Vem är Herre. Kejsaren eller Jesus?

Caesar är Herre. Det finns inget annat namn under himlen genom vilken människor kan bli räddade, än Caesars.

Rob Bell, en amerikan som jag inte i övrigt engagerar mig i just nu, citerar något som han menar var ”romersk militärpropaganda”, och som de tidiga kristna använt och gjort om.
http://religiondispatches.org/as-orthodox-as-they-come-a-backstage-conversation-with-rob-bell/
Uttrycket ”militärpropaganda” känns inte så exakt; däremot är det helt klart romersk maktpropaganda, att kejsaren på ett eller annat sätt är gudomlig. Exakt vad det ska betyda är säkert svårt att avgöra. Att han är en gud är den enkla tolkningen, men det kanske är lite för billigt? Någon typ av särställning vad gäller det gudomliga är i alla fall tydlig.

Att ”Jesus är Herre” är den allra äldsta kristna trosbekännelsen har jag hört nånstans. (Eller, jag vet precis var. Någon sade det till mig.) Vad finns för källor för det, undrar jag? Datering av bibliska texter, eller vad? Samma sak säger Tomas Jarvid, prästen som bloggar på Vandra vägen, så det verkar hyggligt etablerat. Källan undrar jag över, dock.

Hmm. Söker man i Bibeln (hur orkade någon läsa i den boken innan den fanns sökbar på nätet!) återfinns frasen i Romarbrevet, 10:9-11.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam.

Man lägger så stor vikt vid vad den där Palle råkade fästa på papper. Men ”med sin mun bekänna” – visst låter det troligt att detta syftar på något som sades i liturgin, som ett slags trosbekännelse. Vad som nu menas med det. (Mer om det senare). Samtidigt måste man väl säga att det är en tolkning, att detta är en trosbekännelse. Vad är å andra sidan inte tolkningar, i fältet religion. Inte mycket. För att nu tala ur skägget så undrar jag om yttrandet att ”Jesus är Herre” är den äldsta kristna trosbekännelsen är ett väldigt allmänt kristet yttrande, eller om det liksom hör ihop med någon särskild teologisk inriktning eller gruppering.

Jarvid länkar in ett filmat föredrag med John Dominic Crossan. Jag länkar här till frågan som avslutar frågestunden efter föredraget. Aktuellt avsnitt är filmens sista fem minuter, från ca 1:13:00.

Ur Crossans svar:

De termer vi hör som mycket teologiska, Guds son, Herre – de var kejsarens titlar. Så när en kristen under det första århundradet sade ”Jesus är Herre” begick han högförräderi – och visste om det. Det var därför de dog.

Crossan säger ”Caesar”. Jag har översatt det med ”kejsaren”, men vet inte vilken översättning som är bäst. Allra mest kult verkar det ha varit runt kejsar Augustus, så i sammanhanget kanske det syftar på honom.

Crossan skildrar Jesus vision, och hans och hans anhängares agerande, som ett judiskt ickevåldsmotstånd mot romarna. Det handlar inte bara om förtryck och motstånd mot romersk överhöghet, utan också som en vision om hur man rätt förfar med mark, äganderätt och i förlängningen rättvisa som helt krockar med romarnas. Två olika visioner av vem eller vad Gud och/eller det gudomliga är: i den romerska versionen är Gud makt. Kejsaren härskar med svärdet och är en gud. I den andra visionen handlar Gud och/eller det gudomliga om rättvisa.

Ka-ching.

Plötsligt ser Romarrikets kristna martyrer helt begripliga ut. De har annars för mig gått att förklara med att de dött för sin Gud, mao kräver det dogmen om Jesu gudomlighet. Men Crossan menar att Jesus alls inte hade det anspråket. Här handlar det om en visionen att dela solidariskt och leva i en subkultur, en motkultur under det romerska väldet. Kristna små grupper, spridda från stad till stad i det romerska imperiet. Subversivt. Farligt. Att vara tidig kristen i den här versionen ser helt klart ut som både en vision och en identitet som människor kan vara beredda att gå i döden för. Här har vi alltså en icke-eskatologisk Jesus som för mig känns mycket, mycket trovärdig.

Om min beskrivning låter platt, om ni vill begripa vad Crossan menar: se hela föredraget. Filmen är lång, men han föreläser bra. Han har skrivit femtioarton böcker också, ensam och tillsammans med andra medlemmar av Jesusseminariet.

Utifrån Crossans skildring förstår jag hur människor kan vara fascinerande av den historiske Jesus. Den historiske Jesus – till skillnad från Kyrkans och trons Kristus. Det är Reza Aslans distinktion, och den känns högst rimlig här.

Nu ska vi se.

Först har vi de historiska kyrkorna: ortodoxer och katoliker.

Sen kommer de första protestanterna, anglikaner och lutheraner. De behåller grundstrukturen med prästvigningar och biskopar, men säger i övrigt att de ska kasta bort en massa gammal bråte som inte är av Gud. ”Traditionen”? Usch. Nej, var och en kan själv läsa Guds klara och rena ord – det där var det Luther själv som sade, va?

Sen kommer protestanter av mer radikalt slag. De säger ”Kyrkan, även lutheraner och anglikaner är ute och cyklar. Vi ska återskapa de tidiga församlingarna, så som de var, utan de traditionella Kyrkornas högar av gammal bråte”. Förstår jag rätt är detta en inte helt ovanlig självbild i våra svenska frikyrkor.

Sen kommer Jesusseminariet, Crossan et al., och säger att kristendomen… nu ska jag inte lägga ord i Crossans mun som han inte själv skulle säga. Han är på många sätt försiktig med hur han uttrycker sig.

Crossan har sökt efter den historiske Jesus, så gott det låter sig göras. Föredraget fokuserar på metod. Crossan pratar mest om romarrikets sociologi, hur agrarsamhällen som producerar ett överskott fungerar, men nämner även historia och arkeologi som redskap för att förstå det sammanhang där såväl Johannes Döparen som Jesus startade varsin religiös rörelse. Vad kan de rörelserna ha handlat om?

Jesusseminariet anser inte att varje ord i Bibeln är tillförlitligt för att förstå den historiske Jesus, inte ens evangelierna. En hel del är instoppat rätt långt efteråt, efter att de kristna börjat bygga dogmer – det tror jag att det råder ett hyggligt uttalat vetenskapligt konsensus om, faktiskt. Crossan och hans gelikar försöker rekonstruera den Jesus som fanns, och skala bort alla modernare tillskott. ”Modernare” betyder då så lite som bara några årtionden efter Jesu död.

Sen är ju frågan om religionen behöver den historiske Jesus?

Man kan vara djupt fascinerad av den mannen som historisk figur. Utifrån den bild som Crossan målar förstår jag verkligen att man kan vara det. Slutsatsen måste dock oundvikligen bli att dagens kyrkor inte har jättemycket med Jesus ursprungliga vision att göra – varken den katolska eller den lutherska, den metodistiska eller baptistiska. Delar finns här och var, jovisst, men också väldigt mycket annat – som t.ex. att det skulle vara centralt att tro på Jesus som Guds son. Jo de tidiga kristna trodde så, säger Crossan. Men de menade inte samma sak med det som vi. Caesar/kejsaren sades ju också vara Guds son, men de kristna sade ”Nej, kejsaren är inte Guds son. Men Jesus är!”

Crossan var en gång katolsk präst, men hoppade av när hans kyrkas dogmer krockade med hans bibliska forskning. Han ser sig som kristen, tvekar inte en millisekund när han får frågan: ja, han är kristen. Däremot är det gott om andra som anser att han inte är det. Själv menar han förmodligen att de som tycker att han inte är kristen själva är ute och cyklar en hel del, vad gäller Jesu budskap. Han är dock lite för snäll för att uttrycka det så.

Att han ditchar de historiska kyrkorna förstår jag. De bygger ju i hög grad på det maktbygge som snodde och kapade den i grunden subversiva, motkulturella kristendomen – för så måste jag tolka Crossans skildring.

Crossan talar till de som inte kan få de mer metafysiska delarna av det kristna budskapet att gå ihop med deras världsbild; där liknar han biskop Spong som menar sig vända sig till ”kristna i exil”. Jag tror dock inte att någon av dem kommer att få icke-kristna att bli kristna – vad man nu menar med det. Om man haft någon typ av djupgående religiös upplevelse kanske man kan tro på Crossans bild av Jesus och ha den som bas för religiös tro, likaså om man liksom Crossan själv kommer från en mer dogmatisk kristendom. Men från ett mer sekulärt eller agnostiskt perspektiv…? nej, det tror jag inte.

Vill man på allvar leva Crossans version av Jesu lära får man leva ytterst radikalt. Samlas i kollektiv, leva i egendomsgemenskap. Alla sådana små grupper måste ändå sätta upp gränser mot omvärlden, tänker jag. Den grupp som skulle bestämma sig för att ge mat och pengar till alla romska (och andra) tiggare som kom förbi blir förmodligen inte långlivad.

Huruvida Crossan går i gudstjänst någonstans förtäljer inte historien. Kristna kyrkor i allmänhet är mer fokuserade på Jesu gudomlighet och de enskilda människornas frälsning till evigt liv än på att sälja allt man har, ge pengarna till de fattiga och följa Jesus. Jag undrar om någon kyrka är tillräckligt radikal för Crossan. Å andra sidan – hur många människor skulle palla en så radikal kyrka? Hur många av oss skulle egentligen ha pallat den där Jesus? Död, upphängd på ett kors och förklarad för gudomlig går han väl an, men livs levande, predikande en vision som går helt på tvärs med både makten och det religiösa etablissemanget… hur många församlingar skulle palla honom, om han faktiskt kom tillbaka.

Hur Crossan själv lever sitt liv vet jag inget om. Som bekant kan man beundra ideal utan att nödvändigtvis själv leva särskilt strikt efter dem.

Annonser

One thought on “Vem är Herre. Kejsaren eller Jesus?

  1. Ping: Kejsar Augustus, den gudomliges son – eller Guds son. Sak samma. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s