Gudstjänst för nybörjare

Församlingen öppnar sina munnar och jag blir paff.

För det första sjunger folk, de sjunger ut väsentligt mycket mer än i allsång på Skansen. Det låter dessutom bra, som om minst två kyrkokörer finns utplacerade i de inte proppfulla men ganska väl utfyllda bänkraderna. Det lilla stycket upprepas flera gånger efter varandra. När vi är halvvägs kan jag det. Det står två psalmnummer där framme, med blänkande metallsiffror, men det här är ingen av dem. Ändå vet hela församlingen precis vad det är, vad det är som ska komma. Jag blir imponerad. Så här brukar det verkligen inte vara.

”Herre hör min bön, svara mig när jag ropar.” Det är en Taizé-sång, ser jag när jag googlar efteråt. Alla i hela församlingen kan den. Jag också, efter en enda mässa. Återkommer den varje gång? Att sången är så enkel gör att alla verkligen kan den. Kanske det var detta som Jens Christian Brandt i DN menade med att alla under hans studiebesök i Katarina kunde psalmerna? Det ligger verkligen en kraft i den där sången som alla kan, just i allas medverkan. Öppningen fångar mig, gör mig berörd.

Jag vet inte att jag känt av det där som David Thurfjell skriver, att Svenska kyrkan ofta upplevs som pinsam. Men här, under Allhelgonamässa i Allhelgonakyrkan – mässan heter så året om alltså. Eller om det ska heta Katarinamässan, numera, sedan Olle Carlsson blivit kyrkoherde för hela Katarina församling inte bara komminister i församlingens mindre kyrka Allhelgona. Men okej. Plötsligt inser jag en sak som jag upplevt som fruktansvärt pinsam med gudstjänster i Svenska kyrkan. En sak som inte finns här i Allhelgona. Jag pratar om agendan, det lilla tryckta pappersbladet.

Jag har uppfattat det som att agendan uppfanns när man upptäckte att församlingen inte hängde med. Att det fanns för få kyrkvana som kunde bära ”nybörjarna” genom det hela, varför det behövs en fusklapp. Kanske det är fel. Kanske agendan uppfanns när olika svenska kyrkor började göra lite olika, så det som stod bak i psalmboken inte räckte utan det behövdes ett förtydligande för vad som gäller just här och just nu? Jag har i alla fall upplevt agendan som ett konstaterande av ett misslyckande man inte vill erkänna, och därför sminkar över genom att erbjuda en fusklapp. Agendan känns som att erkänna ett misslyckande: vi har för få regelbundna besökare för att klara av vår ganska avancerade form, så vi erbjuder fusklappar.

I Allhelgonakyrkan har man ingen agenda. Istället har man förenklat formen så att man kan droppa in direkt från gatan och vara med, och få det att funka åtminstone någorlunda. Det här är högmässa för nybörjare, med så låga trösklar som möjligt. Det blir ingen riktig känsla med fusklapp. Agendan styr åtminstone mitt fokus till att göra rätt istället för att uppleva.

Gregorianik, grekiska och latin är långt långt borta. Alla melodier som används har modernt tonspråk. Kantorn spelar inte orgel, utan sitter där framme till vänster framför koret vid en flygel och agerar även sångsolist. Istället för att församlingen ska sjunga fyra-fem psalmer varav de kan max hälften, får församlingen – utöver ”Herre hör min bön” och nåt liturgiskt som jag inte kommer ihåg, kanske Guds lamm? – sjunga två, och kantorn tar hand om de två musikaliskt krångligare som hon framför som solosång. Jag misstänker att samtliga sånger som används har tagit sig in i psalmboken via en mellanlandning i någon upplaga av ”Psalmer och visor” – alla utom den som är på engelska (vår tids latin?) och rimligen inte är någon psalm alls, åtminstone inte på svenskkyrkiska.

Med dessa förenklingar behärskar församlingen sin uppgift, klarar att spela sin roll. Det känns helhjärtat och på något sätt äkta.

Under en vanlig gudstjänst brukar jag behöva hoppa mellan oktaverna för att klara psalmerna. Kanske hälften av psalmerna funkar ändå, men andra hälften utmanar mitt rätt taskiga omfång. Däruppe piper det och är jobbigt, där nere kan jag bara durra dovt helt utan klang. Psalmerna i Allhelgonakyrkan däremot är lättsjungna som en popdänga. Nej, det låter inte pop och rytmen är inte markerad på populärmusiksätt. Det tonspråk man valt skulle jag beteckna som sprött och skirt. Melankoliska visor till pianokomp, ungefär så. Jag kan väl föreställa mig att mer avancerade musiker uppfattar tonspråket som banalt.

Här och var i församlingen hörs små försök till andrastämmor. Jag kunde också sånt, en gång i tiden. För att lära sig plocka ut enkla stämmor på gehör behöver man musikstycken med enkla harmonier att träna på, och det de sjunger i Allhelgonakyrkan är nog väldigt lämpligt. Mitt musiköra lär aldrig bli så uppövat som i min ungdom men jag skulle kunna gå till Allhelgonamässan bara för att få sjunga i grupp, i ett format som inte underkänner och ständigt påpekar min rösts begränsningar. Först med denna motpol inser jag hur vanliga gudstjänster alltid gör just det. Jag brukar lägga ansvaret för det på mig själv. Jag har ju ganska taskigt omfång och jag vet om det – men tänker jag efter vet jag att de flesta är en bra bit sämre sångare än jag. Jag tycker det är jobbigt att behöva hoppa mellan oktaverna, men jag klarar av det. Det flesta gör ju ändå inte det.

När nattvarden delas ut tror jag ett tag att prästen står framme i koret, i altarringen dit folk går och ställer sig på knä. Sen ser jag att hon står och delar ut bröd framför koret, tillsammans med någon annan som håller i kalken. Innanför altarringen är det tomt. Människor går alltså fram och ställer sig på knä i koret efter att ha tagit emot nattvarden. Hur har denna sed uppkommit? Allt annat, förutom prästens klädsel, känns mest som något slags frikyrka. Friheten i utförandet, och de många egna orden som prästen stoppar in mellan de liturgiska. Musikens tonspråk. Men människorna på knä där vid altarringen – så där vet jag inte att man gör någon annanstans. Högkyrkligt? Nej, inte riktigt det heller.

Jag tror att rätt många om än inte alla av högmässans liturgiska moment finns därunder skalet, även om de inte är jättesynliga. Någon regelrätt syndabekännelse var det inte, däremot en stund där alla fick gå in i sig själva och tänka på – oh, jag minns inte hur prästen formulerade sig. Sina brister och fel, nåt sånt, och nåt mer som jag inte minns. Det kanske är en ganska fullgod syndabekännelse, om än i oortodox form? Trosbekännelsen fanns nog inte alls.

Man har infört en roll till i gudstjänsten. En människa som inleder och avslutar – kan vi kalla den för mötesledare? En människa som utgör gränsen mellan ritual och icke-ritual. Han sade till att nu stänger vi av våra mobiltelefoner, om barnen börjar vilja leka man man gå nerför trappan till ett särskilt rum för det syftet, och nu ska vi sjunka in i stillhet. Och så höll han en betraktelse som nog måste anses som ganska moralistisk om än framförd på ett icke-dömande sätt. ”Och hur är jag själv, jag som hälsar på tiggaren vid tunnelbanan varje dag – och det är ju bra, att jag hälsar på och se henne. Men jag ser ju till att inte ha någon växel jag kan ge henne…” Faktiskt är nog detta den gudstjänst jag varit på som mest och tydligast pekat på vikten av att anstränga sig för andra människor.

Förkunnas evangelium i Allhelgonakyrkan? Kristus är med. Korset är med. Formen är inte den vanliga svenskkyrkliga och jag förstår absolut att inte alla gillar det. Vad med syndamedvetande och omvändelse? Utgångspunkten är snarare att syndamedvetande har alla, och det gäller att sluta att vältra sig i det. Nu extrapolerar jag lite utifrån att jag vet att här finns kopplingar till tolvstegsrörelsen (Anonyma Alkoholister etc) men ändå.

Inga textläsningar, var det. Inga textläsningar alls. Prästen läste bara upp den bit av en av dagens texter som hon valde att predika över, och det var en lång eller ett par korta meningar bara.

Saknar jag textläsningarna? Nä. Oftast görs de av lekmän som inte kan tala inför publik, och jag skulle få mer ut av texten om jag plockade upp mobilen och läste den på bibeln.se. Textläsning av människor som inte kan tala inför folk är faktiskt ganska värdelöst – givetvis finns det lekmän som gör utmärkt ifrån sig, men ska jag döma av min inte alltför omfattande erfarenhet är det alldeles för vanligt att människor får läsa dagens texter som inte gör det bra. Prästen kan i allmänhet tala för publik, och mervärdet i att någon annan ska mumla fram texten har jag aldrig förstått. Överhuvud taget kanske uppläsning av flera texter varje söndag är ganska meningslöst, idag när alla kan läsa själva?

Den här mässan har anpassat sig till icke kyrkvana människor av idag. Det i sig är knappast något nytt. Det slår mig att det har gjorts flera gånger, att koka om gudstjänsten till en modernare form. Fenomenet brukar då kallas ”frikyrka”, men Katarina församling är ingen frikyrka utan verksam inom Svenska kyrkans ramar. Profilen är dock så egen att man utan vidare skulle kunna skapa eget samfund, om man så ville. Så länge SvK är välvilligt inställt finns väl inget skäl till det. Kanhända Katarina församling är vår tids EFS, alltså ett slags väckelserörelse inom kyrkan?

”Det har kommit ett förslag på kollektändamål” säger mötesledaren strax innan det är slut. ”Katarinas flyktingarbete. Kan vi ta det? ” ”Ja!” säger församlingen. Mötesledarens tonfall lät nästan som ”ni vet vad som ska komma”. Det har varit detsamma många söndagar nu, kan jag tänka mig. Får en svenskkyrklig församling bestämma sina egna kollektändamål, bara sådär? Det trodde faktiskt inte jag. Katarinas flyktingarbete känns som ett fullt rimligt ändamål att skänka pengar till. ”Kollekthåven” står i vapenhuset eller på gränsen mellan kyrkorum och vapenhus och är en korg, vars lock har ett runt litet hål. Ingen ser om jag lägger ner en femma eller en hundralapp. Det känns bra. Många ger med swisch på mobilen istället, så den som inget lägger i korgen kan i själva verket vara den mest generöse.

Jag rekommenderar ett studiebesök i Katarina församling. Rimligen finns det skillnader mellan Allhelgonakyrkan och Katarina kyrka, men huvudlinjerna torde vara gemensamma. Även om man inte gillar det är fenomenet absolut värt att ha upplevt.

Innan mässan börjar är träkyrkan pladdrig och bullrig, men det går över till klockringningen – nästan. Några bakom mig måste prompt föra sitt samtal till slut, men sen är uppmärksamheten total. Om jag kommer tillbaka ska jag komma strax före klockringningen, så jag slipper så mycket bullervolym och får hoppa rätt in i det väsentliga.

)()()()(

Texten föranledd av Jens Christian Brandts betraktelse i DN
http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-som-blev-en-publikdragare/
samt diverse reaktioner på den, på Twitter samt
http://www.posk.se/blogg/-2015-10-28-0728sanningen-om-svenska-kyrkan_4200
http://ordfranslatten.blogspot.se/2015/10/gudstjansten-som-publikmagnet.html

Egna texter på temat, från före besöket
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/10/26/statskyrkan-har-hand-om-folkbokforingen-och-sa-har-frikyrkan-hand-om-det-religiosa/
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/10/28/en-betraktelse-ar-inte-kyrkokritik/

Tilläggslänkar
Sedan texten lagts upp hittade jag detta blogginlägg från 2012, som jag tycker beskriver mässan väl.
http://ingetnyttundersolen.blogspot.se/2012/01/allhelgonamassan.html
Nyckelord: innerlighet, äkthet, vila, värme, närhet.

”Allhelgonamässan i Katarina församling, Stockholm: Reflexioner kring församlingssyn och liturgi i storstadens miljö” från 2005 är skriven av dåvarande kyrkoherden i Katarina, Anders Björnberg.
http://internetkyrkan.se/allhmrev.htm
En hel del detaljer är säkerligen föråldrade, men jag känner igen mycket från mitt enda besök. Där står bland annat, apropå de moment i handbokens gudstjänstordning som var tydligt framträdande i Allhelgonamässan av 2005 års upplaga, att liturgin innehåller

traditionellt ”svenskkyrkligt Agnus Dei”, som
sjungs av alla utan vare sig text eller noter. (Då tänker jag, att det kanske finns fler finnare än sökare i mässan)

Minns jag rätt har man nu hittat en annan, lättare melodi. Men det är hur som helst inte många ord eller toner att lära sig utantill – det gör man på några gånger. Ger man människor ett papper att titta i kommer de fortsätta stå och titta i papperet, även fast de faktiskt kan utantill. Det är inte mycket att lära sig i denna gudstjänstform för nybörjare. Att de moment som behöver läras lärs väl bör därför inte förvåna.

Annonser

2 thoughts on “Gudstjänst för nybörjare

  1. Nu när jag lyfter fram den här gamla texten ur arkivet förvånas jag. Inte mindes jag att det var den irriterade responsen på Jens Christian Brandts DN-artikel, som fick mig att för första gången besöka Allhelgonamässan. Sen blev jag där ett tag. Inte jätte-jätte-länge, men dock.

    Gilla

  2. Ping: Varför spelar de så jobbiga tonarter i kyrkorna? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s