Sjukvården pratar inte gärna om smärta. Det får vi sköta på annan plats. (Tyvärr.)

Emelie Roslund skriver i en krönika i Expressen om sin abort. Om hur sjukvården framställde det som enkelt och kliniskt, men den verklighet som mötte henne var blodig, smärtsam och plågsam.

Det som skulle kännas som ”mensvärk” är snarare som att min livmoder mals till slamsor i en köttkvarn. Och så fortsätter det i åtta timmar tills jag sätter mig ner på toaletten och krystar ut en klump av blod och foster. Efter aborten blöder jag dagligen i sex veckor.

När jag ringer till sjukhuset säger de att allt är i sin ordning.

Varför talar vi inte om smärtan? undrar Roslund.
http://www.expressen.se/omtalat/sex-och-relationer/abort-varfor-talar-vi-inte-om-smartan/

Jag säger att skälet till att vi inta talar om smärtan är, att den som gjort abort oftast inte gör som Emelie Roslund nu gjort: berättat om den offentligt. Som sagt
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/08/05/abort-2-statistik/
känner vi alla, allihop, samtliga av oss, massor av kvinnor som gjort abort. Vi känner bara inte till att de gjort det, för vi talar inte om det.

Att sjukvården tonar ner allt som handlar om smärta och obehag är inget konstigt. Det gör de eftersom de annars skapar en massa negativa förväntningar, som gör saker värre; smärta är en konstig sak, som i rätt hög grad låter sig påverkas av vårt psyke. Om alla upplevt sin tidiga abort så som Emelie Roslund upplevde sin hade man nog kunnat säga att sjukvårdens beskrivning inte varit adekvat, men ”som mensvärk” är en ytterst bred beskrivning. Jag hade en kompis som regelbundet varje månad låg på sängen och kved, bara för att nu nämna en extrem.

Själv känner jag i viss mån igen mig från upplevelsen av att sätta in spiral utan att ha fött barn. Inte i grad, inte alls, men på annat sätt var situationen likartad. Jag läste hur det skulle gå till men skyggade nog lite mentalt för beskrivningarna av vad de skulle göra inuti mig. Ville inte riktigt veta. Lät bli att läsa mellan raderna. Sen kom det som en chock, att det gjorde såpass ont som det gjorde. Inte mer än att jag klarade av det, men jag var oförberedd och smärta just där är ju lite… ja, man blir nervös. Och jag kände mig ganska övergiven, och lite som att det var mitt fel att det gjorde så ont när ingen berättat att det skulle göra det.

Prata mer om abort, tycker jag. Lyft fram både riktigt jobbiga berättelser som Emelie Roslunds och skildringar av de som inte hade särskilt ont alls, så ger vi den där formuleringen att det varierar från person till person lite kött och blod. En sak tror jag nämligen inte alls på i Roslunds beskrivning. Det är det där att alla andra kvinnors beskrivningar, alla som hon tagit del av senare, var lika illa som hennes. Vad gäller såna här grejer vill ju alla visa deltagande genom att berätta att deras också var svår. Att kommentera ”jag låg på golvet och kunde knappt röra mig” med ”så synd om dig, för mig gick det ganska lätt” vore dels atypiskt, osysterligt. Dessutom finns det ett visst stigma förknippat med att ta lätt på abort. Att säga ”min abort var lätt” är nästan lite slampigt, så det håller folk mun om. I varje sällskap där tre tjejer pratade om sina skitjobbiga aborter fanns förmodligen lika många som av blandad sympati och stigmeundvikande höll tyst om sin väsentligt mycket lättare.

Det tror åtminstone jag. Jag kan ha fel… men jag vill ogärna tro att sjukvården ljuger medvetet, och de borde faktiskt veta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s