Det kristna hoppet

Hans Sundberg, frikyrkopastor med bakgrund i Vineyard, om det kristna hoppet – jämfört med oss andra, som då inte har detta hopp.

Första Thessalonikerbrevet 4:13.
Bröder och systrar, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, alltså de som har dött och Jesus har inte kommit tillbaka. De väntar hans ankomst nu. Att Jesus kommer snart är nästa fas. De som har dött, vad händer då? Jo, säger Paulus: ni ska inte sörja som de andra, som är utan hopp.

De som inte har nåt hopp.

Jag vet inte om ni har varit på en humanistisk begravning någon gång. Har ni varit det? Vi har varit det, och det var en märklig upplevelse, vid ett tillfälle då en person nära oss hade dött. Den som håller begravningen har en vacker ceremoni men utan djup, eftersom det var familjens önskan. När hela ceremonin är över och vi ska säga farväl, så säger den som håller begravningen ”Hej då”.

Så säger en människa utan hopp. ”Nu återgår du ner i naturen, och någonstans är vi alltid tillsammans.” Det är svenskens sätt att förhålla sig till hoppet och ett evigt liv. ”Det känns som att vi alltid är tillsammans. Du finns i träden och i buskarna och i naturen och marken har blivit ett med dig”, ett lite poetiskt sätt att uttrycka det annorlunda, vad som händer rent fysiskt.

Men Paulus säger: de är utan hopp. Det här är hur en kristen närmar sig: Om Jesus har dött och uppstått, som vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Döden är inte sista ordet. Hörde ni vad Jesus beskrev, hur han beskrevs i Uppenbarelseboken 1: Han har nycklarna till döden, han har nycklarna till dödsriket. Paulus säger i Första Korintierbrevet 15: Sist av hans fiender ska också döden läggas under hans fötter. Döden är en fiende till Gud, för Gud är Livet! och han har Uppståndelsen.

Micael Grenholm som lagt upp klippet har i sin beskrivning av det lagt till att Sundberg ”slogs av den hopplöshet och uppgivenhet som fanns hos dem som inte tror på evigt liv”. Huruvida Sundberg känner igen den beskrivningen eller om det är Grenholms övertolkning vet vi förvisso inte. När som här en ung människa begravs kan det nog vara inte bara sorg utan också rätt mycket förtvivlan i luften, tänker jag. Men hopplöshet och uppgivenhet, det är något grått. Något som inte går över. Sorg och förtvivlan kan bearbetas. Människan går vidare.

För mig förefaller Sundbergs predikan (eller vad den nu ska kallas, jag vet inte i vilket sammanhang detta är inspelat) direkt livsfientlig. Döden som en fiende? ja det kan jag på ett sätt förstå, för ingen vill dö. Men döden som Guds fiende?

För att lyckas tro detta måste man kanske tro på en bokstavlig tolkning av syndafallet så som det skildras i Första mosebok. I själva verket är det så att ingen bättre definition finns av liv, än att det en gång ska dö. Att förneka dödens realitet är att förneka livets.

Möjligen tjatar jag. Jag vet att jag har skrivit något likartat tidigare… men jag förstår inte detta behov av att föreställa sig ett evigt liv. Eller kanske det är mer rättvist att säga att min tolkning av det är mindre vacker.

Pastor Hans Sundberg här ovan – alltså, jag vet ingenting om honom och det kan väl vara så att hans sätt att prata mer är ett uttryck för en tradition än för honom själv, men jag kan inte tolka detta som något annat än ett sätt att besvärja rädsla inför döden genom att förneka den.

Jag är inte särskilt rädd för att dö. Jag ser förvisso inte fram emot det, men jag är väsentligt mycket mer rädd för att som gammal bli värnlös och beroende av andras eventuella välvilja än för döden. Det där eviga livet har jag verkligen inget behov av. Mig förefaller det som ett enda stort självbedrägeri. Skulle det finnas något efter döden är jag övertygad om att formerna för det är så annorlunda, att det inte riktigt angår mig här och nu. Om mitt jag går utan vidare min kropp, vad är i så fall mitt jag? Det är ungefär lika omöjligt att föreställa sig som treenigheten.

Eskil Franck, prästen som tänjde och tänjde på sina tolkningar ända tills han tyckte att det inte längre gick, har i processen att ge upp sin tro uppenbarligen också släppt tron på ett evigt liv. Det är inte helt självklart att alla som kallar sig för kristna tror på ett liv efter döden och har det som en självklar del av sin tro, men för honom var det uppenbarligen så – uppvuxen med schartauansk helvetesskräck, och så där, även om han själv inte tillhör de som plågats av det.

När Franck inte längre kunde köpa att Kristi återkomst har varit nära förestående i 2000 år föll tron på det individuella eviga livet, och han fick börja bearbeta sin dödsrädsla. Jag tolkar det åtminstone så.

Den tanke som för honom är något relativt nytt – att det är skillnad på själva döendet och att dö. Att själva döendet inte är något att se fram emot men att det inte kan vara farligt att inte längre finnas till – den är för mig gammal skåpmat. Jag tänker på den kristna som fnös att självklart tror alla som som tror på en gud på samma Gud, eftersom det enligt god monoteistisk tro bara finns en – ”det där är gymnasienivå”, ungefär. Jag vill inte fnysa åt Eskil Franck, men jag ler lite. Se, nu har du nått fram hit. Jag ska inte säga att jag nådde dit redan på gymnasiet, inte till att bottna i det. Men ändå.

Förmodligen finns inga bra studier som jämför sorgebearbetning med och utan tro på evigt liv. Metodproblemen är säkert gigantiska så jag betvivlar att man kan nå fram till vetenskapliga svar, men jag frågar mig om inte tro på evigt liv mest bara krånglar till det. Eller kanske så här, Kanske kan den kristna tron på det eviga livet vara en god tröst vad gäller att hantera att nära och kära dör ifrån en, men sin egen död borde det vara bättre att se och möta utan skygglappar. Om man kan. Alla kanske inte kan, och det är okej. Men att hålla upp förnekandet som ideal, det kan jag inte se som något annat än livsfientligt.

Jag misstänker att jag skulle uppleva en begravning i Sundbergs församling som lika främmande som han upplevde den borgerliga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s