Offermossen

De djuroffer i Karen Armstrongs ”För Guds skull” som hon går närmare in på är sådana där man först offrar djuret, och sedan äter köttet. Offrat kött blir ett slags gemensam måltid med gudarna, eller guden. Förvisso nämner hon också brännoffer, men går ganska hastigt förbi. De ritualer som var förbundna med målningarna i grottorna i Lascaux i bokens allra första kapitel menar hon handlar om djurets själ, att på något mystiskt sätt ge djuret fortsatt liv fast man dödar det. Jaktritualerna kretsar kring ett sätt att förhålla sig till själva dödandet. Genom att slakt utförs som offer, eller jakten inramas av rituella handlingar, lyckas människan låta bli att betrakta slakt och jakt som dödande.

I Sverige finns det på några håll, kanske fler än vad vi vet om, gamla offermossar. Där har människor sänkt ner sådant som offrats. Det är ungefär som ett brännoffer: man ger något till guden eller gudarna, man ger upp det. I en sådan mosse har man hittat kilovis, bokstavligen kilovis med guld, samt offrade djur av alla slag. Får. Grisar. Kor. Hjortar. Människor.

Berättelsen om hur Abraham gjorde sig beredd att offra Isak betraktas ofta som ett test av Abrahams vilja att lyda Gud. Det tillhör Gamla testamentets monstruösiteter, att Gud kräver så villkorslös lydnad. (Han har uppenbarligen aldrig hört talas om Nürnbergrättegångarna.) En annan ganska vanlig tolkning av berättelsen om hur Abraham gjorde sig beredd att offra Isak är att den handlar om att upphöra med människooffer. Man tänker sig då att människooffer varit vanliga i den kultur som senare utvecklades till den israelitiska; berättelsen om hur Gud låter Abraham offra en bagge istället för sin son är då den teologiska förklaringen till varför varför man slutade med detta. Eller så är det grannfolken, de ”hedniska”, som haft denna barbariska sedvänja. Personligen finner jag den första versionen av ”sluta med människooffer”-tolkningen mer begriplig. Om det bara varit de hedniska, polyteistiska grannfolken som offrat människor och den ende guden Jahve aldrig varit intresserade av sådant, varför skulle Jahve själv säga till Abraham att han ska offra sin son?

I böcker och i utställningar om brons- och järnåldern står det gärna att offren utfördes för god skörd eller för jaktlycka. Man ger något till guden, för att få något annat tillbaka. En byteshandel. Det låter ganska krasst. Nu är förvisso de som skrivit dessa texter inte så intresserade av denna gamla religion, och man kan förstås se tolkningen som den kristnes (alt. ateistens) överlägsna fnysning åt den primitiva offerreligionen. Jag vet inte jag. Har inte detta tänk åtminstone funnits även inom kristendomen?

Under en semesterresa i södra Europa såg jag en gång en anordning där det framför helgonbilderna stod små elektriska ljusstakar, ungefär som de vi sätter i fönstren när de börjar lacka mot jul. När en slant lades i, tändes en lampa som jag sedan antar brann visst länge. Jag fann det bisarrt och antog att konstruktionen skapats vid någon tid då elektriskt ljus var fint, då enkla människor fick nöja sig med brinnande låga, men kanske det var en anpassning för att slippa brandrisk? Att tända ett sådant elektriskt ljus var inte dyrt. En bit stearin med veke är det inte heller, men när den enda handling som utförs är att lägga mynt i en automat… det blir så krasst. Men vilken är skillnaden jämfört med att köpa ett ljus och tända det, egentligen?

När människor i den kristna sfären började med att tända ljus framför bilder (när, förresten?) var vaxljus värdefulla. Vanliga enkla människor hade inte råd med ljus hemma. När det blev mörkt slutade man arbeta. Befolkningens mellanskikt, hantverkare som behövde ljus inomhus året om, hade kanske sotande talglampor men inte vaxljus. För den rike kanske inte vaxljuset var någon större uppoffring, och för den fattige var förmodligen ljusen i kyrkan något som andra stod för medan de själva fick nöja sig med att be. Men det måste också ha funnits ett mellanskikt som mer sällan tog sig råd att offra flera timmars belysning, av ett finare slag än det man hade hemma. För dem måste ljuset framför helgonstatyn eller ikonen ha tett sig som en offerhandling: att ge bort något som man inte får tillbaka.

Våra lutherska svenska kyrkor innehåller förbluffande ofta en liten båtmodell, hängande i något sidovalv eller fönster. Min mamma lärde mig att det heter votivskepp, och berättade att någon sjöman som varit i sjönöd hade bett till Gud och lovat göra ett sådant om han blev räddad. Historien haltar, tycker jag. Inte var alla sjömän kapabla till sådana finsnickerier? och är det inte lite billigt att Gud ska rädda mig om jag lovar att göra x y eller z? Kopplingen till sjönöd och att ha blivit räddad verkar dock vara standardberättelsen om dessa så kallade votivskepp.

Votivskeppen var en gång spridda i hela den katolska sfären, berättar engelska Wikipedia. Man hittar sådana här och var i kyrkor i södra Europa, men de är vanligast hos oss i Norden. Törs jag gissa att de var som vanligast vid den tid då vi gjorde oss av med katolicismen, och sedan i det katolska Europa trängdes ut av andra seder? I Norden överlevde votivskeppen uppenbarligen den reformatoriska utrensningen av katoliciteter, men inte nog med det. Votivskepp har tillverkats och hängts i kyrkor långt in i protestantisk svensk tid – en något udda form av tacksägelse hos protestanter, kan tyckas.

Vad ville människorna med sina offerdjur i mossen? Tacka för att man undsluppit en katastrof? Tacka för jaktlycka, för lyckad skörd och en god sommar som gjort grisarna feta? Be om krigslycka? Skydd mot överfall? Fruktsamhet, att man skulle få barn? Människoskeletten i mossen målar en bister bild. Trälar, offrade för att råda bot på missväxt? Krigsfångar? En gud som kräver människooffer är inte någon särskilt trevlig gud.

Kan syftet med offren i mossen vara mer sådär, som Karen Armstrong brukar uttrycka det, transscendent? Jag är beredd att köpa museiutställningens version, och tycker snarare det verkar vara lite kohandel över det. En Gud som är mer som en människa, som en kung fast större och mäktigare… han eller hon (förmodligen han) kan nog tänkas ge saker till människor i utbyte mot offergåvor.

I mellanstadiet talade fröken om gravgåvor vid något vikingafynd och menade att de människor som gjorde så måste ha haft en uppfattning om ett liv efter döden. Jag är inte helt säker på att det är så. Jag är åtminstone inte alls säker på att uppfattningen om livet efter döden kommer först, och gravgåvorna sedan. Jämför att det i dagens sekulariserade Sverige har blivit populärt att lägga saker hos den döde i kistan, helt utan att de som gör så på något sätt tror att den döde kommer att få användning för sakerna i något liv efter detta. Att lägga ner bröd och smör i graven kanske är ett uttryck för aktning, likaväl som att klä den döde i fina kläder. ”Så här viktig var du, och är fortfarande.” Sen kanske uppfattningen att brödet och smöret är färdkost på vandringen till slutdestinationen kommer senare? Är det inte så med ritualer att vi gärna fyller dem med mer och mer mening. Se t.ex. på hur katolikerna har en förklaring på vad det betyder att nattvardsvinet späds med vatten – från början säkerligen en helt igenom praktisk åtgärd.

Som barn satt jag en gång när jag var mycket upprörd över något och rituellt rev sönder en tiokronorssedel i små bitar. Att jag inte brände bitarna berodde nog mest på bristande fantasi. Var det en offerhandling? Jag upplevde handligen som stark och meningsfull, och har väldigt svårt att rakt av påstå att det inte var det. Men det offret riktades i så fall rakt ut i luften, inte till någon gud. Själva avståendet, offrandet, var nog i sig självt. På samma sätt kan jag absolut tänka mig att det kan upplevas som meningsfullt att sänka en av gårdens får i en mosse (jag hoppas och tror att det dödades först) men när sådant görs mer regelbundet, av en hel grupp människor, måste det väl finnas någon tydligare tanke och teoribildning bakom? Den kanske uppstår när man försöker förklara för någon annan vad det är man gör?

Att bara förstöra sin egendom, riva sönder bränna upp eller sänka ner i mosse, är på ett sätt väldigt meningslöst. Är det just detta som gör handlingen mystisk och på något sätt kraftfull?

Offerhandlingens teologi och psykologi. Ser jag någon religionsvetenskaplig kurs med den beskrivningen anmäler jag mig bums.

Kanske all religion, med eller utan offerhandling, innehåller både rätt billiga spår och mer djupsinniga. Gottköpskristendomen, ”var snäll så får du komma till himlen när du dör”, offra till gudarna så står de på din sida i striden. Och så det där… det andra. Med det menar jag kanske det som Karen Armstrong kallar för transcendens.

Kanske.

Annonser

One thought on “Offermossen

  1. Guden äter. Genom naturliga processer införlivas maten i gudens andliga kropp. Människan äter guden. Genom naturliga processer införlivas gudens ande i människan. Vi blir ett med guden.

    Offra en kanin till guden Priapos, så har du romarnas Viagra, åtminstone ett placebo att äta. Sådant fungerar! Köttet blir starkt om anden är villig, och det brukar den vara.

    Kött från hedniska tempel såldes i köttbodar utanför templen och väckte judars och många kristnas fasa. Bli ett med liderligheten!

    Vi kan förstå striden i NT om detta kött, där Paulus menade att avgudar inte finns, och därför inte heller är något problem: ”Ät och tacka Gud!

    Upp och Apg däremot tror på demoner och förbjuder ätande. Svag tro kallade Paulus det: ”Den enes tro tillåter honom att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker.” (Rom 14:2).

    Faran med att äta, var att de med svag tro också skulle göra det, trots att de misstänkte att det är fel. Då sker inte ätandet i tro. Allt skall göras i tro, att det är rätt! (Rom 14:23).

    Det är för mycket, att kräva av någon, att hen skall veta vad som är rätt. Det kan vi inte veta! Obs! Paulus har här en syn på Skriften (bibelsyn), som hos många borde göra honom mer impopulär än KG Hamma: Du kan inte läsa dig till Sanningen!

    Att säga: ”Detta är rätt!” är förhävelse. Du får bara säga: ”Jag tror (att det är rätt)!” Då är du troende, även om du inte tror på Gud: ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen.” (Rom 2:14).

    Den ”natur” som fullgör lagens krav kallas samvete (Rom 2:15 + not), och begreppet hedningarna omfattar enligt min mening här även ateister. De kan mycket väl göra det de tror är rätt.

    Deras problem är att motivera varför något är rätt eller fel. Värdenihilister har ofta svårt med sin övertygelse. Undantagandes Josef S och Adolf H m.fl. Värdenihilismen är den riktiga ateismen, ett totalt förnekande av tro på rätt och fel.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s