Dagens kristna anser sig inte utöva någon mysteriekult

Jag fick en kommentar av författaren själv – oväntat, men mycket välkommet. Apropå min fundering att de kristna företrädare jag stött på, i verkliga livet och på olika sätt i media, alls inte brukat prata om motsägelser i den kristna läran som att de fyller en mystisk funktion utan istället ville att det hela skulle gå ihop, kommenterade David Thurfjell som skrivit boken ”Det gudlösa folket” så här

Intressant iakttagelse att det är religionsvetare snarare än kristna förkunnare som betonar kristendomens mystika karaktär. Religionshistoriskt är detta inte ett kontroversiellt påstående. Kristendomen uppstår ju som en sorts mysteriekult bland helleniserade judar under antiken och i centrum av förkunnelsen finns mysteriet om Guds människoblivande och ställföreträdande offer. I nattvardsritualet som ju är centrum i mässan (åtminstone för katoliker och ortodoxer) säger ju prästen att man ”firar detta mysterium”. Även om kyrkan under de första århundradena jobbade hårt på att rensa bort allt för gnostiska tolkningar av deras nya religion har fokuset på mysteriet ändå kvarstått men kanske är detta mer tydligt i andra inriktningar än den svenskkyrkliga.

Vi använder nog ordet ”mysterium” på rätt många olika sätt, tror jag, även om vi begränsar oss till det religiösa området. Som jag läste den kommentaren var ordet mysteriekult kärnan. När jag, i min genomtuggning av Karen Armstrongs ”För Guds skull”, skrev om de eleusinska mysterierna var skälet till att jag tog upp dem att Armstrong återkommer till temat, vad gäller tidiga kristna riter. Mysterierna – varav de eleusinska var de främsta, men inte enda – utrotades under kristendomen, men som vanligt när sånt sker inkorporerade kanhända den utrotande religionen element av det som den rotade ut?

Nationalencyklopedin skriver

Sedan 1900-talets början har ofta diskuterats huruvida kristendomen kan räknas till mysteriekulterna; för denna aspekt jämför mysterium.

Under mysterium stod dock inte så mycket av intresse, förutom att östkyrkan fortfarande kallar dop, nattvard etc. för mysterier istället för sakrament. Det var iofs rätt spännande, men jag vill hellre tillbaka till det där med mysteriekulten.

De kristna brukar vilja anse att de i någon väsentlig mening har samma tro som de tidiga kristna. Om man inte själv anser att man sysslar med en hellenistisk mysteriekult – och det är väl lite svårt att anse som kristen av idag – blir det svårt om man vill betrakta den tidiga kristendomen så. I så fall har man ju utvecklats bort ifrån något som tidigare varit viktigt. Det är inte den självförståelse som kristendomen brukar vilja hålla sig med.

Om man ser det så, är det inte så konstigt om det är religionsvetarna som pratar om tidig grekisk kristendom som en mysteriereligion eller en religion med drag av mysteriekult, och de kristna teologerna som hellre pratar om annat.

Om mysteriekulten i Eleusis skriver NE

Mysteriernas stora betydelse låg i att de invigda upplevde något som ingav dem hopp om ett bättre liv efter döden.

Hmm. Karen Armstrong pratar mer om att människor i mysterierna lärde sig hantera döden. Återigen kanske religionens två lager, den rätt billiga men praktiska vs den mer djupsinniga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s