Inte ett objekt som förnuftet kunde granska, utan förutsättningen för förnuftet självt

I kapitel 3 av ”Det gudlösa folket”, betitlat ”Arvet från Upplysningen”, skriver David Thurfjell att… okej, jag kanske ska börja med att presentera de människor som nämns i citatet. Det kanske är en tung inledning, men… denna gång gör jag så.

René Descartes, även kallad Cartesius (1596-1650), fransk matematiker och filosof, ”den moderna filosofins fader”. Från grundskolan minns genomsnittlig svensk honom mest för att drottning Kristina lyckades ta död på honom genom att ta honom till hennes hov i det kalla nord, där han lunginflammationerade ihjäl sig. 54 kanske ändå inte var någon anmärkningsvärt ung ålder att dö vid på 1600-talet, tänker jag, men nåja. Descartes ”etablerade föreställningen att objektiva sanningar finns och att de är tillgängliga för oss människor genom vetenskapliga och filosofiska metoder”, skriver Thurfjell. (Descartes på Wikipedia)

Alister McGrath (född 1953) irländsk-brittisk teologi/idéhistoriker, teolog och präst – och rätt mycket annat med. Han har inte mindre än tre doktorshattar, varav en i biofysik, och det är f.a. han som tagit upp Richard Dawkins’ kastade handske varför en del vill benämna honom apologet. Wikipedia-artikeln är tyvärr rätt fokuserad på debatterna med nyateisterna, men det McGrath-citat som Thurfjell använder motsvarar väldigt väl vad Karen Armstrong för fram i The Case for God/För Guds skull. Jag har kommenterat vad hon skriver om Newtons naturteologi men hoppat över att Newton bygger vidare på Descartes. (Man kan inte ta med allt.) Karen Armstrong nämner inte mindre än fem böcker av denne McGrath i sin litteraturlista. Huruvida det beror på att hennes bok i hög grad bygger på McGrathska tankar eller om det helt enkelt beror på att McGrath som det står på Wikipedia har skrivit ett antal populära läroböcker i teologi, låter jag vara osagt.

Okej. Tillbaka till David Thurfjells ”Det gudlösa folket”. Han skriver att det som många

reagerade på i Descartes tänkande var att han försökte fastställa Guds existens på ett sådant oemotsägligt sätt. Detta försök var, enligt kritikerna, inte särskilt lyckat. De menade att det enda Descartes faktiskt lyckades med att fastställa var att Guds existens inte säkert kan bevisas utifrån de kriterier för objektiv kunskap som han själv hade stipulerat. Den brittiske teologihistorikern Alister McGrath beskriver Descartes försök som en björntjänst för kristendomen: ”Ingen tvivlade på Guds existens förrän teologerna försökte bevisa den”, skriver han, ”och när detta inte entydigt gick att göra började många fundera över om Guds existens verkligen var så självklar som de alltid hade trott”.

Det är viktigt att denna för vår religionshistoria så centrala upptäckt – att Gud kanske inte finns – sätts in i sitt idéhistoriska sammanhang. Den spirande modernitet som bröt igenom under denna period innebar inte bara att nya saker upptäcktes och utforskades, utan också att själva sättet att tänka kring vad kunskap är och hur den kan nås förändrades i grunden. För de förmoderna teologer, som Descartes och andra gjorde upp med, var Gud inte ett objekt som förnuftet kunde granska, utan förutsättningen för förnuftet självt. Upptäckten att Gud kanske inte finns, är alltså inte att jämföra med upptäckten att enhörningar eller sjöjungfrur inte finns. Snarare är den att betrakta som ett uttryck för en fundamental kunskapsteoretisk omvälvning i vilken Gud gick från att vara en förutsättning för till att bli ett tänkbart objekt för mänskliga undersökningar. Det är mot denna bakgrund tidigare tänkares ovilja att ens tänka tanken måste förstås. Det är också detta som förklarar den känsla av anstötthet och upprördhet som de första ateisternas påståenden bemöttes med. Kanske kan situationen liknas lite vid om någon idag skulle påstå att empiriska undersökningar är meningslösa för att få kunskap om naturen, eller att förnuftet helt enkelt inte existerar.

”Det gudlösa folket”, kap 3

Av detta kan man dra slutsatsen att de som idag tror på Gud egentligen menar något annat, än vad gudstroende gjorde innan man på detta sätt definierade om Gud.

Om någon, exempelvis Rebella, i dagens moderna samhälle söker eller längtar efter någon typ av Gud, men inte blir tillfreds med den moderne, personalistiske teistiske guden. Vad är det som den här personen sysslar med?

Kanske den helt enkelt söker efter en väg tillbaka till det förlorade paradiset.

Men ingången vaktas av ängeln med det ljungande svärdet. Det finns ingen väg tillbaka.

svärd

Annonser

3 thoughts on “Inte ett objekt som förnuftet kunde granska, utan förutsättningen för förnuftet självt

  1. Ping: Den personalistiske guden | Rebellas andra

  2. Ping: Tro | Rebellas andra

  3. Ping: Tänk om det faktiskt finns en väg tillbaka? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s