Dopet som mysterierit

Ur Karen Armstrongs ”För Guds skull”, kapitel 4.

Som vi vet från Paulus brev hade de kristna utvecklat sina egna ritualer. Dopet och eukaristin (en upprepning av Jesus sista måltid med lärjungarna) var också ”mysterier”, inte för att de inte kunde förstås av det naturliga förnuftet, utan därför att de var initiationer under vilka församlingen fick lära sig att se igenom den symboliska handlingen och finna de heliga kärnan inne i den och därigenom erfara en sinnesändring.

Hos Kyrillos av Jerusalem (ca 315-386) och hans undervisning finner vi de äldsta skildringarna av sättet varpå kandidater invigdes i kyrkans ritualer och läror. I Kyrillos kyrka förrättades dopceremonin på småtimmarna under påsknatten i Uppståndelsekyrkan. Under fastans sex veckor hade konvertiterna genomgått en intensiv förberedelse. De hade fastat, deltagit i vakor, bett och mottagit undervisning om kerygma, evangeliets grundläggande faktiska budskap. Man krävde inte av dem att de skulle tro på något i förväg. Först efter dopets initiation skulle de få undervisning om kristendomens djupare sanningar, eftersom läran skulle yppa sin innebörd först efter dopritualens omvandlande upplevelse. Liksom i filosofiskolorna var teorin underordnad riterna och de andliga övningar som låg till grund för den. Liksom i övrig mythos meddelade man kristendomens läror i ritualiserade former och då enbart till människor som var vederbörligen förberedda och ivriga att bli förvandlade av den. Liksom insikterna vid all initiation kunde lärorna som bibringades mot slutet av den ritualiserade processen te sig triviala eller rent av absurda för utomstående. Det var först efter det att de nykristna hade gått igenom omvandlingsprocessen som de ombads att läsa ”trosbekännelsen”, som ändå inte var en bekännelse av ”tron” utan en betygelse om hängivenhet för den Gud som genom övergångsriten hade blivit en realitet i deras liv.

Kyrillos undervisning är därför inte metafysiska läroförklaringar som kräver blind ”tro” utan mystagogi. Detta är facktermen för den undervisning som möjliggjorde för initianderna i de grekiska mysterieriterna att ”uppgå i de heliga symbolerna, lämna sin egen identitet, bli ett med gudarna och erfara vad det vill säga att vara besatt av gudomen”. När ceremonin inleddes stod dopbarnen uppradade utanför kyrkan vända mot väster i riktning mot Egypten, solnedgångens och dödens rike. Som ett första steg i gestaltningen av israeliternas frigörelse ur slaveriet avsade de sig Satan. Därefter ”vände de om” i en ”omvändelse” mot öster – mot gryningen, det nya livet och Edens friska oskuld. I procession gick de in i kyrkan, tog av sig kläderna i det att de symboliskt tog av sig sitt gamla jag och stod där nakna som Adam och Eva före syndafallet. Varje initiand sänktes därefter tre gånger ner i dopgravens vatten. Symboliskt korsade de Sävhavet och nedsteg i Kristi död i omedelbar närhet av hans grav. Varje gång de sänktes ner under vattnet ställde biskopen frågan: Har du pistis i Fadern – Sonen – och den Helige Ande? Varje gång skulle initianden ropa: ”Pisteuo! Jag ger mitt hjärta, min lojalitet och min hängivenhet.” När de steg upp ur dopgraven hade de själva blivit christoi (smorda). De ikläddes nya kläder som symboliserade deras nya identitet och mottog för första gången eukaristin. Och liksom Kristus själv vid dopet blev de rituellt upptagna som ”Guds söner”. I det latinsktalande väst ropade konvertiterna ”Credo!” när de sänktes ner i vattnet. Det var inte något intellektuellt bifall till kyrkans obligatoriska lära – den skulle de få ta del av först veckan därpå. Nej det var inte någon ”tro” i form av ett antal obevisade påståenden som de nyomvända sade ja till. Ropet ”Pisteuo!” eller ”Credo!” var snarare som vigselceremonins ”Ja!”

De noggrant utformade ritualerna framkallade en ekstasis, ett ”utstigande” ur de invanda tankesätten. Biskop Theodor av Mopsuestia i Kilikien 392-428 skriver så här till sina konvertiter:

När du säger pisteuo [jag överlåter mig] inför Gud, visar du att du vill förbli hos honom, att du aldrig vill skiljas från honom och att du ska anse att det är högre än något annat att vara hos honom och leva med honom, och att uppföra dig så att det står i överensstämmelse med hans bud.

”Tro” i vår moderna mening hörde inte hit. Theodor var visserligen en ledande förespråkare för den bokstavliga texttolkning som praktiserades i Antiokia, men han krävde inte att hans kandidater skulle ”tro” på några ”mystiska” läror. Tro var helt enkelt en fråga om hängivenhet och praktisk livsföring.

Det är ett rent absurt långt uppehåll jag gjort i den här bloggserien. Vad har tagit emot? Varför är detta blogginlägg så svårt att skriva? När jag nu äntligen kom mig för var det plättlätt. Ett enda långt mega-citat av Karen Armstrong, som står för sig själv. Som inte behöver förklaring. Eller?

Det var verkligen dumt med det här uppehållet. Det här stycket syftar hela tiden tillbaka till tidigare delar av boken. Hon gör så överlag, för att visa på linjer och återkommande teman. Ett par länkar till tidigare blogginlägg i Armstrong-serien rätar möjligen ut några frågetecken.
Mysterieriter, exemplifierade med de eleusinska https://rebellasandra.wordpress.com/2015/05/22/de-eleusinska-mysterierna/
De grekiska filosofiskolorna https://rebellasandra.wordpress.com/2015/05/27/filosofi-som-ett-slags-andlighet/
Tro – inte vad du tror https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/07/tro/
Mythos https://rebellasandra.wordpress.com/2015/07/05/mythos-och-logos/

I den här texten sammanfattar Armstrong så mycket av det som hon ställde på huvudet för mig. Hon och den där gamla katolska prästen. På var sitt håll, på var sitt sätt.

Trosbekännelsen är och har alltid varit förteckningen över vad man måste tro på för att kunna räknas som kristen, säger många i evangelikal/frikyrkosvängen. Nix filibix, säger Karen Armstrong. Den är en rit som betygar hängivenhet… eller var, åtminstone.

Jesusmytanhängarna, de som menar att personen Jesus aldrig gått på jorden, menar att mysterieriter är kristendomens själva rot och ursprung. I så fall började det kanske med dopritualer av detta slag, redan innan evangelierna var skrivna och innan människor hade uppfattningen att Jesus levt ett liv på jorden. En vanligare uppfattning är att de mysterieriter som var vanliga i den hellenistiska kulturen påverkade kristendomen och dess ritualer, men ingalunda är dess ursprung.

Oavsett finns onekligen en påverkan.

Oavsett har vi onekligen urvattnat de här riterna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s