Varat vs. den personlige guden

Det där med varat. Jag plockade upp ordet – liksom så många andra – i Karen Armstrongs ”För Guds skull”. Jag tycker dock inte att hon riktigt förklarar ordet. I bokens avslutande ordlista skriver hon

Varat den grundläggande energi som bär, livar och uppehåller allt som är till; ej att förväxla med ett väsen som är en ändlig, specifik och avgränsad manifestation av varat.

Det gjorde mig inte klokare. Fraser som ”grundläggande energi” tycker jag är mumbo-jumbo. Det är inte ofta jag blir besviken på Karen Armstrong, men detta var flummigt.

Häromdagen var det någon som pratade om metafysiken som en del av filosofin. Där talar man inte om Gud, sade hen, utan om Varat. Okej. Är ”varat” helt enkelt filosofins namn på Gud?

I Nationalencyklopedin står det

varat, inom filosofin det som är, i motsats till det som inte är.

NE har också en artikel ”vara” som dock går över min horisont.

Det som är, till skillnad från det som inte är. Det som är. Min intuitiva förståelse av begreppet hamnade någonstans där, eller kanske snarare i… ehm. Vet inte. Kan inte förklara.

Om den filosofiska metafysiken resonerar kring Varat resonerar de inte kring någon Gud som man kan få kontakt med, utan om något opersonlig. Något som man kan resonera sig till att det finns. Vad det sen har för betydelse för människan är kanhända inte mer relevant än hur många änglar som ryms på ett knappnålshuvud.

I det här avsnittet av Teologiska rummet
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/594149?programid=3109
resonerar katolske ordensprästen och latinprofessorn em. Anders Piltz med ateisten och professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson om, som programledaren sammanfattar precis i slutet, ”meningen och existensen i människan och universum”. Det slår mig hur Piltz flera gånger betonar det där med en Gud som är en person. Han säger att han har tackat ja till ett erbjudande, enligt samma logik som om han satt fånge i ett rum och någon kommer och säger ”det finns en väg ut” och någon annan säger det finns ingen väg ut, då kommer han att lyssna på den förstnämnda.

Vår tids vanligaste formulering av religiös uppfattning torde vara ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på Något”. Den engelska motsvarigheten är ”I’m not religious, but I’m spiritual”. Bägge formuleringarna brukar anses sådär folkligt kitschiga, närmast vidskepelsebaserade. Jag undrar verkligen om den bedömningen är adekvat.

Vad ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på Något” betyder, torde variera med vad den talande menar med ”Gud”. Om Gud förväntas vara en person, en personlig Gud, kanske detta är en bekännelse till Varat?

Samtidigt måste väl Gud, för att på något sätt spela praktisk roll förr oss människor, på något sätt kunna betraktas som en person. Ett helt opersonligt Vara går väl inte att relatera till. Eller?

Annonser

One thought on “Varat vs. den personlige guden

  1. Enligt hinduisk skapelseberättelse upphör all existens efter den fjärde världsåldern, Kaliyuga, i vars skymning vi nu befinner oss. Från detta intet börjar en energi långsamt på nytt skapelsen av inledningsvis urhavet osv.

    Inom buddhismen är varats motsats ickevarat, dvs Nirvana, det ”utblåsta”, målet för all längtan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s