En betraktelse är inte kyrkokritik

Vad jag inte berättade i förra blogginlägget var att det kom till efter att jag sett flera SvK-etablerade människor, däribland flera präster, som var upprörda/arga/sura över den lilla typ krönikan/betraktelsen i DN där en journalist beskrev sitt besök i Katarina kyrka. En av kommentarerna på Twitter löd (citerat ur minnet) ”Eh, nu skriver DN att det är unikt att Katarina församling har präster som tror på Gud”. Det har även tillkommit blogginlägg som bedömer Brants text som om den vore nåt slags kyrkokritik.

http://ordfranslatten.blogspot.se/2015/10/gudstjansten-som-publikmagnet.html?m=1
http://www.posk.se/blogg/-2015-10-28-0728sanningen-om-svenska-kyrkan_4200

En sak har många läst fel och blivit ordentligt provocerade av. Jens Christian Brandt har inte påstått att alla andra kyrkor är fulla av ateistpräster. Vad Brandt är ute efter när han skriver om att ”verkligen tro på Gud” är inte att tro till skillnad från att inte tro, utan om vad han upplever som grad av hängivenhet. Han förlägger det hos prästen; själv tror jag som sagt att det i hög grad kan vara församlingen och församlingsstorleken som ger denna upplevelse.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/10/26/statskyrkan-har-hand-om-folkbokforingen-och-sa-har-frikyrkan-hand-om-det-religiosa/

Kvar står då frågan, som Brandt försöker besvara men träffar fel, varför det är så mycket folk i Katarina. Han är rätt historielös där. Om han skrivit en artikel som försökt besvara den frågan hade han googlat och hittat storyn om prästen som kämpade med alkoholen, skapade sig en bönegrupp som stöd och utökade till det som ibland kallats för folkväckelsen i Allhelgonakyrkan dit både troende och ateister kom.* På den tiden skedde 90% av församlingens kyrkobesök i den lilla träkyrkan. Rätt många skulle förstås opponera sig mot att använda ordet väckelse, när folk kommer även utan att tro på Gud. Jag förstår att man som kristen kan vara skeptisk, men det är en lite annan sak.

Thérèse ordar skriver

Den bild av Svenska kyrkan som Brandt beskriver, är inte en bild jag kan känna igen mig i. Inte från någon av de vid det här laget ganska många församlingar där jag varit aktiv eller firat gudstjänst. Däremot känner jag igen den från debattsidor och tidningsartiklar. Den dubbelbestraffande attityden där Svenska kyrkan å ena sidan är patriarkal och gammalmodig, och å andra sidan inte tillräckligt religiös och för välkomnande gentemot andra religioner.

Ingenstans i Brandts betraktelse står det att SvK är patriarkal och gammalmodig. Ingenstans står det något om andra religioner. Vad som skildras här är två helt olika grupper av negativa åsikter om SvK, som bloggaren klistrar på Brandt i klump. De som menar att kyrkan är patriarkal och gammalmodig, typ Kay Pollak, sitter kvar i en föråldrad bild och har inte stora beröringspunkter med dagens Svenska kyrka. De som menar att den inte är tillräckligt kristen – sällan tillräckligt religiös, ordet brukar vara tillräckligt kristen – och för välkomnande gentemot andra religioner tillhör de evangelikala eller de högkyrkliga strömningarna. Olika kritik från två håll, rättvis eller ej, är inte vad som normalt menas med dubbelbestraffning. Evangelikalerna och de högkyrkliga som är den bas varifrån den andra kritikgrupp som Thérèse beskriver skulle definitivt säga att Katarina församling inte är tillräckligt kristen. En del av dem skulle säga att problemet är att Katarina just är för religiös, till skillnad då från kristen.

Sen finns det många ”på kanten”, inte helt inne i kyrkan, som upprepar den evangelikala kritiken. Det är nämligen så att i svenssons sinne är det väckelsekristendomen som utgör måttet och definitionen på vad det är att vara kristen; det beskrivs förtjänsfullt av David Thurfjell i ”Det gudlösa folket”. Orättvis kritik, tycker de svenskkyrkliga, när man anklagas för att inte vara tillräckligt troende bara för att man inte har lika hängivna uttryck och kräver lika mycket av sina medlemmar och på samma sätt som många frifrälsarförsamlingar. Det förstår jag, men jag förstår inte vad det hjälper att bli sur på Brandt eller på SvD:s Maria Ludvigsson. Det är liksom inte de som är problemet. Problemet är att SvK tappat tolkningsprivilegiet vad det är att vara kristen. Hur återtar man det? Knappast genom att bli sur på journalister över att de är lite slängiga när de beskriver entusiasmen i Katarina.

Vi som känner igen känslan att SvK är luddig och inte känns pålitig – även om Brandt kanske klär den i en smula överdrivna ord. Vi som bor i Stockholm, vars domkyrka tar in imamer för dialogpredikningar och vars präster sitter i samtalspaneler och definierar Gud som ”det som jag vänder mig till utanför mig själv”, och pratar enbart om gudsbilder snarare än om Gud. Vi tittar på ordfäktarna som försöker leda i bevis att han som skrivit den där texten i DN har fel och inser att vår upplevelse underkänns. Ja, det finns annat också, men som boende i Stockholms stift är detta det första man möter. Man tror liksom att domkyrkan ska vara mest ”kosher” av allt. Ja, det är okunnigt att tro det. Likaså är det oinsatt att, som Brandt, så konsekvent använda ord från scenkonstens värld – ord som ”publik” – för att beskriva en fullsatt kyrka. Men att kritisera sökaren och den inte superkyrklige för okunnighet är att ta på sig sina Doc Martens när man sparkar in de öppna dörrarna.

Riktigt sur blir jag på de som är präster. Ni förmodas liksom vara bra på att läsa och tolka text. I den där bibelbibban vet ni att varje text ska tolkas utifrån vilken genre den tillhör. Likförbaskat går ni i taket över en personlig betraktelse som om den vore ett reportage. Thérèse – såvitt jag förstår dock icke-präst, vilket är en förmildrande omständighet – tycker att hon ser en ”avslöjande kärna” när hon inser att texten handlar om journalistens uppfattning. IMHO är den avslöjande kärnan i hennes text att hon inte förstått vad för slags text hon läser.

POSK-bloggaren bör väl kanske inte tro att Katarina församling möter upp ”de behov som finns i deras närområde”. Kanhända fångar Katarina in även söder-hipstrar men dit färdas folk långtifrån, liksom till Klara. De som går till de två stockholmskyrkor under Svenska kyrkans paraply som är fulla på söndagarna, Katarina och Klara, ser sällan andra SvK-kyrkor som ett alternativ. Klara är förvisso EFS och huruvida EFS är SvK är väl en sån där definitionsfråga; de som går till Klara skulle, om Klara gick i putten, förmodligen oftast gå till någon annan kyrka inom EFS. Katarina har såvitt jag vet inget sådant nätverk, utan står själv. Den stora frågan är väl vad som sker med den församlingen när Olle Carlsson pensioneras. Klarade han att bygga något som fungerar även utan hans person, eller ej? Det vet vi om 20 år.

Bra att Brandt har hittat ”hem” i Katarina – men lyft gärna blicken och inse att Katarina församling ”bara” är en alldeles vanlig del av Kristi kropp. Det ”unika” i Katarina finns överallt i Sverige och i våra olika församlingar, gestaltat på olika sätt.

Brandt är okunnig om vad som faktiskt är unikt i Katarina. POSK-bloggaren är det också. Jodå, POSK-bloggen. Katarina är unikt. Sen kan man ha olika åsikter om det som är unikt i Katarina är ett exempel för Svenska kyrkans församlingar att ta efter, eller inte.

Själv funderar jag på om en del andra stockholmsförsamlingar liksom försökt kopiera Katarina församling, men missat kärnan. Prästen bakom ”väckelsen” (om man nu vill använda det ordet, jag förstår de som inte vill det) i Allhelgonakyrkan som numera är kyrkoherde i församlingen ville bygga en gemenskap som välkomnade även de inte nödvändigtvis troende för att prata om livet. Man byggde upp en stor flora verksamheter som samlade människor, inte allt nödvändigtvis med superkristna förtecken. All yoga och annat som hålls i de stockholmskyrkliga församlingshemmen – är det en influens från Katarina? Har man liksom kopierat den breda verksamheten utan att lyckas bygga den gemenskapsbas som, om jag fattar rätt, ligger under? så det liksom blivit ett aktivitetsutbud som vilket som helst?

Förra sommaren, när jag sökte runt i Stockholms kyrkor. Då avfärdade jag Katarina församling just för den spretiga verksamhetsprofilen. Då tänkte jag att ska det vara kristet ska det vara kristet. Nu är jag väsentligt mycket mindre säker på vad religion är, på vad vitsen med religion är, än då… men jag hickar fortfarande till när jag ser att Katarina församling erbjuder studieträffar kring Mirakelkursen (ACIM, A Course in Miracles). För ett år sedan skulle jag ha hållit mig långt, långt borta från en församling som sysslade med denna New Age-skrift. Nu bryr jag mig inte längre. Jag har landat i sån där modern allmänandlighet, och då borde Katarina egentligen passa rätt bra? Förmodligen borde jag undersöka den församlingen.

)()()()(

* Den som vill lära sig om vad som faktiskt är det unika med Katarina församling rekommenderas en googling på Allhelgonakyrkan samt Olle Carlsson.

Annonser

One thought on “En betraktelse är inte kyrkokritik

  1. Ping: Gudstjänst för nybörjare | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s