Mikael Mogren: Finns Gud?

Finns Gud?

Det beror ju på vad du menar när du säger Gud. Jag tänker på de som levde här uppe i Norden innan kristendomen kom hit, och som tillbad Tor och Oden. De kallade ju dem för gudar, de hade samma ord. Tor var en gud. Och menar man att Tor och Oden är gud, då tror jag inte att de finns, för jag tror inte att Tor och Oden finns.

Men att mänskligheten har en erfarenhet av en urkraft som driver tillvaron vidare, som uppenbaras, som liksom utvecklar, det tycks vara nästan allmänmänskligt. Och där tror jag Gud finns, som urkraft, som nånting som inneboende i skapelsen och närvarande i skapelsen driver den vidare, driver den här världen vidare.

Och som kristen så tror jag att det där fick ett ansikte i Jesus Kristus. Att när man läser om Kristus, sjunger om Kristus, lär känna Kristus genom berättelser, genom bilder, genom kärleksfulla handlingar, då lär man också känna den här urkraften, Gud.

Stephen Hawking, han säger så här: ”Jag ser på hjärnan som en dator. Den lägger av när komponenterna har slutat fungera. Det finns ingen himmel eller liv efter detta.”

I det du säger så hör jag två delar. Det här första med hjärnan som lägger av och slutar fungera: så verkar det väl vara. När man dör så slutar hjärnan att fungera. Den lägger av när hjärtat slutar slå.

Den andra delen, det här med himmel och att det inte finns något annat. Det är väldigt definitivt. Det är en väldig nedsläckning av ett skimrande kosmos. Det blir oerhört platt om det inte finns nånting annat än den här hjärnan som slutar fungera, och att allt skulle rymmas i den. Och där är jag väl av en annan uppfattning. Jag tror att det är bredd och vidd och höjd, och sån vidgning att man bara ser en liten flik, en liten liten del av alltsammans.

Många skulle säga att tron på Gud är ett önsketänkande från oss människors sida. Men du säger att det är en erfarenhet istället, som finns inbyggd i kosmos?

Det ligger väl nåt i det där med önsketänkande, det kan det nog vara. Att man kastar allt som man själv önskar sig mot Gud. Men det är bara en liten del av gudstron. De flesta jag stöter på, de flesta som traditionerna berättar om, har inte suttit och önsketänkt mot Gud. Utan de har levt sina liv, och i det så har de brottats med en dynamisk urkraft som har ett ansikte och ett tilltal, i Jesus Kristus.

En dynamisk urkraft. Som folk önsketänker och projicerar saker på, men sanningen är större än så.

Men jag har råd, du gamle lurifax,
och ni, min nådiga, med allt ert sladder.
Se jag har råd att sjunga för er strax,
med poesi besvarar jag nyateisternas sladder

(förlåt mäster Taube)

Det blir inte helt tydligt vad han menar med bredd, vidd och höjd. Talar han om något efter döden där, eller om något annat? Jag önskar pojken Mogren en smula större – stringens är fel ord. Skärpa? Eller vill jag bara att han ska förtydliga saker som inte går att förtydliga? Jag tycker nog att detta är en av de bättre försöken, inte till definitioner utan till att teckna en bild.

En kompis som fick länken tyckte att det var ju ovanligt med någon från Svenska kyrkan som faktiskt försöker besvara frågan om Guds existens. Jag funderar på om det omdömet är helt rättvist, men det tycker jag nog. Det är så många gånger jag läst en fnysning att jag minsann inte menar med Gud det som folk ofta antar. Mycket mer sällan kommer det någon utveckling, någon förklaring vad de faktiskt tror. Det är som om de inte törs.

Det är något som fattas hos pojken i filmen, i liksom… uhm. Tyngd. Kanske medievana. Konsten att vara avslappnad inför kamera? Intervjun känns inte helt spontan och äkta. De vidlyftigare meningarna känns en smula repeterade, förhandsformulerade. Han kan ju ha använt dem förut, förvisso. När jag googlar vidare märker jag att han återanvänt ett par formuleringar vid flera tillfällen. Inget fel i det, måste man kommentera samma sak igen och igen och igen blir svaren likartade.

Den här inspelningen är bara två år gammal och Mikael Mogren, numera bliven biskop electus, ser läskigt ung ut. Jag noterar att han inte blev vald till biskop förrän han skaffade skägg, och vips såg tio år äldre ut.

Kan en urkraft ha synpunkter på hur människor lever sina liv?

I en kommentar på ett annat blogginlägg fick jag synpunkten

Gud kommer INIFRÅN, inte bara inifrån min ”själ” utan även inifrån allt som existerar. En sådan Gudomlighet kan visst vara intelligent, levande, uppsökande, ”vilja” något, utan att för den skull vara en varelse.

Finns det någon likhet mellan denna uppfattning om Gud, och Mogrens? Det kan nog tänkas.

Jag fundrar så här. Av allt som kommer både inifrån människor och inifrån allt som existerar – i den mån vi människor kan få tillgång till det – vem kan avgöra vad av allt detta som är av Gud?

Den där Jesus hade definitivt åsikter om hur folk borde leva. Lär man känna urkraften Gud genom Kristus så… men i så fall, varför lär man känna urkraften mer genom den där snickaren från Galiléen än någon annan? Sann Gud och mänska sann, som det heter i psalmen. Jesu gudomlighet. Jesus som Guds mänskliga ansikte.

Fast vi vet ju så lite om Jesus, egentligen. Vi vet det som människor säger om honom. Återigen ser vi det som vi klistrar på. Vår egen bild.

Ingen har väl någonsin påstått att kristendomen är särskilt logisk. Religion kanske inte behöver, eller ens kan vara logisk, men… uhm.

Kan en urkraft engagera sig i människor, och deras väl och ve? Möjligen för hela skapelsen i så fall, väl. Att hålla på och peta med enskilda människors liv – alltså, det blir fruktansvärt plottrigt.

En annan kommentar, av en annan person, påpekade att man behöver väl kanske inte tänka sig att Gud har en plan för enskilda människor. Nej, det måste man förstås inte. Att jag reflekterar över det beror på att det är ett så oerhört vanligt sätt att prata i den katolska sfären. Thomas Idergard i den där Almedalen-intervjun,
http://www.svtplay.se/klipp/3066125/idergard-tillbaka-i-almedalen

Gud har en kallelse till oss alla

där hans kallelse då var att gå in i Jesuitorden, det är mainstream-katolskt tänk idag.

Jag kommer att tänka på det där jesuitskämtet – nu ska vi se om jag kan hitta det. Här! nummer 5.
http://catholic-resources.org/JesuitJokes.htm

På en konferens om lydnad i religiöst ordensliv fick Jesuiternas representant frågan: ”Din orden lägger stor vikt vid lydnad. Hur ser man till att jesuiterna förblir trogna mot detta sitt löfte?” Han svarade: ”Det är lätt. Våra överordnade frågar oss först vad vi vill göra, och sedan ger de oss i uppdrag att göra just det. Därför har vi aldrig något problem med lydnadslöftet.”

Lydnad mot Guds vilja funkar likadant, kanhända. Åtminstone ibland.

Men det är katolikerna det. Vad Mikael Mogren anser om huruvida Gud har någon plan med enskilda människor liv har jag ingen aning om.

Det slår mig att jag på rak arm inte lyckas nämna namnen på särskilt många av Svenska kyrkans nuvarande biskopar.
Antje Jackelén, förstås.
Åke Bonnier i Skara.
Eva Brunne i Stockholm.
Sven-Bernhard Fast i Visby.
När jag hittar en lista på Wikipedia så ser jag att jo, någon till hade jag nog kommit på om jag tänkt ett tag. Stiglund fanns i bakhuvudet, men annars… jag hade kanske kommit på några namn men inte kunnat placera dem i rätt stift.

Jag kan fler katolska än svenskkyrkliga. Om jag hoppar över sådana som jag inte vet var de hör hemma, som kardinal Sarah som jag inte kan placera bättre än ”Afrika”, och namn i kurian som jag inte vet var de ursprungligen hörde hemma innan de hamnade där. En del av dem har säkert aldrig haft ett eget stift, förresten.

Anders Arborelius i Stockholm, förstås.
Reinhard Marx i München – lite lite osäker på biskopssätet, men jag tror det är München.
Luis ”Chito” Tagle i Manilla.
Christoph Schönborn i Wien.
Han som är högst i England heter… uhm… Vincent Nichols, och biskopssätet är… det kommer jag faktiskt inte på. Inte Canterbury, där sitter den anglikanske högste ärkebiskopen. Finns Nichols helt enkelt i London? Jag är osäker där.
Blaise Cupich i Chicago.
(Robert Barron som bara är hjälpbiskop, ska jag hoppa över honom? Jag minns inte var, dessutom. USA är ju en hel kontinent, nej jag kan inte räkna honom. Dessutom har han, liksom Mogren, ännu inte tillträtt.)
Kardinal Hummes i Honduras – staden minns jag dock inte.
Biskopen i Oslo med sin medlemsräknarskandal. Biskop… Eidsvig, väl.
Den där bullrige amerikanen som är kardinal. Han finns väl i Los Angeles, tror jag, och han heter… det tog mig ett halvt dygn innan jag kom på det. Timothy Dolan.

Det här avspeglar, antar jag, hur mycket mer jag läst om katolska förhållanden än om svenskkyrkliga. Av SvK-biskopar kan jag nog fler emeritusar, faktiskt. Koivunen-Bylund, Koskinen, Krook, förstås Wejryd och Hammar – om jag bara håller mig till de nu levande.

Jag har aldrig hört en präst som lyckas säga ”Kristus” så många gånger som Mogren gör här. Fem gånger på tre minuter, i genomsnitt var fyrtionde sekund. Visserligen var fyra av fem gånger i kluster, men ändå.

Blir Mikael Mogren en av de svenskkyrkliga biskopar man får höra talas om mer än de andra? Han har debattartiklat sig en del redan, märker jag. Jag har till och med läst några av de texterna men inte noterat namnet under artikeln förrän jag visste något om vem undertecknaren var. Man får väl önska honom lycka till på biskopsstolen, pojken Mogren. (Pojke och pojke, ja, jo. Pojke i tant Rebellas ögon, må vara. En så här lång man – Mogren till höger – måste man ju bara ta tillfället i akt att klappa på huvudet, med de medel som står till buds.)

Annonser

One thought on “Mikael Mogren: Finns Gud?

  1. Ping: Mikael Mogren: Vad är Gud? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s