Om konsten att tolka skriften

Varifrån kommer då denna rabbinska judendom som blev efterträdaren till den tempelbaserade kulten? Läser moderna judar det som vi kallar för GT på ungefär samma sätt som evangelikaler läser Nya testamentet, eller hur fungerar det? Karen Armstrongs skildring i ”För Guds skull” fokuserar på det historiska, på den rabbinska judendomens framväxt och tidiga historia. Ändå tror jag nog att frågan kan besvaras med ett rungande nej.

Tidig rabbinsk judendom var sprungen ur den fariséiska traditionen, och rabbinerna använde sin Tanakh synnerligen kreativt. De tolkade om och läste på nya sätt, satte ihop passager ur olika texter som från början inte alls hängde ihop och fick på så vis fram en ny mening ur texten. Midrash betyder textuttolkning; ordet verkar (som så ofta) ha använts på lite olika sätt i olika sammanhang och tidsåldrar. Det hade varit en sysselsättning för en mindre grupp människor, men i den nya judendomen fick skriftstudiet ersätta templet som alltså föll omkring år 70. Det dröjde till år 90-100 eller så, innan midrash slog igenom som en syssla för bredare lager av judar. Eftersom ingen annan variant av judendom levde vidare är det vidareutvecklingarna av denna tidiga rabbinska judendom som vi idag betraktar som ”judendom”.

Om jag ska sätta in detta i Karen Armstrongs kristna historieskrivning bör den rabbinska judendomens bredare genombrott ha skett i samband med att de judekristna tröttnade på att vänta på Jesu återkomst som aldrig kom, eller åtminstone att de fick väldigt svårt med nyrekryteringen hos judar eftersom konceptet föreföll mer osannolikt ju längre tiden gick. Hedenkristendomen levde vidare, medan judarna hittade andra sätt att relatera till sina gamla skrifter utan både Jesus Kristus och tempel.

Armstrong menar att det är nu som judendomen utvecklar samma typ av moraliskt etos som de österländska religionerna. Frön till det fanns förvisso tidigare, men nu förändrades religionens kärna.

Kort efter Jerusalems förstörelse när han och hans följeslagare hade ärende förbi de förstörda tempelbyggnaderna kunde rabbi Josua inte hålla tillbaka sin sorg: ”Ve oss, att denna plats där Israels synder sonades ska ligga öde”. Men rabbi Jochanan svarade lugnt: ”Sörj inte, vi har en annan försoning som är jämbördig med templet, våra kärleksfulla gärningar, som det står skrivet: Jag har behag i barmhärtighet och inte i offer.” Vänligheten ska ersätta tempelritualen, medlidandet – en av de pelare som världen vilar på – är den nya prästerliga uppgiften. Medlidandet är också nyckeln till skrifttolkningen. Som Hillel säger är allt i Toran bara en ”kommentar” till – bara guldglansen hos – den Gyllene regeln. De skriftlärda hade i uppdrag att frilägga kärnan av barmhärtighet inne i Bibelns alla lagar och berättelser – även om det skulle innebära förvrängning av textens ursprungliga mening.

Ja nog måste man vränga till ordentligt för att få Moseböckerna till att handla om medlidande och barmhärtighet! Att det finns sådana passager är en sak, men som helhet…*

Sålunda är texttolkning den rabbinska judendomens kärna och hjärta. Genom att först fasta innan de närmar sig texten förändrar de sitt medvetandetillstånd, skriver Armstrong (här har jag ingen aning om ifall Armstrong beskriver den rabbinska judendomens tidigare stadier, eller om fromma judar än idag gör så) och kommer därmed fram till tolkningar de annars inte skulle ha hittat.

Exegesen påverkar dem som yoga påverkar buddhister och hinduer

hävdar hon. (Jag får lite spunk på påståendet att all religiös praktik på något sätt skulle ha samma syfte. Det tror jag inte riktigt på.) När de studerar Toran tillsammans, två eller tre, upplever de den gudomliga närvaron.

Som Esra långt före dem hade konstaterat är skriften ingen stängd bok och uppenbarelsen är inte någon avlägsen historisk händelse. Den förnyas varje gång en jude möter texten, öppnar sig för den och tillämpar den på sin egen situation. Rabbinerna kallar skriften miqra: ”maning till handling”. Ingen skrifttolkning är komplett förrän uttolkaren har kommit fram till en ny förklaring som är ett svar på samfundets omedelbara behov.

Passagen nedan får mig att tänka på Rosens namn – för de av läsarna som har koll på Umberto Ecos gamla klosterdeckare.

Den som föreställer sig att uppenbarad religion kräver att man ska vara en feg stackare som klamrar sig fast vid en fix, oföränderlig och självklar sanning bör läsa rabbinerna. Midrash kräver att man ska ”undersöka” och ”gå på spaning efter” nya insikter. Rabbinerna använder de gamla skrifterna inte för att kunna ta sin tillflykt till det förgångna utan för att få impulser att ge sig ut i tillvaron efter templets fall.

Ack, vördnadsvärde Jorge i Rosens namn. Du som menade att uppgiften i klostret var att bevara sanningar, inte söka efter… här gör man uppenbarligen tvärtom.

I midrash bekymrade man sig föga om bibelförfattarnas ursprungliga avsikt. Eftersom Guds ord var oändligt visade texten sitt gudomliga ursprung genom att ständigt ge upphov till ny mening.

Rorschach-test.

Rorschach-test.

Att Höga visan kom att infogas i Tanakh, alltså Gamla testamentet, beror på sådan här fri texttolkning där kärlekssånger som sjöngs i glada vänners lag tolkades som att de handlade om Guds kärlek till sitt folk. Höga visan inkorporerades i Tanakh på 100-talet efter Kristus,
ser jag på Wikipedia, och de kristna övertog den kreativa religiösa tolkningen av sångerna. (Det finns andra teorier också om Höga visans ursprung men jag håller mig just nu till Armstrongs.)

Eftersom midrash utövades tillsammans med andra, inte i ensamt studium, liknar Karen Armstrong det vid den sokratiska dialogen – uhm, det känns mig inte helt självklart, men hennes poäng är i alla fall att det hela är en kreativ process som utförs av flera människor tillsammans.

I citatet nedan syftar Bavli på den mest auktoritativa av de två textsamlingar som bär namnet Talmud.

Talmudstudiet är demokratiskt och aldrig slutgiltigt. Om en elev finner att ingen av de höga auktoriteterna ger en tillfredsställande lösning på hans problem, måste han reda ut det på egen hand. Bavli har därför betecknats som världens första interaktiva text. Eleverna får lära sig tillämpa den rabbinska studiemetoden och engagerar sig därför i samma diskussioner och lämnar sitt eget bidrag till det evigt oavslutade samtalet. I vissa Talmud-versioner finns det ett utrymme på varje sida där eleven kan tillfoga sin egen kommentar. Han får lära sig att ingen har sista ordet, att sanningen oupphörligt förändras, att traditionen är av oerhörd betydelse – men fördenskulle inte får äventyra hans eget omdöme. Om han inte lägger till sina egna synpunkter på den heliga sidan, tar traditionen slut. Det religiösa samtalet får inte vara hugget i sten; den urgamla läran kräver fortgående revidering. ”Vad är Toran?” frågar Bavli. ”Det är tolkningen av Toran.”

Det där sista kändes väl närmast… postmodernt? eller nåt.

Vi bör nog verkligen låta bli att projicera kristet tänk i allmänhet, och frikyrkotänk i synnerhet, på judendomen.

* När jag skrev den här texten hade jag den där uppfattningen om Gamla testamentets förskräckligt grymme Gud. Verkligheten var väl en smula mer komplex än så, men jag låter min gamla formulering stå kvar.

Annonser

2 thoughts on “Om konsten att tolka skriften

  1. Ping: Nu blir’e rena grekiskan | Rebellas andra

  2. Ping: Emmausberättelsen enligt Armstrong | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s