Esras selektiva läsning av Prästkodex

Det fåtal gammaltestamentliga texter jag hittills läst har alla haft en tydlig karaktär av muntlig litteratur, som förts vidare i muntlig form innan den blev fäst på papper – alternativt utformats i en sådan kultur, där även nedskriven litteratur bär den muntligas kännetecken. Vad gäller Esra känns det inte lika självklart. Esras bok kanske skrevs ner på papper – eller okej, papyrus/pergament – rakt av, i en kultur som var ganska van vid böcker.

Rätt många bibelforskare anser tydligen att Toran, alltså Moseböckerna slutredigerades ungefär vid tiden för Esra. Jag ids just nu inte leta igen uppgiften – jag kan minnas fel – men det verkar rimligt, med tanke på att man i och med Esra börjar ägna sig åt texttolkning på allvar. Det finns ett skifte där, från ”text som man i viss mån kan stuva om och ändra efter behov” till ”texten är som den är, nu återstår at tolka den”. I förlängningen verkar det rimligt att anta att det är vid denna tid som Moseböckerna blir sakrosankta.

Man kommer hem från Babylon, man bygger upp tempel igen och ska legitimera hela kulten, som man förmodligen i viss mån måste trycka på de som aldrig deporterades utan blev kvar. Vad är då bättre än gamla böcker att peka på, tänker jag. ”Så här står det i skrifterna från förr. Så här var det.” Andra böcker som inte är med i Boksamlingen med stort B förmodas då inte ha samma vikt. När man surfar runt på Wikipedia och i Encyclopedia Britannica hittar man rätt många uppgifter om sådana andra gamla judiska böcker, jämngamla med delar av Tanakh (=GT) men icke-kanoniska. Inte bara de deuterokanoniska, alltså, utan fler än så. Det är rätt spännande.

Om vår tids föreställningar om religiösa texters syften skriver Karen Armstrong

I dagens moderna västerländska logos-samhälle läser vissa människor Bibeln bokstavligt och antar att den vill ge oss samma sorts exakta informationer som den vi utläser ur andra förment historiska texter. De utgår från att det är så de här historierna alltid har uppfattats. Men som vi ska se hävdade både judar och kristna långt in i modern tid att det varken var möjligt eller önskvärt att läsa Bibeln på det sättet; den ger oss inget entydigt renlärigt budskap utan kräver ständig omtolkning.

En annan utbredd föreställning är att det är meningen att Bibeln ska ge oss förebilder och exakta moraliska normer. Men det är inte vad de bibliska författarna haft för avsikt. Berättelsen om Eden är ingen sedelärande historia. Liksom alla andra paradismyter är den en bildlig betraktelse över människosläktets barndom.

Ur ”För Guds skull”, kap 2 ”Gud”

Från början var berättelserna alltså på intet sätt heliga. Stamberättelser bara, som man sjöng vid lägerelden. Gemensamhets- och identitetsskapande myter, långt ifrån oviktiga men inte sakrosankta. Senare blev de omskrivna så som det passade att skriva om.

Deuteronomisterna

skrev om Israels historia och gjorde betydande tillägg till jahvistens och elohistens berättelse. Tilläggen kom att framhäva Mose och befrielsen ur Egypten i en tid då Josia försökte göra sig oberoende av farao. Dessutom utökades berättelsen med historien om Josuas erövring av högländerna i norr, som Josia (den nye Josua) just då gjorde anspråk på.

”Förfalskning, tillägg gjorda på grund av politiska intressen” skulle lille nätateisten Evid3nc3 säga. Jag säger att det är väl inte konstigt om människor skapar sagor som talar till dem, som stämmer överens med deras tid. Om man förutsätter att berättelserna som ändras är heliga är det ett brott att förfalska dem. Om de bara är sagor och berättelser är det utmärkt att förbättra dem.

Prästkodex tillför också stoff till de tidigare berättelserna, delvis med inspiration från den babyloniska omgivningen. De kom med massor av nya levnadsregler. De skapade innovationen att Jahve följt med sitt folk i exilen, och nu är med dem trots att de inte vistas i närheten av Hans tempel. Hur tänkte prästförfattarna när dessa texter skapades? Var det en kupp, en plan, resultatet av någons gudomliga uppenbarelse? eller något som växte fram organiskt under lång tid?

På annat håll uppsnappar jag att de bibliska texterna tillhör vitt skilda genrer. Karen Armstrong uppehåller sig mycket vid de delar som är tydligt mytiska, men andra är ju uppenbar Lag, med stort L. Lag som ska följas. Någon annan funktion kan väl sådana texter aldrig ha haft. Jag säger inte att Armstrong har fel, däremot att hennes skildring fokuserar på de delar som hon väljer ut – det är nödvändigt, på något annat sätt kan man inte skriva en sådan här bok. Här fick jag en glimt av vad hon inte bryr sig så mycket om, i just denna bok iaf. Tanaks olika böcker måste ha haft väldigt olika status och använts på väldigt olika sätt, vilket dessutom förändrades över tid.

Det måste bli väldigt annorlunda när dessa sinsemellan olika texter sammanfogas under gemensam pärm och någon säger att detta är Den heliga skrift. Idag när forskarna dissikerar bibelböckerna är de väldigt noggranna med det där med genre, att olika typer av texter funkar olika. Hur såg kristna på de olika typerna av bibel-böcker på exv. 500-talet, månntro? Fram till 1100-talet var Höga Visan den mest lästa Bibelboken, sade föreläsaren på den där kursen jag gick. Det blir onekligen ganska olika om man baserar sin kristendom mest på Apostlagärningarna eller på kristna baselementa plus Höga visan. (Jag undrar verkligen om han sade rätt där. Menade han möjligen Psaltaren? Eller inföll Psaltarens storhetstid efter Höga visans?)

Esra koncentrerar sig alltså på Lagen, närmare bestämt Prästkodex’ varianter av lag. Han tolkar den striktare, annorlunda än vad någon annan – såvitt känt – gjort före honom. Han säger åt israeliterna att de måste köra bort sina utländska fruar och de barn som de har med dessa fruar, för judarna ska inte blanda sig med andra folk. Och de gör det. Så ytterst sympatiskt… inte, verkligen inte. Hur rättfärdigar man att människor ska köra bort sina egna barn? Har detta verkligen hänt? Omöjligt att svara på antar jag. Britannica säger om Esra

reformator som återuppbyggde den judiska gruppen baserad på Toran (lagen, eller de regler som ingår i Gamla testamentets första fem böcker). Hans verk bidrog till att göra judendomen till en religion i vilken lagen var central, vilket gjorde det möjligt för judarna att överleva som grupp när de var utspridda över hela världen. Eftersom det han gjorde var viktigt för att ge den judiska religionen den form som kännetecknade den i århundraden efter hans tid, har Esra med viss rätt kalats för judendomens fader; här syftas då på den form som judendomen fick efter den babyloniska exilen. I sitt folks ögon var han så viktig att senare tradition betraktade honom som inget mindre än en andre Mose.

och om hans tid

blandäktenskap med utlänningar utgjorde ett hot att gruppen skulle blandas upp i den hedniska omgivningen och förlora sin identitet.

Det låter som det rimliga skälet. Vi snackar om rasrenhetslagar, typ. Om än inte fokuserade på just begreppet ras – gissningsvis såg israelerna ut ungefär likadant som folken omkring – men annars samma sak.

Karen Armstrong menar att Esra läste Prästkodex selektivt. Han följde Prästförfattarnas regler om avskildhet, men ignorerade de lika stränga kraven på att behandla människor från främmande folk med ”kärlek” och respekt. Oavsett hur man nu vill översätta det ord som för Armstrong blivit till ”kärlek” inom citationstecken, inte fanken är det kärleksfullt att köra bort sina egna barn, av det enda skälet att de har fel mödrar. I en patriarkal kultur, där kvinnor inte har försörjning på egen hand, är det inte heller särskilt snällt att bara köra bort sin fru.

Bibeln består av många motsägelsefulla texter och vi läser alltid selektivt. Selektiv läsning i syfte att hävda en viss ståndpunkt eller att marginalisera andra skulle emellertid tragiskt nog bli en återkommande frestelse för monoteisterna.

Men Esra klargör också att Toran kräver tolkning. Detta är första gången vi får höra att den disparata textsamlingen behandlas som en skrift med bindande verkan. Esras läsning vid Vattenporten markerar upptakten till den klassiska judendomen, en religion som inriktar sig inte bara på att motta och bevara uppenbarelsen utan också att ständigt omtolka den.

Det sistnämnda verkar onekligen ha blivit en judisk specialitet, med tanke på hur judendomen utvecklades.

Esras bok är första gången som det fästs ned, i en skrift som bevarats, att Toran är en skrift med bindande verkan. Så tolkar jag Karen Armstrong. I vilken mån människor betraktat Toran så redan innan är oklart, det har säkert varierat, men här har vi det svart på vitt. Det är på ett sätt rätt häftigt: det finns en skrift i Bibeln där det står att någon säger i princip ”Ni måste göra så här, för det står i Bibeln”. Och så skildras det att människorna gör just så. Förmodligen finns någon spännande litteraturvetenskaplig term för en bok som på detta sätt syftar på sig själv. (Eller okej, Bibeln är ju egentligen en samling böcker, då är det inte lika roligt utan helt vanlig intertextualitet bara.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s