Nej, det är inte för att jag är omusikalisk

Efter mitt blogginlägg där jag frågar mig hur den lutherska, svenskkyrkliga gudstjänstformen påverkas av att att människor idag är osäkrare sångare än förra århundradets
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/27/manniskor-sjunger-ju-inte-langre/
känner jag en outtalad anklagelse som jag vill försvara mig mot… eller egentligen två.

Den första.

Jag förstår mycket väl att det krävs en tillvänjning. Att allt inte kommer att funka på en gång. Jag sitter inte och väntar på att det ska flyga stekta sparvar in genom munnen – det är den vanliga anklagelse som brukar drabba den som är så förmäten att den öppnar käften för att säga vad den tycker att det är för fel på ett sammanhang för just den, som nybörjare. Allt kommer inte att funka, men delar måste göra det om inte gudstjänsten ska fungera direkt exkluderande för de sökare som nosat sig fram till den.

I den katolska mässa jag gick satt en familj några bänkrader framför som drog till sig mina blickar eftersom mannens kroppsspråk var så osvenskt. Jag gissar att han var amerikan. Hur som helst, mot mässans slut var det plötsligt något musikaliskt som denna uppenbarligen väldigt kyrkvana familj inte kunde alls. Det blev ett bläddrande hit och dit i psalmboken, som heter Cecilia om man pratar katolska. Hela familjens, och särskilt faderns självklara, utövande tillstånd byttes mot det letande, trevande där man inte vet exakt hur man ska göra. Ett kort avsnitt, en musikalisk enhet om någon minut bara. Någon typ av psalm? Rimligen, men jag minns inte. Det är okej när det blir så ibland, men i en struktur med balans mellan lättillgängligt och tillräcklig variation för att inte fastna i slentrian är det ett tillstånd som de kyrkvana inte bör tillbringa särskilt stor del av en normal mässa i.

Gudstjänsten är rit. All rit kräver förmodligen en tillvänjning. Hur hög tröskel som är önskvärt att hålla sig med beror på verksamhetens mål.

Det var det ena. Över till det andra.

Om någon professionell kyrkomusiker läser vad jag skrev i förra kyrkosångsinlägget har jag en liten fördom. Jag misstänker att denne kanske tänker ”jamen det går ändå inte att anpassa sig till såna där omusikaliska människor”. Kanske min fördom är fel, men om någon tänker så – kyrkomusiker eller inte – vill jag upplysa om att jag visserligen inte längre kan plocka ut andrastämmor på gehör, men jag har kunnat. Flitigt körsjungande brukar kunna ge den effekten.

Det är nog tvärtom, tror jag. Den som vet med sig att den inte sjunger så bra tar allt på sina egna axlar och känner att den inte kan, inte är duktig. Den som inte är så duktig sångare kan nog uppleva samma sak som jag gjorde, att de växelvisa talkörsmomenten i den katolska mässan (åtminstone den variant jag besökte) är bra eftersom man kan vara med, rakt av, på en gång, intrillad direkt från gatan. Orden stod ju i Cecilian. Den människan kommer däremot inte att öppna munnen för att formulera kritik av det sångbaserade. De vet så väl att de inget duger till vad gäller musik, att deras ord i det ämnet inget är värda.

Talkörer funkar. Se bara på hejarklackarna.

Annonser

One thought on “Nej, det är inte för att jag är omusikalisk

  1. Ping: Varför spelar de så jobbiga tonarter i kyrkorna? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s