, 2001-2013

Är siffrorna på konverteringar stora? Nä. Omkring 100 per år, brukar man säga. Ibland sägs den siffran omfatta bara konverteringar, ibland konverteringar plus vuxendop. Sanningen ligger, såvitt jag kan bedöma av den här grafen, nånstans däremellan: konverteringar under 100/år, konverteringar + dop mer. Sen är ju gränsen mellan konvertering och dop ofta en teknikalitet. Inte alla av mina syskon blev döpta som små. Om jag joinat RKK skulle jag ha räknats som konvertit, men inte om exv. min bror hade gjort samma sak.

Ökar siffrorna? Nä. Det svänger lite hit och dit, men någon ökande trend kan inte ses.

Min graf har dock bristen att avspegla ganska kort tid, och framför allt att siffrorna inte täcker åren efter 2013. Om det faktiskt finns en boom de allra senaste åren, en Ulf Ekman-effekt, så ser man det inte i min graf. En sån boom kanske kommer nu till påsk? då de som började sin ”konverteringskurs” samtidigt som jag, men till skillnad från mig fullföljde, kommer att tas upp i Katolska kyrkan (och i förekommande fall först döpas)?

De siffrorna har vi ännu inte, men en som har färskare uppgifter än jag – så färska man rimligen kan ha – är Magdalena Dahlborg, det katolska stiftets ekumenikhandläggare. Inte för att jag vet vad en sån gör, men Dahlborg ser säkert stiftets egna statistisknissar regelbundet och vet hur snacket går inne på biskopsämbetet. Citaten är ur en diskussion på Facebook, i gruppen Katoliker i Sverige. Gruppen är öppen, men man måste vara inloggad i Facebook för att se tråden.
https://www.facebook.com/groups/5766365307/permalink/10153242888180308/
Som källor åberopar hon Katolska kyrkans verksamhetsberättelse för 2015, s. 8 samt 36
http://www.katolskakyrkan.se/media/1356/verksamhet_2014_2015-05-07.pdf
en intervju med biskop Anders Arborelius i Dagen
http://www.dagen.se/debatt/g%C3%A5r-f%C3%B6rtroendekrisen-om-berget-att-l%C3%B6sa-1.414557
samt därutöver

flera samtal med biskopen, p Fredrik Emanuelson OMI och min egen erfarenhet efter femton år i ekumeniska samtal och sammanhang

Dahlborg skriver

Biskopen har pratat om att vi förlorar flera hundra till Svenska kyrkan varje år.

SvK förlorar inga mängder till oss, typ 40 eller 50 per år. Vi har mer eller mindre sedan Sverige fick katolskt stift igen snittat 100 konvertiter/nydöpta per år, från SvK, frikyrkor, andra religioner eller odöpta. Vissa år fler, andra färre.

Sverige blev formellt ett katolskt stift igen… nu ska vi se… 1953, enligt Wikipedia. Före dess var det ett apostoliskt vikariat.

Samtidigt är det många som faller ur kyrkan. En del har dåliga erfarenheter av kyrkan från ett tidigare hemland och här finns ju inte det sociala trycket (vilket jag tycker vi ska vara glada för – ingen ska känna sig tvingad att gå i kyrkan). Andra har varit ”kulturkatoliker” tidigare men egentligen inte särskilt troende. Sedan är kristna på många håll inte alls så fixerade vid skillnader och stridsfrågor som vi är här. Man tillhör den närmaste församlingen, helt enkelt. Och den är ju oftast svenskkyrklig, men vi förlorar folk till Equmeniakyrkan och andra frikyrkor också. Syrisk-ortodoxa församlingar är bra på att fånga upp arabisktalande kristna, även katoliker som inte tycker det är så viktigt om det är katolsk eller ortodox församling de går till. Ytterligare en kategori anser att bor man i Sverige ska man förstås vara med i Svenska kyrkan.

Så ja, vi tappar folk.

Dessa ett par hundra som varje år lämnar Katolska kyrkan för att joina Svenska kyrkan eller något annat kristet samfund hör vi ytterst sällan något om. När vi istället får se tidningsrubriker om konvertiter till Katolska kyrkan får vi oss till livs en mycket skev bild. Dahlborg säger att

den som blir katolik får mer uppmärksamhet eftersom det är ”konstigare”.

Den analysen ligger det nog en del i. Dels krävs det mindre för att gå över till det samfund som är det i landet största. Det är inte konstigt, behöver ingen förklaring, ger inga tidningrubriker – eller tja, någon har jag sett om enskilda fall, men sannerligen inte många. Jag har definitivt inte sett någon artikel på temat ”Katolikerna som blir svenskkyrkliga – därför tog vi steget. Sigbert, Carlos och Eva berättar.”

Jag minns att jag såg en artikel i en lokaltidning om en invandrad katolsk präst som var homosexuell, och när han hittade sin kärlek här hoppade han småningom inte bara av som präst utan lämnade också sin kyrka till förmån för en som skulle acceptera hans relation. Artikeln handlade om att han nu till sist även vigdes till präst i SvK. Utan både gay-vinkel och prästvigning hade det knappast blivit någon artikel… missförstå mig rätt. Det är knappast så att Svenska kyrkan dräller av präster med katolsk bakgrund – men de finns, och de som finns uppmärksammas inte.

Däremot är resten av det kristna Sverige väldigt medvetet om de katoliker som tidigare varit präster eller pastorer i annat samfund. Väldigt, väldigt medvetna. Konvertiterna behöver absolut inte bli katolska präster för att det ska börja mullras i leden – även om ”den katolska affären Ulf Ekman” givetvis kommer i ropet igen när det börjar gå rykten att han snart kommer vigas till katolsk präst.
http://aletheia.se/2016/01/13/ekman-vill-inte-vara-lekman-snart-prastvigd-i-katolska-kyrkan/
(Artikeln påstår egentligen inte det som rubriken antyder i form av en fråga. Vad som står är att han framfört en förfrågan och att denna förefaller avvisas, så nä, snar katolsk prästvigning är knappast aktuell för Ekman även om fakta i artikeln skulle stämma.)

Katolska kyrkan i Sverige befinner sig i något slags brytningstid, vad gäller hur landets övriga kristenhet ser på den. Den har blivit en kyrka att räkna med, en kyrka som ”finns på kartan” att lämna sitt gamla samfund för. Så var det inte förr. Att vandra mellan frikyrkorna var ganska oproblematiskt. Att lämna och bli statskyrklig var nog lite konstigare. Att bli katolik var å andra sidan en social omöjlighet. De unga pastorerna i frikyrkosamfunden pratar nog sällan om RKK som Uppenbarelsebokens ”den stora skökan”, men de frikyrkliga i min ålder har i många fall (kanske oftast?) vuxit upp med det pratet.

”Kulturkonvertiterna” från 1900-talets mitt – Trotzig, Stolpe, Stenberg etc., se länk högt upp i texten – hade sällan varit starkt engagerade i Svenska kyrkan innan de konverterade. Snarare var det i det katolska som de för första gången attraherades av en kyrka. Ska jag våga mig på en gissning följer den stora gruppen konvertiter fortfarande ungefär denna väg, alltså att i stort sett inte ha engagerat sig i någon kyrka innan, medan de som kommer från aktivt engagemang i ett annat samfund är ett väsentligt mycket mindre antal.

Vad med alla de här pastorerna som blivit katoliker de senaste fem åren då? Ja alltså, till att börja med blev det ju vansinnigt mycket snack delvis därför att Ulf Ekman var en sådan skräll. Som en följd blev det mycket ljus på de som gick en likartad väg under åren efter – men särskilt många var det ju egentligen inte. Bilden vi har om att de är så många är överdriven.

Jag tror det är så att det bland de kyrkligt ordentligt engagerade, den grupp som präster och pastorer rekryteras ur, alltid finns en andel som inte känner sig riktigt hemma i det samfund som de föddes in i eller hittade som nykristen och som därför söker sig vidare. Exempelvis prästvigs då och då tidigare frikyrkopastorer i Svenska kyrkan; de stora tidningsrubrikerna i kristen press uteblir. Jag tror att det helt enkelt är denna ström av vandring mellan samfund av engagerat troende som tidigare gått ”åt alla håll” inom den i Sverige etablerade kristenheten, som nu vidgat ”fältet” till att omfatta även katolicismen. Ett jämnt flöde åt alla håll, alltså, utan att något särskilt samfund står som tydlig vinnare eller förlorare. Sen är det de konverteringar som går åt ”fel” håll, till den tidigare så tabubelagda Katolska kyrkan, som får uppmärksamhet vilket skapar denna skeva mediabild.

På sätt och vis är det ganska intressant att bisp Arborelius väljer att offentligt berätta att konverteringsströmmen går stridare från hans egen kyrka än till just vid ett tillfälle när han vill gjuta olja på vågorna. Gentemot sina egna vill biskopen förstås mer sällan påpeka detta faktum. Herden vill hellre ingjuta mod i de egna genom att berätta hur mycket Katolska kyrkan i Sverige växer år från år – för det gör den, men så gott som enbart genom invandring. Katolska kyrkan har, precis som Svenska kyrkan och de flesta av frikyrkorna, ett ständigt tapp på grund av den generella sekulariseringen. Det har de i hela Europa, men hos oss märks det inte på samma sätt eftersom den ständiga påfyllningen genom invandring täpper igen luckorna.

Kanske det kommer en post-Ulf Ekmansk konverteringsvåg. Den har vi i så fall inte sett än; att konvertera til RKK tar tid. Om det skulle vara så att siffrorna för 2016 är tredubbelt så höga som normalt vet vi ändå inte om detta är en bestående trend eller en högst tillfällig effekt beroende på mediauppmärksamheten kring paret Ekmans konvertering, som samlat ihop och fått människor att ta steget som annars hade grubblat helt stillsamt på sin kammare över saken ytterligare fem år.

Ryktet om konverteringsvåg till Katolska kyrkan är alltså just ett rykte, och kan precis som jag skrev i rubriken närmast betecknas som en tidningsanka. Glöm konverteringstrenden. Den finns inte.

Vad som däremot finns är ett allmänt ökat intresse för Katolska kyrkan. Den trenden är definitivt sann. Men frågan är om det intressanta är att det är så? Det anmärkningsvärda kanske eg. är den tidigare tabubeläggningen av intresse för allt katolskt. Om det är fler som pratar om att ev. konvertera till RKK idag än för femton år sedan, kan det säkert bero på detta ändrade klimat där den allmänna öppenheten för influenser och tankar från katolskt håll är mycket, mycket större än för bara 20 år sedan.

Jag undrar om journalisterna i de tidigare nämnda reportagen beställde statistisk från det katolska biskopsämbetet, sade ”ojdå” när siffrorna inte stämde med tesen, och helt diskret strök resonemangen om siffror utan att ändra så mycket i övrigt? Eller kanske trodde de när de skrev resp. gjorde sitt radioreportage att det faktiskt är en betydande trend, men kollade aldrig siffrorna?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s