Biskopssynodens svenska efterskalv

Den som flitigt, om så bara en period, läst de amerikanska rätt liberala katolska tidningarna America och National Catholic Reporter tycker inte att Anders Piltz’ texter i de senaste två numren av Signum är så märkvärdiga. Det är väl en viss skillnad, förstås. America och NCR skriver regelbundet om väsentligt mycket mer kontroversiella frågor än frånskilda och omgifta katolikers möjlighet att gå till kommunion men Signum är nu ingen egentlig nyhetstidning och har inte heller den typiskt amerikanska liberala katolska profilen. Kulturtidskrift, heter det att man är. High brow. Att Signum nu lyfter fram de bägge åsikterna i frågan ska förmodligen tolkas som att det, tack vare biskopssynoden, blivit okontroversiellt att båda dessa sidor finns.

I Katolska kyrkans ögon är det första äktenskapet det enda giltiga, och det går inte att lösa upp. ”Tills döden skiljer oss åt” tolkas bokstavligt. Den som gifter om sig – utanför kyrkan, förstås, något annat går inte – räknas därför som äktenskapsbrytare, av det värsta slaget: den sort som inte bara en gång brutit ett äktenskap, bett om förlåtelse och så är allt (nästan) som förut igen, utan som framhärdar i sin synd. Ämnet var ett viktigt tema på bägge omgångarna av biskopssynoden om familjen. Uppenbarligen finns många biskopar världen över som ser ett problem som behöver rättas till.

”Det är inte rimligt att äktenskapligt haveri ska vara den enda synd som inte går att förlåta” skrev Anders Piltz i Signum. Jag tror inte att en svensk katolsk präst hade kunnat skriva så offentligt före Franciskus. Inte över huvud taget, och särskilt inte i Signum. Definitivt inte på ledarplats. Tiden var väl mogen. Frågan ligger på bordet, på ett nästan övertydligt sätt. Synoden har skickat frågan tillbaka till det ”interna forumet”, det vill säga man yttrar att det är en fråga för prästerna att bedöma varje enskilt fall.

Det är inte så att alla präster följt reglerna slaviskt. Tvärtom. Om så varit fallet, hade ämnet över huvud taget inte tagits upp på synoden. Vi kan vara övertygade om att det i Stockholms katolska stift finns skilda och omgifta människor som går till kommunion regelbundet. Vi kan också vara övertygade om att det är olika på olika håll. Vilket svar man får, beror på vilken präst man frågar. Frågan hörde redan hemma i det ”interna forumet” – men att man uttalar detta högt, är ändå en signal om förändring i praxis; på vissa håll att man öppet acceptera en praxis som redan finns, på andra att överväga att förändra hur man som själasörjare hanterar sådana situationer.

Exakt vad det innebär att vara ”biskops­vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift” vet jag inte, men man ser Anders Piltz namn här och var i texter som förklarar för såväl lekmän som andra präster hur saker kring själva gudstjänsten fungerar och hur de ska vara. Det är ett tungt namn som gått ut och pekat på de absurda konsekvenserna av att som präst följa regelboken, i en tidskrift som vi kan förmoda att landets katolska präster läser.

Piltz fick mothugg av Jorge de Salas, även han en höjdare: biskopsvikarie för kyrkorättsliga frågor, vilket kanske i en fråga som denna borde väga tyngre. Piltz är experten på liturgi och liknande medan de Salas är domare i Officialitet, den kyrkodomstol som annulerar äktenskap – eller inte, beroende på vad den kommer fram till. De argument som Piltz för fram är inte kyrkojuridiska; kyrkojuridiskt är saken klar. Det är mänskliga skäl. Omsorg om människor. Sånt som i prästers hantering brukar kallas för ”pastoralt”.

Jag förmodar att Piltz och de Salas texter tillsammans utgör en rätt god sammanfattning av hur frågan stötts och blötts i synoden.
http://signum.se/en-oforlatlig-synd/ Piltz, Signum nr 6 2015
http://signum.se/oupploslighet-light/ de Salas, nr 7
http://signum.se/och-vad-gora-med-ansvarsfulla-och-overgivna/ Piltz, slutreplik (?) i samma nr 7

Jag förutspådde att de tyskspråkiga biskoparna efter synoden skulle göra som de sagt, och självständigt lansera reformer under devisen ”vi är inte en romersk koloni och vi kan avgöra saker på egen hand”.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/06/27/profetia-infor-hostens-biskopssynod/
Kanske det var detta hot som förmådde de konservativa tyska biskoparna att gå i klinch med den mer liberala sidan och arbeta ut ett kompromissförslag? Har man nu genom kompromissen undvikit denna öppet demonstrativa tyska åtgärd?

Ännu är inte sista ordet i synoden sagt. Sista ordet har påven, och det kommer skriftligt inom ett år eller så. En del, särskilt konservativa katoliker som misstror påven, tror att han kommer att skriva lite hur han vill. Tidigare påvar har trots allt inte brytt sig så mycket om vad biskopssynoden sagt… men si, det är skillnaden. Att köra över sin biskopssynod skulle gå emot så mycket av vad Franciskus står för. Han kan ändra en betoning, han kan lyfta fram vissa saker, men ignorera synodens slutdokument – aldrig. Då underminerar han så mycket som säkerligen är ännu viktigare för honom än frågan om de omgiftas plats i sin katolska församling.

Joel Halldorf skrev om synoden i Dagen
http://www.dagen.se/ledare/d%C3%A4rf%C3%B6r-vann-traditionalisterna-1.432316
att den konservativa sidan ”vunnit”, och att de gjort det eftersom den liberala sidan hade för dåliga argument. I och för sig kan det diskuteras huruvida det är någon sida som ”vunnit” – det kan vi väl i så fall avgöra först när vi sett utvecklingen de närmaste tio åren – men vi lämnar det därhän. Det måste rimligen vara otroligt mycket lättare att teologiskt försvara status quo än att bryta ny mark. Kanhända är detta skillnaden mellan en biskopssynod och exv. Andra vatikankonciliet, där alla biskopar hade med sig en teologisk rådgivare. Finns den teologiska spetskompetensen till hands, kommer alla att hitta de bra argumenten – inte bara de som sagt samma sak i 30 år, som de tror att alla alltid sagt.

De där universitetsteologerna. Ibland prästvigda, men oftast lekmän varav många förmodligen funderat på att bli präster men valde en annan väg. De är en katolsk kraft som JPII och B16 gjorde sitt bästa för att kontrollera. Släpper man lös den vet man aldrig vad som kan hända… kanske inget skulle få större betydelse för Katolska kyrkans utveckling, än en förändring av Troskongregationen bort från JPII:s och B16:s dissidentjagande kontrollorgan.

Katten är ute ur säcken. Nu talar Katolska kyrkan öppet om sin vana att predika en sak men i halvsmyg göra en annan. Att ha en lära men av ”pastorala skäl” låta prästerna bryta mot den.

Kommer vi få se fler fall då det katolska stiftets högst uppsatta präster stångas i Signum över känsliga sakfrågor? Inte ofta, tror jag inte. Det har liksom inte varit katolska kyrkans grej, riktigt, att debattera sina svåra interna frågor offentligt. Sånt brukar de vuxna bestämma sig för sinsemellan, innan de går ut och informerar barnen… en elak bild? Kanske det. Kanske både elak och rättvisande?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s