Abort 6: Ett reportage i Amelia

För massor av år sedan hade tidningen Amelia ett reportage som nog var rätt unikt. Amelia är inte direkt känd för spjutspetsjournalistik, men jag hade aldrig sett eller hört det som berättades. Det var ovanligt då; det är ovanligt än idag. Många kvinnor tar del av sådana berättelser på närmare håll, när någon som de känner gör abort, eller så går de igenom en abort själv. Själv kände jag ingen som gjort abort (trodde jag). Min bild av abort var att det gällde tonåringar, människor i verkligt svåra livssituationer och ensamstående utan ekonomiska marginaler. Något som människor gör i kris. Hur kvinnors liv såg ut efter aborten hade jag nog aldrig tänkt på.

Den fria aborten var redan ett faktum när jag blev vuxen, men min bild av abort präglades nog ändå i ganska hög grad av den debatt som föregick lagändringen. 1970-talets ungdomsböcker á la diskbänksrealism innehåll förstås några titlar med tonårsgraviditeter. Själv tänkte jag att blir jag med barn utan att ha någon far till barnet, någon som jag vill leva med, då gör jag kanske abort. Alla är vi oss själva närmast, och det var den huvudsakliga situation för abort jag för egen del kunde föreställa mig: att bli ensam om barnet. Ensamstående mamma? Aldrig i livet.

Amelia grundades 1995. Så sent? Jag som trodde att reportaget kanske kom 1990. Jag var flitig Amelia-läsare under tidningens första år, så reportaget bör vara från någon av tidningens första årgångar.

Om man hade frågat mig vilka kvinnor som gör abort, hade jag då sagt ”Åh, vanliga kvinnor” eller hade jag dragit till med de där utsatta grupperna? Jag tror att jag nog hade sagt ”rätt vanliga kvinnor”, men min reaktion på reportaget avslöjade mig. Så såg inte min syn på kvinnor som gjort abort ut, alls.

De kvinnor som intervjuades hade alla gjort abort för ganska länge sedan. Det var temat för reportaget: mer livet efter aborten, än själva aborten. Exakt hur intervjuerna såg ut minns jag inte men det var vanliga kvinnor, med vanliga liv. De flesta hade barn, före eller efter aborten. Det förvånade mig. Kunde man skaffa familj efter att ha gjort abort, och bli en riktig svensson? Ja, tydligen. Varför skulle man inte kunna göra det? Det hade jag inget svar på. Långt ifrån alla hade varit ensamstående vid aborten. Det förvånade mig ändå mer. Man gjorde abort för att det var fel tillfälle, sedan fick man fler barn senare. Fanns det någon berättelse om ett förhållande som inte tog slut över aborten? Jag minns inte.

Jag tror inte att aborterna framstod som varken väldigt svåra eller plättlätta att gå igenom. Skildringen var inte den totalkris som jag föreställde mig att en abort var. Inte helt lätt heller, reportaget kändes inte glättat, men det som målades upp var inga katastrofer som förstörde kvinnornas liv. Någonstans hade jag nog trott det. Predikandet i skolan om hur oönskade graviditeter måste undvikas – sex- och samlevnadsundervisningen, preventivmedelssnacket – kombinerat med att aborten aldrig fått ett ansikte ger nog lätt den bilden.

När jag återger mina minnen av intervjuerna måste jag lägga en brasklapp: det är länge sen. Jag återger mina minnen, inte intervjuerna som sådana. För att måla en bild anger jag detaljer, som kan vara fel. Den allra viktigaste aspekten av reportaget är jag i alla fall säker på: Reportage om abort brukade illustreras med någon hopkrupen, bortvänd kvinnofigur, gärna i svartvitt. Här var det leende kvinnor plåtade i färg, precis som alla andra kvinnor som intervjuades i Amelia-reportage. Leende? Ja varför skulle inte de le på bild, precis som alla andra gör när de fotograferas? Vanliga kvinnor, med vanliga yrken (om än lite bättre än genomsnittet; förmodligen hade Amelia-journalisterna hittat dem bland sina vänner) och vanliga liv. ”Kvinnor som gör abort” hade fått inte bara ett ansikte, utan flera.

Någonstans hade jag trott att det var misslyckade kvinnor som gjorde abort.

Amelia-reportaget var en ögonöppnare. Upplevelsen liknade den jag fick av filmen ”Anklagad” med Jodie Foster. Den kom 1988, men jag tror inte jag såg den var helt ny utan på TV senare. Anklagad handlar om en gruppvåldtäkt. Det som skilde den filmen från det mesta andra jag läst och sett om våldtäkt var att offret i den här filmen inte var oskuld eller ens en ordentlig flicka. Hon gick i superkorta kjolar, hade nummerskylten SXY SDI* på bilen, drack och dansade utmanande. Ändå var det våldtäkt, solklar våldtäkt, för hon hade sagt nej. Hon sade nej gång på gång. Det var våldtäkt.

Jag tror att dagens unga inte riktigt kan förstå hur svår den tanken var, hur styrda vi var av en annan tankefigur nämligen att våldtäkt till sin natur var något som en kvinna drog på sig genom sitt beteende. Bara en ”oskyldig” kvinna kunde egentligen våldtas. Betedde man sig som Jodie Fosters rollfigur i filmen var det knappast en våldtäkt – så brukade människor resonera. Skildringar av våldtäktsoffer framhöll alltid deras oskuld, gärna i dubbel bemärkelse. (Visst är det ett fantastiskt märkligt ord som vi valt för att beteckna brist på sexuell erfarenhet hos en kvinna? Idag kan en kille kallas för oskuld men traditionellt var det svendomen som rök för en grabb, och oskulden för en kvinna.) Vi har inte helt gjort oss av med den tankefiguren, men den har minskat väsentligt i kraft.

Mitt intryck och minne är att de aborter som skildrades vid denna tid huvudsakligen var tonårsaborter. Genom att vara egentligen oförmögen att ta hand om ett barn, och eftersom det är begripligt att en tonåring inte alltid får till allt med preventivmedel som man ska blev aborten liksom ursäktlig. Kvinnans svaghet och hennes lidande rättfärdigade aborten. Det är litegrann som – alltså det är ingen exakt parallell, inte så, men det finns vissa teman med hur företeelser och personer skildras i kultur och populärkultur. Homosexuella rollfigurer på film fram till 1970/80-talet eller så måste alltid dö, minns ni det? Det gick inte att ha en fri frisk och lycklig homosexuell man med i filmen, det skar sig i folks medvetanden så han måste dö. En kvinna som gjorde abort bara för att hon inte ville ha barn skildrades inte heller. Man måste bre på med elände, så aborten blev ursäktlig.

När jag analyserar mina reaktioner är det hur tydligt som helst att min bild av den som gjort abort, var att den var ett offer. Men kvinnorna i Amelia var inga offer.

Fortfarande hör vi väldigt få berättelser av kvinnor som gjort abort som inte framställs som offer. Fortfarande pratar vi om abort som om det mest gällde särskilt utsatta kvinnor, som de väldigt unga. I varje abortdebatt dyker exemplet ”men efter en våldtäkt då” upp… varför? när det inte är så genomsnittsaborten ser ut. Genomsnittsaborten utförs av kvinnan som alltid sitter bredvid dig på bussen, av din granne, av din gamla högstadiekompis. Av kvinnor som kommer vidare i sina liv efter aborten – det är tuffare för en del än för andra, och de flesta känner någon grad av ambivalens, och sorg fast beslutet är medvetet och frivilligt. Men det är inget som skär sönder och skadar dem för livet, inte mer än vad andra svåra saker man är med om gör. För en del är aborten det svåraste de gjort; för andra inte.

De som planerat och genomfört detta Amelia-reportage visste precis vad för fördomar om abort som vi hade att tampas med. De fördomarna tampas vi fortfarande med. Boken ”Det svåra valet” av fyrklövern Hede-Lekander-Lodalen-Yderberg kom ut 1994, med faktatexter och några självupplevda berättelser. Kanske det var den som inspirerat.

Kvinnor som gör abort är inte offer. Inte generellt. Ändå, skulle jag säga, att det är mediabilden än idag.

Hälften av landets kvinnor har gjort abort, men eftersom så gott som ingen berättar om det offentligt blir intrycket skuld, skam och misslyckande. En kvinna som berättar om sina aborter och inte tar till offervinkeln en enda gång, som t.ex. Lady Dahmer
http://ladydahmer.nu/?s=abort
provocerar svårt.

Idag tror jag, banne mig, att det finns flera unga kvinnor som ganska frimodigt pratar om hur de kommit vidare efter en våldtäkt än om som berättar om hur man lever vidare efter en abort. Kring våldtäktsfrågan har funnits en stark rörelse. Kampen har gällt såväl lagstiftning som – inte minst – hur den tillämpats, hur kvinnor frågats ut och bedömts i domstol osv. Kanske det är bristen på kamp, eftersom den i Sverige sedan länge betraktats som vunnen, som gjort att aborten i större utsträckning än våldtäkten är kvar i garderoben. Det är väsentligt mycket mindre skam runt våldtäkter idag än för 30 år sedan. Har aborternas skamlighet avtagit på samma sätt? Inte i samma utsträckning, tror jag inte. I så fall skulle inte aborten fortfarande bo i garderoben.

I amerikanska media har jag sett ett par kvinnor som berättat under eget namn om sin abort. Den kristna högern har sedan anmärkt på att reportaget inte berättat att kvinnan ifråga är feminist och aktivist för aborträtten, och menat att detta påpekande behövts som ett komplement till artikeln. Att det på något sätt gör den mindre giltig. Självklart är det dessa aktivister som är först med att ställa sig upp! särskilt i USA, där aborträtten är svag. Det är de som förstår att det kan vara ett politiskt vapen att komma ut ur abortgarderoben, eftersom verkliga människor är mycket svårare att demonisera än ansiktslösa. Det funkar precis som med de homosexuella och deras garderob, alltså, nu snart avskaffad. Mekanismerna är likartade. Vilka var de första homosexuella som kom ut offentligt? Ni gissar det: aktivisterna.

I Sverige är den kristna högern inget större hot. I och för sig har vi invandrargrupper, både muslimer och kristna, med värderingar som minner om vår för 100 år sedan och vart det leder på sikt kan man fråga sig. Vi har redan sett hur myten om mödomshinnan fått en revival i Sverige av helt oanade mått. Bästa vapnet mot den kristna höger som vill göra aborter svårare att uppnå vore om hälften av landets kvinnor ställde sig upp för att visa att en abort inte är ovanligt och inte söndertrasar ens möjligheter till en god framtid.

Kudos, Amelia, för det gamla reportaget. Det borde gå att leta fram, förresten. Två-tre årgångar av tidningen pallar man väl att bläddra igenom. Kanske jag gör det. Jag har dem inte kvar, men det finns ju bibliotek.

* ”Sexy Sadie” är en Beatles-låt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s