Thurfjell goes Armstrong

I slutet av ”Det gudlösa folket” av religionsvetaren David Thurfjell hittar jag en beskrivning av kristendomen som jag aldrig hört från någon kristen källa, men som börjar studsa Karen Armstrong-ekon i mina hjärnvindlingar. Det är ingen huvudpoäng i författarens framställning, snarare en liten detalj som han använder i ett helt annat sammanhang – vilket jag lämnar därhän. Det bortplockade sammanhanget bör inte lura läsaren att tro att dessa formuleringar är avsedda som ett slags definitiv beskrivning av kristendom. Det är de absolut inte, men för mig satte de saker i rörelse. (Som vanligt använder jag de böcker jag läser för mina egna syften, bryter ut de små bitar som intresserar mig och grunnar på dem snarare än över bokens helhet, så som författaren tänkt sig. Jag tänker att herrar och damer författare helt enkelt får finna sig i det.)

Fetningen i citatet nedan är min.

Den kristna läran är ju till sin natur fylld av paradoxer och motsättningar – Kristus är Gud och människa, Jesus både har kommit och skall komma, Gudsriket är här men samtidigt inte. Föreställningen att den siste skall vara den förste är bara en av många paradoxer i sammanhanget. Teologiskt fyller dessa en central funktion. De kristna grundtankarna är mystiska till sin karaktär, och precis som inom annan mystik används motsägelser och paradoxer för att locka fram ett nytt perspektiv och en omvärdering av verkligheten.

Så skulle sannerligen inte jag ha beskrivit kristendomen.

Min första tanke är ”varför har ingen, alltså ingen kristen, beskrivit det här för mig?” Men jag måste ju medge att när jag började söka i det kristna var jag knappast öppen för sånt. Då ville jag veta vad som var sant. Jag minns att jag frågade ”min” svenskskyrkliga präst huruvida det där med Guds rike var här och nu eller himmelriket hinsides – orden föll inte exakt så men det var något i den stilen. Hon svarade att bägge svaren alltid har funnits. Ungefär så. Det tyckte jag var förbryllande, och släppte. Det var inte den typ av svar jag ville ha, och då gick prästen inte vidare.

Är Thurfjells formuleringar – eller snarare innehållet i dem, oavsett form – okända för genomsnittlig svensk präst? eller är det tvärtom gammal skåpmat, som man lär sig redan första året på prästutbildningen och sedan så grundligt har gnuggat sig igenom att man knappt behöver prata om det för det är så självklart?

Marknadsför de inte sånt, de kristna, eftersom det är så svårt att få folk att lyssna? Gömmer de det så djupt att det är svårt att hitta ens för den som skulle vara intresserad?

Min syn på vad kristendomen är utgår liksom genomsnittssvenskens, precis som Thurfjell påpekar, från de evangelikala frikyrkornas åsikter. De som kallar sig för ”bibeltrogna” och liknande och vars kristna tro baseras på individuella frälsningsupplevelser. I sådana sammanhang är man ofta rädd för kristen mystik, särskilt om den har sina rötter i ortodoxi eller katolicism eller gamla kyrkofäder. Om jag säger att man menar att mysticism är ett Djävulens medel för att föra människorna vilse så har jag inte överdrivit särskilt mycket. Det ”bibeltrogna” kan man nog nästan sätta i motsatsförhållande till denna uppfattning om de kristna grundsanningarnas natur, som hr. prof. Thurfjell snabbskissar. Var har hr. prof. införskaffat denna uppfattning om de kristna grundtankarnas karaktär och funktion? Från kristet håll? I så fall var, när, hur?

För mig ekar orden som sagt saker jag stött på hos Karen Armstrong. Jag plockar upp ”För Guds skull” igen – nej, jag har inte övergivit den boken! och läser om kapitel 5, ”Tystnad”. Karen Armstrongs främsta gåva är att lyckas uttrycka svåra saker på ett kondenserat men ändå begripligt sätt. Jag förstår att hon blir förnärmad när läsare nästan förebrående säger ”Den boken var verkligen svår!” och vill svara ”Givetvis är den svår. Den handlar ju om Gud”. Hon gör ett mycket bra jobb med att förklara komplicerade saker, armstrongskan. Mycket enklare än i ”För Guds skull” tror jag inte hennes ärende kan framföras. Kapitel 5 är dock ett av de tyngre. Det behandlar flera var för sig svåra saker varav treenighetsläran är en. Ska jag småningom lyckas blogga mig igenom det kapitlet kommer det att ta evigheter… det är nog bäst att jag nöjer mig med nåt ytligt där. Nåja, jag har kapitel fyra att ta itu med först, och just nu är det även annat som tränger sig på medan Karen Armstrong vilar, eller halvvilar. Den som väntar på nåt gott, osv.

Armstrong plockar in treenighetslärans tillkomst i ett teologihistoriskt sammanhang. Den är skapad för att besvara ett visst teologiskt spörsmål (som jag just nu hoppar över) och för västkyrkan har den alltid varit svår, menar hon.

Under tidigmodern tid då väst var i färd med att utveckla ett alltigenom rationellt sätt att tänka om Gud och världen, kom filosofer och vetenskapsmän att förfasa sig över treenighetens irrationalitet. Men för de kappadiokiska fäderna – Gregorius [av Nyssa], Basileios och deras vän Gregorius av Nazianzos, var hela poängen just att hindra kristna från att tänka på Gud i rationella termer.

Karen Armstrongs käpphäst: Vi ska inte tro att vi förstår vad Gud är.

Om kristendomens grundtankar är avsiktliga paradoxer är det inte konstigt att man kan anse att den som tolkar alltför stora delar bokstavligt, på ett sätt som leder tankarna bort från paradoxernas mystiska upplysningsväg, missar poängen.

Var det nåt sånt hon menade, hon Antje? Men om det var någon tanke bakom det där, varför förklarar hon den inte?!? istället för att lämna en med intrycket att hon rakt av rackat ner på mer bokstavlig tro än sin egen och sedan (efter vad jag hört) delvis tagit tillbaka eller bett om ursäkt, eller nåt sånt. Jag menar, hade hon något där kunde hon ju ha passat på att marknadsföra det?

Hade hon något att marknadsföra?

Jag medger att jag inte direkt sökt efter djupare sanningar i Svenska kyrkan. Min bild av den är att den är liksom platt. Att djupet finns på annat håll, och att Svenska kyrkan är pinsamt medveten om att så är fallet. Den gör då inte särskilt mycket för att motverka det intrycket.

Jag har nu stött på denna tanke, med kristna grundsatser som mystiska motsägelser att snarast, eh. Använda som koan, eller något. Alltså jag har nu stött på den hos två personer. Ingen av dem är aktivt kristen. Bägge sysslar med religionsvetenskap, snarare än teologi. Det är hos religionsvetenskapare jag möter denna tanke om vad kristendomen är. Inte hos kristna företrädare.

Beror det enbart på att det är de semibokstavstroende frikyrkliga som sätter agendan? eller betyder det att dessa tankar inte är särskilt närvarande i dagens kristendom över huvud taget?

Annonser

5 thoughts on “Thurfjell goes Armstrong

  1. Carolina Johansson skriver:
    19 juli, 2015 kl. 16:51

    Jag skulle nog säga att beskrivningen av tro som en paradox är ganska vanlig – och att även den individuella frälsningsupplevelsen ofta har spår av det, mycket av det finns redan i Paulus brev. Det gäller ju inte bara bilden av Gud/Jesus som i exemplen du tar, Jesus som Gud Och Människa, Himmelriket som något inom oss och något utom oss utan präglar även bilden av människan som på en gång både syndare och helig, rättfärdig och orättfärdig etc. Luther beskriver det som den gamla Och den nya människan som lever i varje människa. Mycket av den kristna tron som jag upplevt det handlat om att söka greppa att det inte handlar om antingen eller, utan både och – och att tron i det är en vidgande erfarenhet.

    Detta sagt, hur genomsnittlige präst beskriver det vet jag inte, men när jag sökte samtal med präster i början av min tro, och det är ju inte så länge sedan, blev jag rätt ofta hänvisad till kyrkofäder och liknande, och hamnade rätt snart i ökenfäderna (det har varit ett rätt stort uppsving i intresset för dessa de senaste tio åren, inbillar jag mig), liksom för retreater (tystnad), klosterliv och liknande. Det finns en sådan fåra även inom den Svenska kyrkan, men den är kanske inte dominerande.

    Gilla

  2. David Thurfjell skriver:
    22 juli, 2015 kl. 16:35

    Intressant iakttagelse att det är religionsvetare snarare än kristna förkunnare som betonar kristendomens mystika karaktär. Religionshistoriskt är detta inte ett kontroversiellt påstående. Kristendomen uppstår ju som en sorts mysteriekult bland helleniserade judar under antiken och i centrum av förkunnelsen finns mysteriet om Guds människoblivande och ställföreträdande offer. I nattvardsritualet som ju är centrum i mässan (åtminstone för katoliker och ortodoxer) säger ju prästen att man ”firar detta mysterium”. Även om kyrkan under de första århundradena jobbade hårt på att rensa bort allt för gnostiska tolkningar av deras nya religion har fokuset på mysteriet ändå kvarstått men kanske är detta mer tydligt i andra inriktningar än den svenskkyrkliga.

    Gilla

    • Mina egna gamla svar på dessa kommentarer är så bluddriga, så jag lyfter inte över dem. Men på David Thurfjells sista mening vill jag säga:

      mer tydligt i andra inriktningar än de protestantiska.

      (Såvida man inte vill betrakta pingstkarismatiken som ett slags mystik, vilket man kan göra. Men då hamnar man för mig i en lite annan fåra.)

      Gilla

  3. Ping: Dagens kristna anser sig inte utöva någon mysteriekult | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s