Religion har blivit omöjlig att förklara

Jag har ingen som helst auktoritet att tala inför er om religion och erfarenhet. Jag är varken predikant, teolog eller religionsfilosof, eller ens någon särskilt from människa. Lyckligt nog verkar religion inte handla om auktoritet och styrka utan om utforskande, tvekan och svaghet. I så fall borde jag börja genom att försätta mig i en belägenhet av den yttersta svaghet. William James skriver i slutet av sitt mästerverk ”Varieties of Religious Experience” att hans form av pragmatism bär en osofistikerad etikett nämligen pluralism. Jag borde slå fast i början av detta föredrag att min etikett – eller bör jag säga stigma? – är ännu mindre sofistikerad: Jag är uppfostrad som katolik och kan, dessvärre, inte ens prata med mina barn om vad jag gör i kyrkan på söndagarna. Jag vill ta min början i denna omöjlighet att prata med mina vänner och med min egen familj om den religion som är viktig för mig. Jag vill börja min föreläsning med denna tvekan, denna svaghet, denna stamning, detta talhandikapp. Religion har, i min tradition i mitt hörn av världen, blivit omöjlig att förklara.

Bruno Latour har ingen artikel i Nationalencyklopedin. Däremot kan man förstås läsa om honom på Wikipedia. I NE nämns han dock i artikeln ”vetenskapsteori”.

En uppmärksammad ansats presenterades i ”Laboratory Life” (1979) av Bruno Latour (född 1947) och Steve Woolgar (född 1950), där antropologisk metodik används för att beskriva och undersöka kunskapsproduktionen i ett naturvetenskapligt laboratorium.

Det är som vetenskapsteoretiker Latour varit mest känd. Hans slutsatser om vetenskap skulle göra VoF:are och nyateister förskräckta. Laborativ forskning följer inte alls den teoretiska mallen för hur sådan går till, blev hans slutsats. Vetenskapen fungerar inte som vi idealiserat tror.

Han verkar ha många strängar på sin lyra, Latour. Alternativt är det han gör svårt att kategorisera. Engelska Wikipedia kallar honom filosof, antropolog och vetenskapssociolog. De senaste åren har han i anknytning till sina tidigare fält även skrivit om religion. Texten jag citerar ovan verkar vara ett kapitel ur någon antologi; vilken framgår inte.
http://www.bruno-latour.fr/sites/default/files/86-FREEZE-RELIGION-GB.pdf

Ett av Latours ämnen är hur sanning skapas inom olika fält. Det är med dessa glasögon på näsan han försöker förklara religionens sätt att uttrycka sig.

Jag kommer att argumentera för att religion – i den tradition som är min, återigen – inte talar om saker utan ur saker, enheter, aktörer, situationer, substanser, relationer, erfarenheter, vilket nu ordet är, där det är mycket känsligt hur man pratar om det. Det är så att säga sätt att tala – Johannes skulle säga Ordet, Logos, eller Verbum. De lyckas antingen transportera andan från vilken de talar, och kan då sägas vara sant, trofast, bevisat, upplevt, själv-verifierbart, eller så reproduceras den inte, lyckas inte, transporterar inte det som det talas från. Omedelbart, utan dröjsmål, börjar de då att ljuga, att falla sönder, att sluta syfta på något och att ha någon grund. Antingen förhöjer de de andra de yttrar och är sanna. Eller så gör de det inte och är i så fall värre än falska, är helt enkelt irrelevanta och parasitiska.

Det finns inget extravagant, andligt eller mystiskt i att börja beskriva religiöst språk så här. Vi är vana vid andra, helt och hållet världsliga sätt att prata som inte heller utvärderas efter grad av korrespondens med sakers tillstånd, utan efter kvaliteten på den interaktion de skapar, beroende på hur man säger det. Denna erfarenhet – och erfarenhet var ju vad vi skulle dela med oss av – är vanlig inom kärleksprat, och även mellanmänskliga relationer i stort. Yttrandet ”Älskar du mig?” utvärderas inte efter meningens originalitet – det finns ingen mening mer banal, trivial, tråkig och ofta upprepad – utann efter den förändring eller transformation den åstadkommer, hos lyssnare såväl som hos talare. Informativt tal är en sak, men transformativt en helt annan.

Kärleksbärande meningar, pratar Latour om. De bedöms inte efter sitt faktainnehåll utan efter om de producerar det som de talar om, nämligen kärlek.

Kärlek består av syllogismer, vars premisser är personer.

Jag har nog hört minst ett försök, kanske flera, att åberopa Latours resonemang fast utan att säga varifrån det kommer – och utan att lyckas teckna en begriplig bild av vad talaren menade. Hans Ulfvebrand som apropå religion och sanningsanspråk sade att när han säger till sin hustru ”du är den vackraste i världen” betyder inte det att hon rent bokstavligt är den vackraste, osv. Hans exempel känns dock inte klockrent.

Latour talar om belief också. Tro som försanthållande. Hur religion i vår tid ibland handlar om att tro på en tro. Hur vi har missförstått saker, blandat ihop kategorier. Latour skulle nog klassa en del av mina ifrågasättanden på den här bloggen som ”dubbelklicksfrågor” – nej, jag pallar inte att förklara. Läs artikeln om du är intresserad. Det är över 20 sidor och det tog mig en vecka efter att jag hittat länken hos Läsarna
http://www.läsarna.se/fran-och-genom-det-skapade/
innan jag tagit mig samman att sätta igång och läsa, och sedan tog det mig ett par lässessioner utspridda på lika många dagar att ta mig igenom texten. Jag kan inte påstå att jag förstår allt, men den är väl värd mödan. Jonas Ideström på Läsarna sammanfattar resonemanget om religion som trossatser och om vad religion och naturvetenskap handlar om mycket bättre än vad jag gör. Jag får nöja mig med ett citat.

Religion, återigen i den tradition som jag vill försöka göra närvarande igen, har inget att göra med subjektivitet, med transcendens eller med irrationalitet. Det sista den behöver är öppensinnade och välmenande intellektuellas tolerans, de som till vetenskapens sanna med torra fakta vill lägga lite djupa och charmiga ”själ-supplement” tillhandahållna av pikanta religiösa känslor.

Religion har inget med transcendens att göra. Sug på den, Karen Armstrong. (Det slarviga och odefinierade bruket av det ordet är hennes mest irriterande egenhet.)

Kan inte pojkarna Halldorf & Hagman med Läsarpodden tugga sig igenom Latours bok om såna här frågor? ”Jubiler ou les Tourments de la parole religieuse”, eller i engelsk översättning ”Rejoicing, or the Torments of Religious Speech”. Jag vet inte om jag pallar en hel bok av Latour, men om H & H liksom försmälter den lite åt mig? Man kan ju alltid hoppas…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s