”Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”

Om man ska tro allt vad man läser på internet heter förebilden till sketchen om Pastor Jansson, eller ”Ringaren” som den egentligen heter, Ludvig Jönsson. Själv är jag skeptisk. Sketchen kom 1962 och då hade Jönsson ännu inte på allvar kommit igång att väsnas, med böcker som sade att varken homosexuell kärlek eller föräktenskapligt sex var synd. Han blev småningom domprost i Storkyrkan men hann bara göra fem år på den posten innan han dog. Ludvig Jönsson var en populär präst vars gudsbild dock retade evangelikalerna. ”I sina böcker pläderade han för synen på Gud inte som allmakten, utan som den villkorslösa kärleken” säger Wikipedia. Nationalencyklopedin kompletterar:

Som präst framstod Jönsson ofta som liberal och kontroversiellt utmanande i sitt agerande och i sin förkunnelse.

Där Jansson är menlös var Jönsson djärv. Nej, Jönsson var ingen pastor Jansson.

Det är väckelsekristendomen, frikyrkligheten, som kommit att prägla svenskens bild av vad det är att vara kristen. Det är snarare Pingst än folkkyrkan som definierar för sekulariserad svensson vad kristendomen är. Det är en av David Thurfjells teser i boken ”Det gudlösa folket”, vars tema är att svenskarna kanske både är mer religiösa och mer kristna än vad den sekulariserade medelsvensson vare sig vet om eller vill medge. De flesta recensenter och andra som skrivit om boken verkar ge honom rätt. Säkerligen är detta en av faktorerna bakom att Svenska kyrkan av ganska många uppfattas som ”inte kristen på riktigt”.

Svenskarna har lite förutfattade meningar, okej. Men är det enda skälet till att sketchen om pastor Jansson fortfarande upplevs som relevant, mer än 50 år senare?

Jens Christian Brandts artikel i DN, ”Kyrkan som blev en publikdragare”
http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-som-blev-en-publikdragare/
skildrar ett studiebesök, där Brandt försöker förstå varför Katarina församling på stockholmska Södermalm har överlägset flest kyrkobesök i hela landet.

Han möts av en entusiasm som han inte känner igen från kyrkan. Han noterar att det är fullsatt. Att församlingen sjunger med i psalmerna och kan såväl texter som melodier. Han tänker att sekulariseringen nog har avtagit, att människan åter tar tag i det där med religion. Att det är en trend, ligger i tiden – det är det förresten flera som tror.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/10/22/sverige-genomgar-sakralisering-aven-humanisterna/
När människor då åter närmar sig religionen vill de att det ska vara på allvar. På riktigt.

Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan. Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat.

Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas. Som om andakten härinne vuxit fram ur en insikt att det i en helgarderad tid måste finnas ett fredat rum där ingenting relativeras och där ord som ”kärlek” och ”nåd” fortfarande bevarar sin ursprungliga lyster.

Klarar Brandt att skilja mellan orsak och verkan, tänker jag. Tänk om det han uppfattar som egenskapen att vara helhjärtad delvis är en effekt av att kyrkan är full. En stor grupp bär, och i en stor grupp finns fler goda sångare. Handen på hjärtat, visst var den bästa konsert du varit på en där stadion var fullsatt? Fast är det säkert att musikerna faktiskt spelade bättre den gången än den före? I en glest befolkad kyrka klingar psalmsången svagt. Blir ingen upplevelse. Lyfter inte. Vi är så svaga för masseffekter, vi människor.

Ironin över den veliga och diffusa Svenska kyrkan kan uppfattas som elak, och är det väl kanske också. Elak – men är den orättvis? Av citatet lär vi oss att Brandt anser eller tror att i en genomsnittlig svensk kyrka

  • är det inte säkert att alla prästerna verkligen tror på Gud. (Det är lite oklart om meningen ska tolkas som att det inte är säkert om alla präster i en svensk normalkyrka över huvud taget tror på Gud, eller som så att det inte är säkert att alla prästerna i en normalkyrka tror helhjärtat. Den sistnämnda tolkningen är IMHO mer rimlig och passar bättre in i sammanhanget, men även den första är möjlig.)
  • kan kristendomens centrala budskap omtolkas eller bortförhandlas.
  • tros på något i största allmänhet luddigt och odefinierat.

Med andra ord: Brandt anser att Svenska kyrkan kännetecknas av pastor Jansson, och han tror att det är en dålig strategi av SvK. Om Svenska kyrkan tidigare har behållit medlemmar genom att inte ställa för stora krav på dem, blir den idag attraktiv som står för sin tro. Det är tesen.

Brandts artikel har vissa likheter med Thomas Engströms reportage i nyhetsmagasinet Fokus, betitlat ”Katolicismen: Det nya svarta”.
http://www.fokus.se/2015/03/ett-kors-att-bara-2/
Om den katolska gudstjänst som Engström besöker skriver han att

samtliga beter sig som om de verkligen, innerligt, förbehållslöst tror på Gud.

Den mer fysiska katolicismen kan upplevas som imponerande och extra helhjärtad för oss som inte är vana vid den, men jag undrar om inte även Engström i viss mån kan vara lurad av masseffekten. I Sverige fylls de katolska kyrkorna och församlingarna växer – på grund av invandringen, men invandrarnas barn tenderar att vara lika sekulariserade som svenskarnas barn. Medlemstappet är lika stort i den katolska kyrkan, det bara märks inte på grund av den ständiga påfyllningen. Om Engström gått till en katolsk kyrka på österrikiska landsbygden vars församling nätt och jämnt är tillräckligt flitiga kyrkbesökare för att inte biskopen ska ge bort byggnaden till någon ortodox invandrarkyrka, skulle han kanske inte uppleva samma sak.

Fast jag tror att Brandt och Engström ändå har en poäng, vad gäller vad som attraherar. För min egen del har Mikael Mogren i Västerås fort blivit lite av favoritbiskop, just eftersom allvaret är tydligt. När han pratar om flyktingsituationen i Västerås stift manar han alla präster, diakoner och kyrkorådsordförande att be, beskriva och handla – med minst lika stort tryck på det första av de tre orden, och han säger det på ett sätt som gör så man tror på honom.
https://www.youtube.com/watch?v=avzdXyEc6ls
Svenska kyrkans biskopar brukar inte prata riktigt så. De brukar vara lite mer… lagom. De ger liksom inte intryck av att verkligen, verkligen, verkligen tro på Gud, på bön, på hela det där kristna paketet som en del av oss som inte riktigt klarar av det ändå hyser något slags längtan till.

Kanske det särskilt är vi som inte tror sådär jättemycket, som behöver just den egenskapen hos en förebild?

Kanhända både Thomas Engström och Jens Christian Brandt är en liknande sort som jag?

)()()()(

Say it loud: I'm square, I'm black-and-white and I'm proud.

Say it loud: I’m square, I’m black-and-white and I’m proud.

Annonser

2 thoughts on “”Statskyrkan har hand om folkbokföringen, och så har frikyrkan hand om det religiösa!”

  1. Ping: En betraktelse är inte kyrkokritik | Rebellas andra

  2. Ping: Gudstjänst för nybörjare | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s