Biskop Brunne borde bemöta Bo Brander

När jag såg prästen Patrik Petterssons blogginlägg på Kyrkliga ting om hans biskops förslag att täcka över eller tillfälligt bära ut kors ur Sjömanskyrkans kapell
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/09/334-ganska-anmarkningsvart.html
var min första tanke ”men inte sprider man väl sånt som sagts på internt, slutet möte, på internet”.

I och för sig framgår det inte riktigt vad det var för typ av möte. Hurpass slutet det var.* Min första tanke var styrelsemöte, men i så fall kanske det ordet hade använts? Hur som helst. Normalt sprider man inte information om sådant människor i maktposition i den egna organisationen sagt i varken mer slutna eller mer informella sammanhang, som inte var menat som ett offentligt uttalande. Men det är normalfallet. Undantag finns förstås. Om Svenska kyrkan skulle få sin egen biskop Williamson, för att nu dra till med nåt riktigt orealistiskt. Williamson är den förintelseförnekande SSPX-biskopen, ni vet. Om SvK:s egen bisp Williamson satt och förnekade förintelsen så spelar sammanhanget där han gjorde det knappast någon roll. Då vore det ändå högst legitimt att berätta offentligt.

Prästen PP reagerade uppenbarligen så rejält på förslaget att han fann det värt att ta saken till offentligheten. Den som inte förstår upprördheten har kanhända svårt att förstå det beslutet. Jag förstår det, kan jag säga, trots min initiala tveksamhet.

Däremot var det hela svårbedömt. Det hade kunnat vara så att PP fått en del om bakfoten. Men när Eva Brunne några dagar senare lade en kommentar på Svenska kyrkans sajt
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1318087 (försvunnen sedan SvK gjorde om sajten, men finns kvar på Internet Archive https://web.archive.org/web/20151009004914/http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1318087 )
förändrades situationen. Biskopen stod fast vid att det vore rimligt att lägga markeringar mot Mecka och/eller tillfälligt täcka över kristna symboler, i ett av Svenska kyrkans egna kapell. Därmed fanns ett offentligt uttalande att ta fasta på.

Den texten är hennes största misstag, tror jag. Hon hade kunnat modifiera sig, vara mjukare. Visat någon mån av förståelse för reaktionerna. Trots det: låt oss komma ihåg att till skillnad från storkyrkoprästernas debattartikel var detta med att täcka över kors aldrig menat som ett offentligt utspel. Det gör en skillnad i nyans som inte är oväsentlig, och som stormen helt ignorerat.

I senaste numret av Signum snurrar Thomas Idergard in sig i långsökta resonemang kring Eva Brunnes teologi och kommer till slut fram till att den feministteologi som försöker prata mer könsneutralt om Gud leder till ariansk heresi.
http://signum.se/feministisk-teologi-islam-sant/
Att Idergard inte gillar feministteologi är en sak. Jag noterar att själva utgångspunkten, att Gud för att kunna vara och uppfattas som självaste kärleken måste vara treenig, haltar betänkligt. Det finns ju judar som också säger och menar att Gud är kärlek… det där håller inte. Att Signums chefredaktör tillåter att en yngre jesuit (yngre i orden, ev. inte till åren) i tidningen med hjälp av långsökta resonemang rent ut kallar en av Svenska kyrkans biskopar för ariansk heretiker är IMO ganska anmärkningsvärt. Önskar jesuiterna helst se det gemensamma reformationsfirandet avbokat, eller…? Men det finns en sak i artikeln som jag håller med Thomas Idergard om. Det är inte ofta jag gör det, så håll i hatten pojkar och flickor!

Jag tror att såväl storkyrkopräster som biskop Brunne uppfattar islam som en invandrarreligion vars anhängare är dåligt inlemmade i samhället och behöver hjälp och stöd. Att en muslim per definition är strukturellt underordnad, som Idergard formulerar det – uhm, jag vet inte om de skulle uttrycka det så. Kanske. Jag föredrar mina formuleringar men slutsumman blir ungefär densamma. Man ska liksom vara extra generös mot islam för det är synd om muslimer, typ. Jag tror detta är den största faktorn bakom såväl storkyrkoprästernas debattartikel som bisp Brunnes korsöverstäckningsförslag. Inställningen kan väl kallas för snäll, men är i grunden ganska nedlåtande. En uppifrån-snällism.

Bo Brander ger uttryck för en enligt min mening mycket mer respektfull inställning i detta Dagen-TV-samtal. Formatet – man samlar några människor i en studio som alla håller med varandra – är supertrist, men vi bortser från det liksom från talet om ”religionsblandning” vilket IMHO är ordentligt överdrivet.
http://tv.dagen.se/religionsmix-eller-dialog

Brander ger uttryck för att man kan och bör stå rak i ryggen och stå för sitt eget. Därmed kommer man att bli respekterad av människor av annan religion, som alls inte upplever det som en dissning utan som helt naturligt att den kristne står upp för sitt. Det är min sammanfattning, inte hans ord, men ungefär så. Jag tror han har alldeles rätt. Brunnes och storkyrkoprästernas inställning, som tydligt har gemensamma rötter, är inte generös utan i realiteten en smula inskränkt, smått överlägsen och definitivt kontraproduktiv.

Bo Brander säger att han blir ledsen, trött, nedstämd och väldigt bedrövad över Brunnes yttrande.

Jag tror att det är viktigt att påpeka att det hon säger har så väldigt starkt symbolvärde. Det kristna korset är den absolut käraste symbolen i hela den kristna tron, på alla sätt.
(…)
Att då föreslå att det lyfts ut, det är som att – det är så oerhört stark laddning i det här. Tar man bort korset så tar man bort allt. Det är som en stjärna som kollapsar. En kyrka som kollapsar till ett svart hål.

Jag förstår honom. Det märkligaste är att Eva Brunne inte verkar förstå. Eftersom hon agerat som hon gjort utan ens en halv pudel kan det inte finnas många i hennes närhet som gör det – och det är märkligt. Vi som känner ungefär ”så kan man ju inte göra” och finner det fullständigt självklart är ju så många. Vi är alltifrån halvsekulariserade svenskar och sökande men inte särskilt kristna människor som jag, som inte ens känner särskilt starkt för den där Jesus-figuren, till evangelikaler som Elisabeth Sandlund och högkyrkliga töntar** som Bo Brander. Handlingen är bara omöjlig. Även sekulariserade svenskar har ofta kvar en vördnad för kyrkorummet, och har man ingen annan uppfattning om korset så vet man ändå att det hör hemma där i kyrkan. Andaktsrum som skapats som religionsneutrala, eller kapell belägna i andras verksamheter – t.ex. ett sjukhuskapell – som sjukhuset önskar att det görs om till att bli religionsneutralt är en helt annan sak.

Jag håller iofs med Idergard på en punkt till, men det är en sak som väldigt många har sagt så det ska han väl inte ha så jättemycket cred för. I botten hos såväl biskop Brunne som storkyrkopräster ligger nedmonterade sanningsanspråk. ”Relativisering” är det ord som de gärna använder som inte tycker om detta. Jag är ganska övertygad om att Brunne, Ulfvebrand & co i rätt hög utsträckning håller med min idol (om än inte avgud) Karen Armstrong, som ser de olika religionerna som människornas sätt och metoder att nå det gudomliga. Jag är ju nu själv en superrelativistisk typ, ur det här avseendet, och gör inte ens anspråk på att kalla mig för kristen. För det krävs väl en smula mer fascination för den där Jesus från Nasaret, om nu någon sådan person funnits. Men det är en viss skillnad när man står som företrädare för en viss religion. Som i någon mån sökare förväntar jag mig att företrädare för en viss religion ska föra fram sin egen tradition och i första hand värna det egna arvet.

Jag har ofta återkommit till en artikel av Anne-Louise Eriksson, När var och en hör just sitt språk talas. Om den nödvändiga flerstämmigheten (pdf, som laddas ner direkt istället för att öppnas i fönster/flik). Den som handlar om

ett nödvändigt steg bort från de anspråk på ”sanning” som utmärkts både den förmoderna teologin och den erfarenhets- eller förnuftsbaserade teologi som i olika varianter präglat kristen teologi från Upplysningstiden och fram till våra dagar.

I artikeln förespråkar Eriksson en hållning som tillåter det mesta inom teologin, utom absolutistiska krav genom sanningsanspråk. Tolerera allt utom intolerans, typ. Är detta rimligt? när de strömningar som hävdar sanningsanspråk har så stark förankring som de har? Jag tror bestämt att biskop Eva Brunne och Anne-Louise Eriksson är samma andas barn. Har man bestämt sig för att de kristna som hävdar sanningsanspråk bara är att strunta i? En biskop ska väl någonstans vara enande, och försöka se till så olika delar under paraplyet samsas någorlunda. Eller?

Det blev ingen stor diskussion i sakfrågan kring övertäckta/utburna kors. Vad som hände var att diverse allmänt främlingsfientliga element fick tag i storyn och gjorde ett stort nummer av den lesbiska muslimkramande biskopen i Stockholm. Mängden hån och hat som östs över Eva Brunne är förskräcklig. I skitstormen dog alla seriösa samtal.

PP som startade hela upprördheten var initialt ganska vass men har också varit tydlig med att han tar avstånd från skitstormen. Han har också fortsatt att efterfråga diskussion i sakfrågan. Man kan tycka att biskopen borde kunna diskutera saken. Ja. Å andra sidan vet jag inte om hon fått särskilt mycket konkret formulerad kritik att ta ställning till? Mestadels blir folk så paffa att de inte vet vad de ska säga. Sen har vi skitstormen, och ett fåtal sakliga kommentarer. De bästa orden som jag hört, mest värda att bemöta, är de ur Bo Branders mun som jag citerar ovan. Formuleringen ”symbolvärde” sätter fingret precis på den ömma punkten, tror jag.

Nu har jag ju inte själv denna djupa känsla för det kristna korset som Brander har, men ändå. Att slå vakt om kristna symboler och symbolvärden borde såvitt jag förstår ligga inom biskopens ansvarsområde. Även de teologiska inriktningar som inte tolkar saker jättebokstavligt, som ser mycket som symboler, borde väl kunna ha och visa respekt för just symboler. Infallsvinkeln borde fungera, gå att diskutera utifrån, även för de som tillhör vitt skilda teologiska läger.

Det är en fråga att ställa till Eva Brunne. Hur ser du på symbolvärdet i att täcka över eller bära ut kors? Hur tänker du, i din roll som biskop, kring att andra människor – såväl halvsekulariserade svenskar som engagerat kristna – blir ledsna av blotta tanken på att en biskop säger så? Spelar de reaktionerna någon roll? Hur ser ditt ansvar som biskop ut i det sammanhanget?

Som sagt har biskopen såvitt känt aldrig tänkt att göra något offentligt utspel med detta, fast det ibland verkat så i press och kommentarer. Det ska vi komma ihåg. Det kommer heller inte att bli något praktiskt resultat av biskopens förslag, då den präst som ansvarar för kapellet ifråga motsatte sig förslaget. Att biskopen valt att offentligt stå fast vid ståndpunkten gör ändå att frågorna absolut kan ställas.

Även om man inte anser att man varken kan eller bör helpudla kan man medge klumpighet och uttrycka förståelse för människors reaktioner – de som reagerat med vettiga uttryck, vill säga. Skitstormen hoppar vi över. Om det är politiskt känsligt att ge Bo Brander en plats i strålkastarljuset vill jag minnas att Elisabeth Sandlund sade något liknande i Dagen-TV, om än inte med Branders pregnans. (Eller så är det jag som låter mina könsfördomar styra mig. Japp, Rebella har sådana, och bedömer alldeles för ofta kvinnors yttranden mer njuggt än mäns. Om jag skrev ner hela samtalet kanske jag hittar fler bra formuleringar ur fler munnar, men så mycket jobb tänker jag inte lägga ner.)

Relationerna mellan de delar av Svenska kyrkan som hävdar sanningsanspråk och de som inte gör det är något som sällan diskuteras. Man har dessa två delar inom sig, som rimligen måste kunna samexistera men frågan är svår att ta i. Det finns så många på den sida som hävdar sanningsanspråk som omedelbart kommer att börja bitas, dels inifrån Svenska kyrkan men kanske särskilt utifrån, från de evangelikalt frikyrkliga. Som David Thurfjell konstaterat i ”Det gudlösa folket” har Svenska kyrkan förlorat striden om rätten att definiera vad det är att vara kristen till frikyrkan. Kanske det är därför som frågan är så svår att ta i, fast den borde vara en mycket stor och het potatis för Svenska kyrkan att hantera.

Till slut vill jag påpeka en gång till att även om den bloggande prästen PP initialt var vass har han inte gjort personangrepp och inte sagt fula saker om biskopen. Andra har gjort det, men det kan inte PP rimligen ställas till svars för. Bara för att det finns en svans av människor med fula åsikter som hugger i frågan som hyenor i ett halvruttet köttstycke och mest bara vill komma åt människor som de uppfattar som muslimvänner (jämför ”nigger lover” i USA för inte alltför många årtionden sen) kan man inte säga att hela frågan är strunt och intet, och mena att alla som ogillar tanken att täcka över kors ogillar eller är rädda för islam. Så enkel är inte världen. Jag vet inte om det var dumt eller modigt av PP att blogga om saken, men eftersom han totalt åstadkommit ett halvdussin blogginlägg på temat gissar jag att han anser frågan såpass viktig att han varit beredd att ta en del skit för den. Det har han säkerligen också fått göra.

PP:s första blogginlägg i frågan ligger som länk högst upp i inlägget. Övriga återfinns nedan.
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/09/335-respons-och-avsikt.html
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/09/336-diskussionsunderlag.html
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/10/337-i-trollens-varld.html
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/10/338-efterdyningar.html
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/10/339-faktafel.html

)()()()(

När jag började skriva min första blogg, ”Rebella undrar” – som denna text är återvunnen från – tyckte jag att kristen tro utan sanningsanspråk var en självmotsägelse. Idag finner jag det mycket mer komplicerat men vi lämnar det därhän; det är inte ämnet för denna bloggtext.

)()()()(

För säkerhets skull. Min avsmak inför skitstormen mot Eva Brunne är äkta, inget jag fejkar för att min text ska framstå i bättre dager. Se
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/10/07/det-borjar-vara-riktigt-obehagligt/

)()()()(

* PP har nu givit sin version: inte slutet styrelserum. Se tillägg 2 nedan.
** Jag har svårt att karaktärisera åsikten att innehav av bröst och vagina gör en människa olämplig för prästerlig tjänst som något annat än töntig; därav frasen ”högkyrkliga töntar”, sagt med ett leende och faktiskt inget elakt menat om Bo Brander. Bör det faktum att den som formulerat tanken kring handlingens symbolvärde är en sån där högkyrklig tönt stämma till eftertanke? Tänk om det finns områden där de högkyrkliga töntarna kan vara bra att ha?

)()()()(

Tillägg

Kyrkans tidning idag.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ingen-atgard-mot-biskop-brunne
Eva Brunne blev alltså anmäld till ansvarsnämnden för biskopar, som nu avskrivit ärendet. KT citerar ur Brunnes yttrande

det handlar om ett kort samtal med provtänkande i ett slutet styrelserum som prästen Patrik Pettersson valde att offentliggöra. (…) Samtalet skulle enligt vedertagen konvenans ha stannat i styrelserummet.

Jag vet nu inte vad som stod i den där anmälan, men det som biskop Brunne skrivit på Svenska kyrkans sajt står kvar och det är hennes egna ord. När biskopen kommit så långt som till att skriva den texten torde provtänkarfasen ha varit över. Den texten kan man alltså lugnt utgå från, i vidare diskussion.

)()()()(

Tillägg 2, 13 nov

Patrik Pettersson kommenterar vad som står i artikeln kring att biskoparnas ansvarsnämnd lagt ner undersökningen, på sin blogg. Han skriver bland annat
http://kyrkligating.blogspot.se/2015/11/343-ar-det-sant.html

Samtalet mellan Sjömanskyrkans styrelse och biskop Eva den sjätte februari i år hölls inte inom ramen för ett slutet styrelserum. Biskop Eva var på ett studiebesök i Sjömanskyrkans lokaler för att informeras om verksamheten och träffa medlemmarna i Sjömanskyrkans styrelse. Att träffa medlemmarna i en styrelse är inte likställt med att delta i ett slutet styrelsemöte. Styrelsen hade två slutna och protokollförda möten senare samma dag. Varken protokollet för den dagens konstituerande möte eller protokollet för den dagens ordinarie styrelsemöte nämner biskop Evas närvaro. Av den enkla anledningen att biskopen inte var närvarande vid något möte i ett slutet styrelserum.

Tidskriften Evangeliums blogg kommenterar. Mest om rapporterna om arbetsmiljö i Visby, men även lite om PP & biskopen.
http://tidskriftenevangelium.se/blogg/laglost-land/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s