Läran som A och O, eller inte

I Kyrkans tidning förundrar sig en präst vid namn Johan Blix över Eskil Francks ställningstaganden. Sammanhanget är den nyliga debatten kring storkyrkodebaclet, men såvitt jag kan se resonerar Blix mer utifrån utifrån Francks självbiografiska bok ”Giv mig, min son, ditt hjärta” än den kortfattade intervjun i KT apropå debaclet(som bara finns i pappersupplagan, inte på webben). Intervjun nämner inte att Franck är en före detta präst, som avsade sig sitt ämbete när han inte längre kunde betrakta sig som kristen. Antagligen förväntas läsaren redan veta det.

Blix finner det märkligt att Franck fäster så stort avseende vid kyrkans lära. Den lära som för Franck blev avgörande var Kristi uppståndelse och de dödas uppståndelse. De tidiga kristna menade att Kristus besegrat döden, säger Franck, och förväntades sig att han skulle komma tillbaka i deras livstid. Att förklara hur det var möjligt att kristna människor dog, trots att Jesus besegrat döden, blev ett av den kristna kyrkans allra första teologiska problem som behövde lösas.

Frågan om vad som är kristen tros kärna och om man (någon)kan komma till Gud utom genom Kristus har aktualiserats igen. Upprinnelsen är en debattartikel i DN nyligen där fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling menade ungefär att vi måste vara ödmjuka inför att andra vägar än den kristna kan leda till Gud.
(…)
Kyrkans Tidning nummer 36/15 behandlar frågan och intervjuar Eskil Frank, som lämnat kyrkan på grund av att han själv inte kan förena kyrkans lära med sanningskravet och den intellektuella hederligheten, som han uppfattar den. Så uppfattar jag Eskil Frank i boken ”Giv mig, min son, ditt hjärta”(Fri tanke). Det förvånade mig mycket att Eskil Frank fäste så stort avgörande vid läran. Tron har ju många andra yttringar och av trons fem språk (M.Lönnebo) är läran det sekundära språket. Det vill säga läran försöker, intellektuellt, beskriva vad som finns i de andra språken. De andra trons språk är, i en sådan framställning: handlingens språk(kärleksgärningarna), bönens meditationens och mystikens språk, ritens(gudstjänstens) språk och enhetens språk.

”Vad är sanning?” heter Blix’ artikel.

Katolikerna brukar hävda att Kyrkans lära inte kan ändras, däremot kan den omtolkas och förstås på nya sätt under nya omständigheter. Personligen tycker jag det låter som precis samma sak, bara formulerat med ytterligare ett lager abstraktion. Det är ungefär som realpresens, där Kristi kropp och blod bokstavligen närvarande i nattvardselementen självklart är en symbol som bara vägrar att erkänna det förhållandet högt. Jag har noll koll på emeritusbiskop Lönnebos ”trons språk”, men det låter som ett sätt att närma sig religiösa ting som är väldigt annorlunda jämfört med sanningsanspråk.

När Eskil Francks bok var nyutkommen hade Katharinastiftelsen ett arrangemang med författaren. Det är en mycket intressant intervju eller om man nu ska kalla det för samtal, men kunde de inte ha låtit någon kyrklig människa intervjua honom istället för Christer Sturmark i egenskap av Francks förläggare? särskilt som det är en kyrklig arrangör? Då hade nog samtalet fått lite mer spets. Men det kanske är svårt, just därför, att som representant för Svenska kyrkan liksom ställa den till svars som lämnat. Jag som läst boken tycker att samtalet mellan Sturmark och Franck mest är som en kortversion av boken. Som sådan är den funktionell, men lämnar oss som vill veta mer besvikna.

Om Franck någon gång vill skriva sina liksom teologiska memorarer vore det mycket intressant. Här genvägas mycket förbi. Han tänjde på tolkningsutrymmet, säger och skriver han, men till slut kom han fram till att han kunde inte tänja mer. För att kunna se sig som kristen måste han kunna säga att den kristna tron är samma som apostlarnas, som de tidiga kristnas, menar han. Det kan han idag inte se. Att kristendomen är en konstruktion som förändrat sig efter omständigheterna insåg han relativt tidigt och han tog det som intäkt för att kunna ”tänja”, vad det nu i realiteten betyder, så långt som behövdes. Till slut kunde han inte tänja mer, fast han själv fortsatte vidare och då blev det ett glapp – ett glapp som till slut blev för stort att leva med.

Eftersom de präster som fanns på plats som representanter för Katharinastiftelsen inte bad om förtydligande antar jag att de förstår precis vad han menar med att ”tänja”. Vi icke-präster och icke-teologer står mer frågande.

Det är prästerna som kommer med de intressantaste frågorna. Citaten nedan kretsar i förlängningen kring vad tro egentligen är. De är inte trippelkollade så antagligen har jag fått enstaka ord fel här och var, förutom att jag som vanligt fixat och ändrat talspråkligheter till skriftspråk.

Ca 49 min.

Det här är en väldigt personlig fråga. Känner du någonstans sorg, eller är allt bara en enda stor lättnad?

När man gör ett sånt val som jag är det klart att det finns saker och ting som man tappar, lämnar. Jag har talat om de psykologiska vinsterna med tro, och de är alldeles uppenbara. Det finns starka psykologiska vinster med att tro. Dem har jag inte längre på samma sätt. Samtidigt ska man inte göra sig några illusioner att till exempel trygghet, gemenskap, tillit, förhoppning, hopp – att de enbart är betingade av religiösa upplevelser. Man kan uppleva och få de sakerna även i ett annat sammanhang. Men framför allt uppfattar jag det jag vunnit som så starkt.

Framför allt har jag vunnit frihet. Jag märker ju det när jag tänker tillbaka och försöker förstå mitt liv: vad jag har längtat efter men inte kunnat verbalisera förrän nu, är just frihet. Friheten att vara den jag är. Friheten att tänka det jag faktiskt tänker, och ta ansvar för det men inte vara bunden av hänsyn till hur andra tycker att jag ska tänka, eller kyrkan kräver att jag ska tänka, eller gemenskapen vill att jag ska tänka. Utan det jag gör, det står jag för. Och sen kan jag flytta positionerna, och då gör jag det därför att jag själv blir övertygad om att jag ska flytta mina positioner. Den vinsten har varit, om jag ska uttrycka det så, större än förlusterna.

De starka psykologiska fördelarna med att tro. Är det så, undrar jag. Jag kan inte minnas att Franck skrev om det i boken, men det är ganska länge sen jag läste den och jag läste ganska fort. Vid tillfälle får jag läsa om den.

Om han nu känner att han vunnit en frihet, vilka bojor band honom förut? Riktigt hur såg de ut?

Vid omkring 1:11 svarar Franck på frågan om han hittat någon ny bok eller liknande som motsvarar den roll som Bibeln tidigare haft för honom.

Det är väldigt intressant… jag kan fortfarande använda väldigt många termer och bibliska symboler just som symboler, existentiella hjälpmedel. Jag tror att jag skulle kunna hålla en hyfsat bra kristen predikan kring Nya testamentets existentiella värden, om jag inte behövde hävda sanningsanspråk.
(…)
Jag reciterar dagligen och kvällsligen, och ibland till och med när jag vaknar på natten alla de psalmer jag lärt mig. Apropå texter och myter och så. Jag tycker det är oerhört vackert. Jag njuter kolossalt av att göra det. Och det gör jag trots vad jag berättat hittills. Och det… det är en liten utvikning från din fråga. Jag hittar nog inga moderna favorittexter som ersatt detta. Om det beror på nåt slags andefattigdom hos mig, det kan jag inte avgöra.

Omkring 1:20:00.

Många statistiska undersökningar visar att det finns fler bedjande än gudstroende. Handen på hjärtat: ber du idag?

(en stunds tystnad)

Jag ber inte på det sätt jag gjorde förut, om jag börjar med att svara så. Idag är det mer så att jag går in i ett eget, om man uttrycker det lite högtravande, mitt eget hjärtas rum (litet skratt) och har där ett samtal med mig själv. Vi kan kalla det för reflektion, vi kan kalla det för allt möjligt, som samtidigt på något vis – jag släpper ut så här, utan att rikta det speciellt på något sätt men det är ett inre samtal som kommer ut. En öppenhet mot någonting. Och jag hör själv hur luddigt det låter. Jag hör det.

Många tycker säkert att det här med sanningsanspråken är att slå in öppna dörrar: ja, det finns motsägelser som kristendomen lever med. Det är precis vad Blix pekar på i sin artikel i Kyrkans tidning. Han har inga problem med det, tydligen. Det har Franck.

Det verkar som att vi har en sits där olika människor med väldigt likartade för att inte säga identiska utgångspunkt kan välja att kalla sig för troende/kristna – alternativt inte.

Annonser

One thought on “Läran som A och O, eller inte

  1. Ping: Är Gud nödvändigtvis övernaturlig? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s