Signum om bristande svenskkyrkligt engagemang i ekumeniken

Senaste numret av Signum har ett litet mini-tema, föranlett av ärkebiskop Antje Jackeléns audiens hos påve Franciskus i maj, som kretsar kring Svenska kyrkans relationer med den Katolska dito. Som ledare ligger en text betitlad ”Synlig enhet”,
http://signum.se/synlig-enhet/
signerad Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding. Apropå en intervju med Antje Jackelén
http://signum.se/arkebiskop-antje-jackelen-om-ekumeniken/
noterar pojkarna på Signum att Svenska kyrkan inte längre strävar efter organisatorisk och synlig enhet med Katolska kyrkan, så som man tidigare sagt sig vilja vilket varit basen för den ekumeniska dialogen. Nu vet katolikerna inte längre hur de ska se på det hela. Hvad vilja lutheranerna, liksom. Ska vi bara släppa hela det ekumeniska projektet, eller vad har ni egentligen tänkt er?? fast så säger inte pojkarna på Signum, förstås. De uttrycker att man från katolskt håll blir bekymrad.

Ledaren citerar dominikansystern Catharina Broomé som menat att lutheranismen nog skulle kunnat kvala in som en spiritualitet, en inriktning inom Katolska kyrkan. Det organisatoriska bleve väl ett problem eftersom lutheranismen knappast kan kretsa kring någon typ av orden, eller skulle den kunnat? I och för sig spelar det ingen roll, då inga som helst planer på något sådant finns hos de svenska lutheranerna. Det hade kanske kunnat funka för ett antal hundra år sedan, men hur mycket sådan lutheranism som finns kvar idag kan man undra.

Vad gäller tidigare ärkebiskopen KG Hammar har jag en liten smula hakat upp mig den tidningsintervju där han sade att nattvarden är ”bara en symbol”. Per Beskow skrev 1991 i Signum om motsvarande inställning hos Christina Grenholm
http://www.signum.se/archive/read.php?id=1999
I denna fråga, kan vi väl konstatera, har Svenska kyrkan blivit allt mindre luthersk och alltmer kalvinistisk/reformert. I andra frågor kanske man glidit åt andra håll, men allt mindre luthersk – det är ganska uppenbart. Inflödet av präster med frikyrkobakgrund har säkert gjort sitt till. (Jag såg siffror någonstans, men var? i Tidskriften Evangelium? Nu hittar jag inte igen det.)

Först, när jag läste de här artiklarna i Signum, blev jag smått irriterad. ”Jaha, då är det precis som di frikyrkliga brukar säga: att ekumenik med katoliker för dem alltid går ut på att alla ska underordna sig påven.” Det kanske är så att katolikerna får ta och skippa det allra höghästigaste delarna av det katolska först, innan det går att komma någonvart? Det, och så att ta igen åtminstone några av de där 200 åren som kardinal Martini talade om…

Som ett ord på vägen i ekumeniska frågor tänkte jag att pojkarna på Signum skulle få ett litet citat som ursprungligen kommer från påve Benedikt XVI:s mun, men här återges av den österrikiske kardinalen Christoph Schönborn.

Filmen är textad på tyska, men Schönborn intervjuas på engelska av Alpha-rörelsens Nicky Gumbel. Mellan sisådär 25:00 och 26:30 berättar kardinalen om det vid intervjutillfället senaste sommarmötet med påve Benedikt, ett möte som han varje år hållit med sina f.d. doktorandet som en kombination av teologiskt-akademiska möten och träff med gamla vänner, och som under Ratzingers åtta år som påve hölls i sommarresidenset Castel Gandolfo. Så här beskriver Christoph Schönborn om det senaste av dessa möten – det sista i Castel Gandolfo – som hade temat ekumenik.

Det finns alltid en gästtalare med, denna gång biskop Lohse, en luthersk biskop emeritus. Mot dagens slut var vi alla ganska deprimerade, för resultatet av den officiella ekumeniska dialogen är inte särskilt entusiastisk. Vi har producerat många gemensamma dokument, men det verkar ändå ha fastnat. Mot slutet blev påve Benedikts allra sista ord, som en sammanfattning av dagen:

”Hör ni, är inte våra förväntningar på ekumeniska framsteg av alltför världsligt slag? Vi vill kunna bokföra resultat, som vi skriver ner i våra små anteckningsböcker under rubriken ‘Ekumeniska framsteg’. Men är det verkligen hur Gud har lärt oss att vandra mot enhet? Är inte den ekumeniska rörelsens djupaste syfte att vi lyssnar på varandra, och lär oss av varandra hur vi kan bli bättre på att följa Kristus?”

Signum skriver om Svenska kyrkan att

om inte annat, är ledningens ekumeniska vankelmod dålig tajming. På gräsrotsnivå går det ekumeniska arbetet sakta men säkert framåt. Katolsk litteratur läses i vida kretsar och pilgrimsvandringar, som förbjöds i samband med reformationen, är tillbaka även i Svenska kyrkan. Dessutom har Ignatius av Loyolas Andliga övningar fått stort genomslag bland tusentals lekmän och präster i Svenska kyrkan. Man har blivit förtrogen med tankevärlden hos Jesuitordens grundare, som förr karikerades som motreformationens värsta mörkerman. Svenskkyrkligt fromhetsliv, till exempel förmedlat genom skatten av psalmer, berikar samtidigt katolikerna i Sverige. Ett ömsesidigt givande och tagande är redan ett glädjande faktum.

Tja, men då är det kanske på det sättet ekumeniken just nu bäst bedrivs? Var sak har sin tid, som det brukar sägas.

Annonser

One thought on “Signum om bristande svenskkyrkligt engagemang i ekumeniken

  1. Ping: Påven om Luther | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s