Egocentricitet utan like. Alternativt syndanöd nästan utan gräns.

Herre hör min bön.
Svara mig när jag ropar.

Med den sångtexten inleds alla mässor – åtminstone alla söndagsmässor – i Katarina församling.

På youtube hittade jag sången på engelska, i ett antal olika inspelningar. Exv. här, som inledning på en hel CD med – om jag förstår rätt – människor från kommuniteten i Taizé, som sången brukar förknippas med.

Oh Lord hear my prayer.
When I call answer me.
Come and listen to me.

Jag jag jag jag mig. Är detta en bra text i en gudstjänst?

Först trodde jag att originalet måste vara franskt, men jag kan inte hitta att något annat språk än engelska skulle vara det ursprungliga. Det sista ”me” kommer på ett betonat taktslag, och det blir så klumpigt. Så fel. Kom och hör på mig! Kan man säga så till Gud? Hur egofixerat är inte det, på en skala.

Det var någon som sade något om psalmer med mycket ”jag” och vi”… mhm, här var filmen. Dominik Terstriep, kyrkoherde i en av Stockholms katolska församlingar, säger om gamla psalmer (ca 1:13:45)

Jesuitpater Dominik Terstriep pratar med mikrofon i handen.

Jag tror de behövs även som teologisk motvikt. I den nyare psalmdiktningen talas ganska mycket om oss. De personliga pronomina vi och jag förekommer ganska ofta, jämfört med de äldre psalmerna. Båda delarna behövs, men om det bara blir jag eller vi, idag, och fokus förskjuts – lite förenklat sagt – från mysterierna till min situation, här och nu, då är det lite ensidigt. Jag tycker båda inriktningarna behövs, och därför är det värt att man både sjunger och bevarar de äldre psalmerna.

https://www.youtube.com/watch?v=rG9tcD20Asw&feature=youtu.be&t=4425

Taizé-sången är då en sån där modern ”jag-psalm”, eller?

Vad ska man egentligen säga om den här sången? Är den riktigt vettig? Som inledning till en gudstjänst… varje gång?

Det visade sig att orden i ”Herre hör min bön” alls inte är moderna. Ursprungligen kommer de ur psaltarpsalm 102, och läser man hela får orden ganska annan innebörd än när de står för sig själva. Det rör sig om ”en bön av en betryckt, som är modlös och utgjuter sin sorg inför Herren.”
http://www.bibeln.se/las/2k/ps#q=Ps+102

Herre, hör min bön,
låt mitt rop nå fram till dig.
Dölj inte ditt ansikte för mig
när jag är i nöd.
Lyssna till mig,
skynda att svara när jag ropar.
Mina dagar svinner bort som rök,
och mitt inre glöder som en ugn,
mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs.
Jag är för matt för att äta,
jag har magrat av min suckan,
är bara skinn och ben.
Jag liknar en uggla i öknen,
är som en uv bland ruiner.
Jag måste vaka,
är som en ensam fågel på taket.
Mina fiender hånar mig dagen lång,
de gör narr av mig,
brukar mitt namn i förbannelser.
Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar
för din häftiga vredes skull,
du som tog mig och kastade bort mig.
Min levnad är som aftonskuggan,
jag vissnar som gräset.

Men du, Herre, härskar för evigt,
och släkte efter släkte åkallar dig.
Du skall gripa in och förbarma dig över Sion,
det är tid att visa det nåd.
Ja, stunden är inne,
ty dina tjänare älskar Sions stenar,
lider av att se det ligga i grus.
Folken skall frukta Herrens namn
och jordens alla kungar hans härlighet,
när Herren har byggt upp Sion
och visat sig i sin härlighet.
Han har hört de utblottades bön,
deras bön har han inte föraktat.
Detta skall skrivas ner för kommande tider,
och nya släkten skall prisa Herren,
när han ser ner från sin heliga höjd,
när Herren från himlen blickar mot jorden,
lyssnar till fångarnas jämmer
och friger dem som är dömda att dö.
Herrens namn blir ärat i Sion,
man sjunger hans lov i Jerusalem,
när folk och riken samlas
för att tjäna Herren.

Han bröt i förtid min kraft,
han förkortade mina dagar.
Jag säger: Min Gud,
ryck inte bort mig i livets mitt,
du vars år varar från släkte till släkte.
En gång lade du jordens grund,
och himlen är ett verk av din hand.
De skall förgås, men du består,
de är plagg som slits ut,
du byter ut dem som kläder
och de är borta.
Men du är densamme,
dina år har inget slut.
Dina tjänares barn skall bo här
och deras barn leva trygga hos dig.

Klassiskt betraktas tydligen psaltarpsalm 102 som en – hur ska man översätta ”penitential psalms” på svenska? Botgöringspsalmer?
https://en.wikipedia.org/wiki/Penitential_Psalms
”Psalms of confession” är ett annat namn, enligt Wikipedia. Bikt-psalmer? Bekännelsepsalmer? (antik bekännelselitteratur)? ”Dessa psalmer är uttryck för sorg över synd” står det i Wikipedia. Inte är det den tanke man får i skallen när man hör Taizé-sången. Det är inte helt lätt att se i psaltar-psalmen heller, faktiskt, om man inte betänker att den som beklagar sig tänker att han är så drabbad som han är för att Herren har tagit sin hand ifrån honom – och det har Herren gjort på grund av antingen hans egen, eller hans folks synd. Den teologin har vi väl en liten smula vuxit ifrån… så tänker vi inte att det funkar.

När Terstriep talar om ”äldre psalmdiktning” syftar han ju inte på Psaltaren utan – tja, kanske 1700- och 1800-tal? Intressant, faktiskt. Gamla testamentet är ju en vild blandning av alla möjliga litterära genrer men Psaltaren är psalmer, det är sånger riktade till Gud. Jag gissar att de på originalspråket är rimmade eller åtminstone har bunden meter, så de är lätta att memorera och sjunga eller recitera. Psaltarpsalmerna är nog faktiskt rätt ofta ganska mycket ”jag” och ”vi”, och ”min situation just nu”. Tänk om vi liksom har kommit tillbaka dit.

Om eländet är riktigt stort blir det faktiskt rimligt att sjunga ”svara mig när jag ropar”. Men kan man inleda varje gudstjänst med utgångspunkten att man ropar till Herren ur stor nöd, oavsett samvetsnöd över synd eller annan nöd? Jag tror nog inte att Katarina församling, som i mycket sparsam utsträckning använder det klassiska språket om synd, tänkt sig just aspekten med syndanöd. Eller har de? Är det ett av alla deras sätt att använda klassiska teman inkl. liturgiska moment men liksom lite dolt, med moderna ord, så man nästan inte känner igen det?

Sen är ju frågan om man ska se Taizé-sångens ord i sitt sammanhang i Psaltaren, eller om man ska bedöma dem utklippta för sig själva. Som gudstjänstbesökare vet man ju i allmänhet inte att dessa ord ursprungligen kommer ur en psaltarpsalm. Man känner inte till det sammanhang de är lyfta ur. För människan i kyrkbänken kommer de oftast att stå för sig själva, bedömas för sig själva. Jag är glad att den svenska versionen åtminstone inte innehåller den uppfordrande avslutningsraden: ”Kom och hör på mig!

Kommer jag att bedöma och uppleva Allhelgonamässan annorlunda framöver, om jag förknippar den obligatoriska inledningen där församlingen sjunger Taizé-sången med hela psaltarpsalmen?

(”Mysterierna” pratar han förresten om, den katolske prästen. Vad han då menar med det. Om man slängde en hel eller halv antik mysterierit på honom, vad skulle han svara på det?)

)()()()(

Tillägg. När jag skrivit den här texten nästan färdig trillade det fram ett nytt blogginlägg på den ortodoxa bloggen Gäst och främling. Killen som har den håller just nu på med en serie texter som berättar om sin egen vandring dit han nu står. I det senaste avsnittet berättar han om att leda lovsång i den frikyrka han då tillhörde.
https://gastochframling.wordpress.com/2016/01/25/varfor-ortodoxa-kyrkan-del-2/

Inför varje gång jag skulle ansvara för lovsången satt jag ner för att välja sånger. Gång på gång letade jag efter sånger som verkligen handlade om att lovsjunga Gud, och gång på gång satt jag med just samma sånger som jag valt till förra gången. Min pärm var full av nya lovsånger, men det var kanske bara 10 procent av dem som verkligen lovsjöng Gud! Resten handlade om hur “vi lyfter våra händer” eller “vi böjer våra knän” eller “vi gör det ena eller det andra”. “Vi, vi, vi…” eller ännu värre “jag jag, jag…” Och Gud då? Sakta men säkert växte en frustration i mig: om vi nu ska syssla med lovsång i så hög grad, varför gör vi inte just det då? Varför sjunger vi så mycket om oss själva?

Sicken slump. Parallell, liksom, även om den situation han skildrar givetvis är väldigt olik min. Men det känns såpass parallellt att jag länkar.

Tillägg 2, juli 2016
Efter att den här texten skrevs, har jag hört Herre hör vår bön – ja, vår! i en annan svenskkyrklig församling. I efterhand tror jag nästan att det var ett sätt att utforma kyrkans förbön, med långa ”recitativ” om vad vi ber, som jag tror sjöngs av prästen.

Annonser

One thought on “Egocentricitet utan like. Alternativt syndanöd nästan utan gräns.

  1. Reblogga detta på Rebellas andra och kommenterade:

    Den här bloggtexten är nästan ett år gammal. Idag tror jag att det är meningen att orden i psalm eller gudstjänst ska tydligt syfta på texterna i sitt originalsammanhang – eller tja, egentligen både och. Men det ska skapas en väv av associationer, tror jag. Där sammanhanget citatet, eller det som i psalmen eller gudstjänsttexten parafraseras, kommer ifrån ingår.

    Men om det ska funka måste dessa texter också ingå i gudstjänsten – inte i alla, nödvändigtvis, men återkommande. Och psaltar-psalmer torde inte förekomma alls i Katarina församling. Så nä, jag finner nog konceptet lite för – lite för platt, för mig. Men jag är glad för den tid jag gick i Allhelgonakyrkan. Då funkade den mässan för mig. Den blev inkörsport. Det är inte så folk brukat prata om Allhelgonamässan men tja, för mig blev det så. Först de lätta drogerna, sen de tunga …

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s