Så står jag då här, och kan inte annat.

Det lutar åt att jag betraktar religion som något människoskapat, som mest handlar om människans behov som sådana. Kanske det finns något reellt högre väsen, kanske inte – och det spelar mindre roll. Det var ju något som drog mig till alla de här grubblerierna, trots allt. Vad kan göra detsamma.

Sanningsanspråken har jag ditchat. Olika personer i olika kyrkor ser olika på det där, vad kristendomen beträffar, men jag har ditchat dem. I det läget ser jag inget skäl att söka mig till någon kyrka. Det stämmer dåligt med min uppfattning om vad en kyrka är, för det första, och för det andra är jag inte särskilt intresserad av den där Jesus. Gud – ja. Jesus – tja?

Alltså får jag i så fall söka mig en religiös praktik utanför de där kyrkornas famn. Jag skulle exv. kunna skaffa eller göra mig en Frälsarkrans, och börja använda den. Det enda som är specifikt kristet i den är doppärlan, och även den går att formulera om i mindre kristna termer. Om jag gör den själv behöver jag f.ö. alls inte följa originalet. Missförstå mig rätt: Frälsarkransen går att använda på utomordentligt kristna sätt, och på andra mer allmän-andliga.

Jag kunde nog hitta ett kristet sammanhang där man tog emot mig, om jag ville. Men jag kan inte. Jag kan lika lite som den unga Rebella klarade att sjunga i kyrkokör. Det har inte att göra med att Svenska kyrkan skulle vara pinsam, så som David Thurfjell skriver i sin ”Det gudlösa folket”. Däremot har det att göra med en annan sak som han också nämner i boken.

Min liksom andra svenskars bild av vad det är av kristen är inte formad av biskop Einar Billing och hans folkkyrkotanke, utan av den avsevärt mer extrema frikyrkligheten. Detta är en Thurfjell-tes, och det är även han som undervisat mig om folkkyrkotanken. Nog hade jag hört den nämnas tidigare, men det var Thurfjells bok som förklarade den för mig och som beskrev hur allmänmänskliga dygder i skolans kristendomsundervisning för inte alls särskilt många årtionden sedan beskrevs som kristliga eller kristna. Man kan invända mot det – det kan inte ha varit så kul för klassens ende jude på 1940-talet, t.ex. Det är en tanke skapad i en annan tid än vår. Men när Svenska kyrkan skulle vara kyrka för alla som bodde i det geografiska området, då krävdes inte att alla var jättehypertroende. Det är då ganska logiskt att Kyrkan följer med, när befolkningen – medlemmarna – försvinner ut i vagt kristendomsinspirerad andlighet kryddad med ett stänk esoteri. Det är väl vad som hänt, på många håll. Det är logiskt – beroende på vad man ser som kärnan i kristen tro. Andra tycker det är förskräckligt. I den spänningen lever Svenska kyrkan idag, och det hanteras olika på olika håll.

Min syn på vad kristen tro är, är präglad av evangelikalernas biblicism. Sådan tro kan jag aldrig omfatta. Att omdefiniera kristen tro till något annat – det sitter långt inne. Jag kan inte riktigt tänka mig att använda en kyrka, något kristet, för någon typ av flummig allmänandlighet (i brist på bättre ord). Det känns fel.

Mikael Mogrens snälla små Youtube-prator går utmärkt att närma sig utan att vara utpräglat kristen. Hans bok ”Livets helighet” likaså. Han tycker att hans böcker och prator handlar om kristendom. Jag kan se hur han menar – tror jag – men eftersom kläderna inte är så väldigt typiskt kristna går bitar att ta till sig ändå. Han pratar väldigt mycket om Kristus, förvisso. Hm. Kanske jag kommer att läsa mer Mogren, men han lär inte få mig att gå tillbaka in i Svenska kyrkan.

Det enda kristna samfund som skulle kännas okej är väl en tvättäkta sökarkyrka. Liberala katolska kyrkan (ett fristående samfund, som släktar mer på gammalkatolikerna än på RKK) är på sätt och vis ett Svenska kyrkan i kubik: extremt högkyrklig liturgi, till och med baserad på den gamla tridentinska mässan. Inget versus poplum där, inte! Samtliga katolska sakrament utövas, men inget är obligatoriskt – möjligen dopet undantaget, men döpt är jag ju redan. Till detta i kubik-högkyrkliga kommer en fullkomligt odogmatisk frihet att tro precis vad man vill. Men den där kristna inramningen, behöver jag den? Knappast, väl. Bibel och Jesus krånglar bara till det. Att jag inte är så sugen på det teosofiska tankegods som också finns med i LKK spelar nog också in för att jag inte ska känna mig särskilt lockad.

Då återstår att utforska någon typ av praktisk andlighet utanför organiserad religion. Det lär jag kanske göra, i någon form. Det kommer att visa sig.

Annonser

4 thoughts on “Så står jag då här, och kan inte annat.

  1. För mig var och är det lite tvärtom. Sanningshalten betyder allt.
    Är det en objektiv sanning att Jesus har dött, uppstått och visat sig för femhundra personer?
    Om det är det, var får det för konsekvenser för mitt liv?
    Om det inte är sant så skulle inte ens någon form av privatreligiös kristendom kännas som något annat än hyckleri.

    Genom mina många plöjda böcker skrivna under den tidiga kyrkans tid, står dock en sak klar för mig. De trodde otvetydigt på den bokstavliga sanningen.
    Att sedan min väg gått från icke-kyrklig via svenskkyrklig till frikyrklig är mer en frukt av gudstjänstfirande och gudstjänstgemenskap än teologisk läroutvecklilng. Kanske snarare tvärtom.

    Gilla

    • Vad gäller den tidiga kyrkan har jag ju inte läst allt det som du har läst. Om jag tillåter mig att luta mig mot JD Crossan, och formulera det som jag tror han skulle ha sagt det, säger jag: de tidiga kristna trodde på Sanningen. På en stor och viktig sanning. En sanning som var sann på riktigt. Uttrycket ”bokstavligt sann” hade de nog aldrig hört. De skulle inte förstå skillnaden mellan detta och ”symboliskt sann”.

      Jag förstår att det här inlägget fångades upp av någon RSS-läsare, eller liknande. Om du inte noterade det är texten ett år gammal. Jag har flyttat det från gamla bloggen och hit. Man kan absolut kommentera på gammalt material – det jag inte vill visa upp, av det gamla, flyttar jag inte över. Men jag tänker väl inte exakt nu som då. Ganska likt, men inte identiskt. Man får som sagt kalla mig för både heretiker och hedning, om man så önskar…

      Liked by 1 person

      • OK, det förklarar varför en massa rebellainlägg spammar min inkorg just nu.
        Men jag skulle nog i definitionen av kristen eller inte snarare definiera beteenden. Så jag skulle itne kalla dig någonting utifrån var du står, men kanske någonting utifrån vart du är på väg. Söker du dig åt det ena hållet eller andra?
        Men det blir återigen inte upp till mig att definiera.
        Däremot kan ju varje trossats graderas utifrån kyrkans tro som mer eller mindre heretisk utan att man för den sakens skull behöver stoppa månniskor i olika fack.

        Gilla

      • Jag tycker väl det vore bättre om inte de här bak-daterade inläggen, återvunna från annan blogg, dök upp i folks RSS-läsare… men då hade jag fått lägga upp det på annat sätt, antar jag.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s