Döden, tolkningsrastret och meningen

Olle Carlsson tillhör dem som tror att det är till skada för människan att leva utan tro på ett liv efter detta, ty det skänker meningslöshetskänsla. Så skriver han iaf i ”Kristendom för ateister”.

Jag tror att vår rädsla för döden hör ihop med att vi inte tror på någon fortsättning efter döden och vågar inte ens föreställa oss att vi själva ska dö.

Han är inte ensam om att tänka så att om livet har ett slut, är det meningslöst. Mats Selander är ett exempel.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/28/utan-gud-ar-allting-meningslost/
Jag har oerhört, oerhört svårt att förstå denna tankefigur. Lika gärna kunde man väl tänka sig att livet blir extra värdefullt just eftersom det har ett slut.

Det är inte exakt samma sak, men Tina Beattie skriver i sitt färskaste blogginlägg om evighetens tystnad – som jag iofs inte tror har med döden att göra utan mer med människans existentiella villkor. Nåt sånt. Hon börjar med att citera en psalm, och skriver sedan
http://tina-beattie.blogspot.se/2015/11/interpreted-by-love.html

Dessa två sista rader slog mig som den kristna trons grundläggande mening och postmodernitetens grundläggande sjuka. Evighetens tystnad understrycker allt som är. Tolkar vi det som ett tomrum, eller som en avgrund av kärlek?
(…)
Om att vara människa är att tolka världen så blir säkerligen den väsentliga och oundvikliga frågan hur vi tolkar evighetens tystnad.

I så fall är kristen tro ett tolkningsraster.

Fast frågan är om tron erbjuder ett tolkningsraster, och frånvaron av tro ett annat. Jag skulle snarare tro att… humdidum.

Reza Aslan säger att det är ett stort missförstånd att människor hämtar sina värderingar ur helig skrift; vad de gör är att de läser in sina värderingar i sina heliga skrifter.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/08/15/manniskor-tar-inte-sina-varderingar-fran-helig-skrift-utan-lagger-in-sina-varderingar-i-skriften/
Det är samma sak med mening och tro, tror jag. Man har något slags basal livssyn. Om man har en religiös tro uttrycker man sin livssyn genom tron, och drar lätt slutsatsen att det är tron som skapar den.

Med Gud kan man föreställa sig evigheten fylld av kärlek – eller så kan man uppleva ett enda stort hot, att inte få ta del av denna kärlek för att man inte hållit måttet. Den dubbla utgången – att vissa får evigt liv och andra inte – är klassiskt kristen. Mycket annat som kallas ”klassisk kristendom” må vara mer moderna skapelser eller alls inte typiskt för just kristendomen, men den dubbla utgången borde kunna sägas vara just det.

Även utan Gud kan man uppleva mening eller meningslöshet. Det beror nog på vad man laddar sina tolkningsramar med. Viktigast är förmodligen i vilken mån man blev älskad som liten. Jag har stor erfarenhet av hur vi med vårt psyke och fantasier kan fylla på där våra behov inte blev mötta. Jag kan absolut se hur Gud, tro och ritualer går at använda på precis det sättet, som ett sätt att manipulera vårt eget psyke – som ibland är ändamålsenligt, och ibland går i baklås och blir destruktivt.

Rebella på sitt mest ateistiska humör. Jag är inte övertygad om någonting, men jag är mycket medveten om möjligheten att Gud är något vi människor uppfunnit för att vi helt enkelt har det behovet. Frågan är om jag ska erkänna och bejaka det behovet, även om Gud är en människaskapad konstruktion, eller inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s