Ulla Gudmundson om Franciskus vs. kurian

Min första reaktion på Ulla Gudmundsons lilla skrift om påven Franciskus är att den är löjligt dyr. 65 spänn för ett häfte i ett format mindre än A5, vars text skulle rymmas på 10 A4! Nåja, det går att köpa e-bok, för den som vill, eller låna/läsa på bibblan.

Jag har ju redan läst ganska mycket om Franciskus och därför är jag väl inte riktigt målgruppen för den här skriften. Min största behållning av ”En påve för en global era?” är sidorna om Katolska kyrkans interna maktfördelning och turerna kring kurian d.v.s. den påvliga förvaltningen.

I realiteten tillskansade sig kurians befattningshavare en betydande del av den makt som i teorin tillkommer påven. I lokala biskopars ögon etablerade den sig som ett besvärande filter som hindrade dem från att framföra sina synpunkter direkt till påven (något som, av allt att döma, också Bergoglio upplevde som ärkebiskop i Buenos Aires). Inte minst utövade kurian ett betydande inflytande över utnämningar av biskopar och kardinaler, ett av de viktigaste sätten för Rom att utöva makt över de lokala kyrkorna.

Mm, nåt sånt. Jag är inte förvånad. Jag har sett delar av den här beskrivningen förut, men här faller bilden på plats.

Skandalen 2009 kring upphävande av bannlysningen av den Förintelseförnekande utbrytarbiskopen Richard Williamson förklaras delvis av interna manövrar i kurian.

Här spelade ju lilla Sverige en roll genom programmet Uppdrag granskning, som lyckades få Williamson att förneka förintelsen inför kamerorna. (Hur de lyckades med det är en spännande fråga. De måste ha ställt sig in och spelat teater… och Williamson måste vara inte så lite omdömeslös.) Sen upphävdes då exkommuniceringen av SSPX-biskoparna, precis efter att Uppdrag granskning sänts och världen förfasats över Williamson. Till råga på allt hävdade biskop Anders Arborelius att påven var underrättad. Uppdrag granskning-människorna visade ju Williams bravader för honom under programmakandets gång, så han visste långt innan hela Sverige gjorde det. Han försökte meddela påven, men meddelandet fastnade uppenbarligen på halva vägen. Där – om inte förr – måste Benedikt ha förstått att ”hans” kuria ibland agerade tämligen självsvåldigt gentemot honom.

Den påvliga förvaltningen har rykte om sig att kunna spinna in påvar i osynliga silkesnät och i praktiken kunna manipulera dem. Men att Franciskus gått in för att destabilisera kurian, råder det knappast någon tvekan om. (…) Informationsmässigt hade Franciskus ett bättre utgångsläge än någon av sina två företrädare genom tillgången till den rapport om missförhållanden i kurian som företrädaren Benedictus beordrade efter ”Vatileaks”, skandalen våren 2012 med omfattande läckor av hemliga dokument från Vatikanen.

Min respekt för påve emeritus Benedikt har bara ökat ju mer jag lärt mig. Han insåg att han inte kunde riva upp systemet, att han satt fast i det. Då passade han bakåt till målvakten – till kardinalerna – som sparkade ut bollen på planen igen i form av en ny påve, som fick tillgång till all den information som Benedikt samlat på sig. Jag vet inte riktigt om jag tror på Austen Ivereighs teori att Benedikt mycket medvetet lämnade över kyrkans styre till just Sydamerika; överlag vill katolska källor gärna framhäva alla slags kontinuitet från påve till påve som de kan komma på. Austen Ivereigh har ändå övertygat mig om att Benedikts avgång var noggrant planerad, och dessutom taktiskt mycket rätt – och då menar jag inte pga Vatileaks. En lagspelare, den där Ratzinger. Tog en straff för laget, när ingen annan väg framåt syntes.

Franciskus har genom en skicklig kniptångsmanöver lagt grunden för att göra kurian till mer av en förvaltning och mindre av en de facto-regering. En av hans första åtgärder efter tillträdet var att utse ett grupp av kardinaler från samtliga kontinenter, ”C8”, med uppgift att utarbeta en ny arbetsordning för kurian. Gruppen har sedan dess permanentats och fungerar som ett slags rådgivande kabinett.

Just denna kardinalsgrupp, C8, var enligt Ivereigh praktiskt taget redan bestämd redan innan konklaven öppnades. Kardinalerna hade sinsemellan kommit fram till att något sådant behövs, så idén var inte Franciskus’ men visst. Han har genomfört den, så som hans ”bröder kardinalerna” praktiskt taget gett honom i uppdrag att göra. Det är väl ganska troligt att detta råd blir en bestående institution även efter Franciskus. Sen är det förvisso upp till näste påve hur han väljer att använda det.

Det här perspektivet på kurian vs. Franciskus sätter lite ljus på den artikel i Le Nouvel Observateur som Maria Schottenius sammanfattade i DN. Den är rimligen resultatet av att någon vatikanista, en journalist specialiserad på nyheter från Vatikanen, frågat runt bland sina vanliga trogna källor som just då tyckt at Franciskus var mer än måttligt jobbig.

I övrigt då?

Jodå. Skriften är kortfattad men skulle väl iofs inte vinna på att bluddras ut över dubbelt så många sidor. Fem gånger så mycket text skulle kunna ge mer fördjupning men denna skriftserie är antagligen i plutt-format, och då är utrymmet väl utnyttjat. Skriften berättar det väsentligaste om påven, med ganska stort fokus på påvens utrikespolitiska roll – inte så konstigt, då skriften ingår i serien ”Världspolitikens dagsfrågor”. Den betraktas som en tidskrift, ser jag på insidan av omslaget. Jag tycker nog att ”skriftserie” låter som en rimligare benämning.

Begreppet kollegialitet avhandlar Gudmundson på bara ett par meningar. Det är intressant internkyrkligt, men inte så viktigt för de flesta av dem som betraktar Katolska kyrkan utifrån. Eftersom det är mitt favvo-perspektiv på Franciskus hade jag iofs säkert inte blivit nöjd om hon ägnat den aspekten en hel liten sida.

Jag reflekterar över att det reformkatolska perspektivet blir ganska flitigt belyst, främst genom att Franciskus gester och yttranden under pontifikatets allra första veckor väckte hopp av slag som han senare inte infriat. Gudmunson slår helt riktigt fast att påven inte är liberal, vad än västerländska medier vill ha honom till. Ja det har katolikerna sagt hela tiden och det börjar kanske långsamt gå upp för medierna nu, som väl inte heller hänger vid hans läppar riktigt så intensivt som den första tiden. (Det var faktiskt ganska befängt.) Konservativa krafter i Katolska kyrkan representeras i denna skrift enbart av kurian, så perspektivet kan ur den aspekten sägas bli en smula skevt. Det råder väl inget tvivel om var Ulla Gudmundson själv står i frågor om t.ex. kvinnornas roll och plats i Katolska kyrkan, hon som deltog i ett evenemang i Vatikanen på internationella kvinnodagen. (Sen kan man fråga sig vad hon, som lutheran, har med den saken att göra. Med lika stort fog kan man fråga sig varför Rebella lägger sig i de här sakerna öht. Jag håller därför min mun, och går raskt vidare.)

Jag hittar en direkt felaktighet i skriften. Det gäller monsignore Ricca, han som var den direkta orsaken till ”Vem är jag att döma”-kommentaren vilket Gudmundson har fått en smula om bakfoten. Felet är inte grovt. Hennes förklaring av sammanhanget stämmer visserligen inte, men fyller funktionen att – helt riktigt – tona ner den gayvänliga vinkeln, att yttrandet inte var ett godkännande av homosexuellt leverne.

Franciskus har av marknadsliberala ekonomer och av amerikanska konservativa anklagats för pauperism, d.v.s. idealisering av de fattiga som grupp

Det här lät högintressant, för visst måste man säga att den där folkteologin låter som upplagd för det. Finns det alltså ett begrepp för att idealisera fattiga? Närdå, varså, hurdå? Jag har sökt, men haft jättesvårt att hitta. ”Pauperism” verkar vara ett vagt begrepp som oftast syftar på själva egenskapen att vara så fattig att man är beroende av andras välvilja för att överleva. (Den berättelse av Mark Twain som på svenska kallas för ”Prinsen och tiggarpojken” heter i original ”The Prince and the Pauper”.) Enligt Ivereigh har en del av påvens handlingar tolkats som pauperism, vilket jag i sammanhanget tolkar ungefär som att idealisera och söka fattigdom som sådan. Det där låter nog som en delvis missuppfattning från Gudmundsons sida? Karen Armstrong och Austen Ivereigh har skämt bort mig med fotnoter. Här får jag inte veta vilka de där ekonomerna och konservativa är, och har ingen chans att snoka vidare – typiskt, just när jag skulle vilja!

Som introduktion för någon som inte alls har koll på påven är skriften säkert mycket användbar, om än som sagt väl dyr för formatet. 28 bibliotek har köpt in den, enligt Libris, men åtskilliga fler bibliotek än så torde ha den i tidskriftshyllan och kanske inte indexerar den under egen titel förrän året är slut eller så. Avsnittet om kurian är, som sagt, knivskarpt och jag utgår från att Gudmundson har råkoll på det utrikespolitiska.

Det övriga materialet i skriften synes variera en smula. Böcker helt utan fel existerar troligen inte. Mitt problem är nog att jag har svårt att genrebestämma den här skriften. Om den är ett journalistiskt alster är dessa småfel något man kan förvänta sig. Om den däremot är en expertskrift… bah, nåja. Ulla Gudmundson är väl inte ofelbar, hon heller.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s