Emmausberättelsen enligt Armstrong

De tidiga kristna ägnade sig åt att synnerligen kreativt tolka in Jesus i alla möjliga och omöjliga judiska texter. Jag har alltid tyckt att det låter en smula konstigt, väldigt sektigt – och det kanske det var, men med tanke på hur kreativt och fritt den gryende rabbinska judendomen hanterade sina heliga texter är detta kanske inte ägnat att förvåna. De kristna tillämpade helt enkelt de judiska metoderna på modet.

De fyra evangelierna skrevs under årtiondena efter Jerusalems förstörelse – ett av dem kanske före, men i så fall inte särskilt långt före tror Karen Armstrong i ”För Guds skull”. Evangelierna är kreativa skapelser som tolkar in Jesus Kristus i den judiska Bibelns gamla berättelser och hittar profetior om honom ungefär överallt – inklusive åtminstone några fall där denna tolkning varit omöjlig om de läst den judiska bibeln på hebreiskt original istället för i grekisk översättning. (Just det går dock Armstrong inte in på, det har jag från annat håll.) Armstrong beskriver kristendomen vid denna tid så att om judarna förut mötte den gudomliga närvaron i templet, så ska människorna nu möta den genom Jesus Kristus person.

Detta var inte något som enkelt som en skicklig PR-insats. Judarna hade sedan länge insett att allt språkligt utbyte om religionen i grund och botten var tolkningar. De hade länge sökt efter nya innebörder i den gamla texten när de var i kris. Den främsta metoden för den kristna texttolkningen som kallades pesher (dechiffrering) hade även tillämpats av sektmedlemmarna i Qumran. Den var inte olik (…) det rabbinska midrash.

Qumran. En del tror att Jesus hade något att göra med den kommuniteten, ja. Fariséer och esséer, således, som kristendomens andliga barnkammare. (Borde det inte heta fariséism och esséism? Varför benämner vi dem alltid som grupper av människor, snarare än som teologiska/religiösa inriktningar?)

På engelska Wikipedia lär jag mig att metoden pesher är känd genom en grupp av texter i Dödahavsrullarna. Varför Karen Armstrong utgår från att pesher var viktigt för den tidiga kristendomen framgår inte, och det är väl kanske inte heller så viktigt. Här är det mycket möjligt att hon följer någon mindre vanlig skola, inte mainstream. Poängen är i alla fall att judarna på Jesu tid förvisso behandlade sina heliga skrifter vördnadsfullt men samtidigt mycket fritt, på lite olika sätt beroende på vilken grupp man tillhörde och vilken lärare man följde. De kristna gjorde ungefär likadant.

Framför allt var [texttolkningen] en andlig övning. Lukas visar i berättelsen om ett numinöst möte på vägen till Emmaus hur det kan ha gestaltat sig.

Emmausberättelsen (Luk 24:13-35) en berättelse om texttolkning? Hm?

Numinös betyder, enligt SAOB, något som ”fyller människans sinne med (l. som är präglad av) vördnadsfull, fascinerad andakt; ofattlig o. övervärldsligt andaktsbjudande”.

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Okej, låt höra vad Karen Armstrong har att säga om den.

Tre dagar efter det att Jesus har blivit korsfäst är två av hans bedrövade lärjungar på väg till fots från Jerusalem till den närbelägna byn Emmaus. De möter en främling som frågar dem varför de är så nedslagna. De berättar vad som har hänt med Jesus, mannen som de trodde var Messias. Främlingen förebrår dem stillsamt, förstår de inte att skrifterna har förutsagt att christos måste lida innan han går in i sin härlighet? Med början hos Mose utlägger han ”vad som står om honom överallt” hos profeterna. Efteråt erinrar sig lärjungarna hur deras hjärtan ”brann” i dem när han talade till dem och utlade skrifterna. När de kommit fram dit de ska håller de kvar främlingen och ber att han ska äta med dem. Och det är först när han läser tackbönen över brödet som de inser att det är Jesus själv, deras ögon ”öppnas” så att de känner igen honom.

Liksom rabbinerna samlades de kristna ”två eller tre” för att dechiffrera de gamla texterna. Medan de samtalade ”öppnade sig” texterna och bjöd på nya insikter. Det var en sorts aha-upplevelse som kunde vara hastigt övergående – alldeles som Jesus försvann så fort lärjungarna kände igen honom – men arbetet med att sammanföra texter som dittills inte hade förknippats med varandra till en oväntad harmoni skänkte aningar om det conincidentia oppositorum, att motsatserna sammanfaller, som hade kännetecknat tempelerfarenheten. Skenbara motsägelser hörde intimt samman i den helhet som var shalom.

Textstudiet som en mystisk upplevelse, och mötet med en annan människa som ett möte med Jesus Kristus – varigenom vi stiftar bekantskap med den gudomliga närvaron. (Med shalom avser Karen Armstrong inte i första hand fred eller frid, utan ”helhet” eller ”fullständighet”, vilket hon menar är den ursprungliga betydelsen.)

Min hjärna, fostrad under andra halvan av 1900-talet som den är, börjar förstås snurra runt i rent logiska tankar om rimligheter och historisk sanning. Armstrong menar att i Emmausvandringen mötte lärjungarna Jesus i en annan människa, och eftersom Jesus är den nya vägen till kontakt med Gud uppnådde de därmed gudskontakt. Där räcker det, för henne. Hon menar inte att det ska tolkas bokstavligen som att främlingen var Jesus (som i så fall måste ha först låtsats vara okunnig om vad som hänt). Om främlingen inte bokstavligen var Jesus och om han inte själv var kristen, hur kunde han då börja tala om hur saker i Skrifterna syftade på Jesus? Iofs kunde han vara väldigt bibellärd och väl känna till de judiska messiastankarna, som säkert var mer levande vid denna tid än de är i dagens judendom, men…

…stopp stopp stopp. Karen Armstrong skulle givetvis tycka att det är på tok för moderna tankespår, åtminstone för hennes smak. För mycket logos, för lite mythos.

Däremot skulle hon aldrig komma på tanken att säga att ”det är bara symboliskt”. I och för sig behöver hon en hel bok för att förklara sammanhangen och hur hon menar. Hur ska man uttrycka det i en mening? Jag tycker väldigt, väldigt illa om frasen ”det är bara symboliskt”. Jag menar. Hitta en människa som säger så om sin vigselakt, och du kommer att hitta en människa som nyss fått en örfil av sin lagvigde/a. Nu är vigselakten förvisso även ett juridiskt kontrakt, men handlade det bara om det kunde man göra det på annat sätt. Typ skriva under ett papper och sen ha det klart. Det skulle inte kännas riktigt bra, va?

Annonser

4 thoughts on “Emmausberättelsen enligt Armstrong

  1. Idag tillåter sig Svenska kyrkan och andra att tolka både det ena och andra undret som symboliskt; uppståndelse, obefläckad avlelse, jungfrufödelse mm. Vad blir då kvar för den kristne att tro på? Humanism, etik och moral i förpackning? Inget ont i det i och för sig men religion är det inte. Och för övrigt, för den som tror på Gud är väl några under en struntsak.

    Gilla

    • Den som nogsamt läser hela min Karen Armstrong-serie (eller ännu hellre, boken The Case for God/För Guds skull) kommer att upptäcka att påståendet att dessa saker förr alltid tolkats bokstavligt vilar på ytterst skranglig grund.

      Gilla

  2. Då ska jag läsa mer nogsamt igen. Samtidigt har jag svårt att se problemet med att en sann Gud och en sann människa tillkommit på ett sätt som trotsar biologin. Den som kan tro på det ena borde kunna tro på det andra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s