Första vatikankonciliet och katolicismens långa artonhundratal; ett post-traumatiskt stressyndrom

En av de mest läsvärda artiklar jag någonsin sett i en katolsk tidskrift.
http://americamagazine.org/issue/post-traumatic-church

Det har frågats om och om igen huruvida Andra vatikankonciliet var ett avsteg från katolsk tradition. Ja, säger integristerna exv. SSPX. Nej, säger andra. Det beror på hur man tolkar det, säger de som betraktar sig själva som katolicismens mittfåra. Mer sällan ställer någon frågan huruvida Första vatikankonciliet var ett dramatiskt avsteg från katolsk tradition. Här en skribent som hävdar just det: Jeffrey Von Arx i America Magazine. Von Arx är jesuit samt professor i historia (eller åtminstone lärare i ämnet, det är svårt att riktigt veta med de där jänkarna) och rektor på ett amerikanskt universitet, rimligen ett av de jesuitskötta.

Von Arx tecknar Katolska kyrkans historia från Franska revolutionen, då Kyrkans äldsta dotter Frankrike allvarligt hotade sin mor och ville ersätta henne med sin egenhändigt uppfunna Culte de la Raison (Förnuftskulten), och fram till och med den ultramontana rörelsen som hade sin höjdpunkt kring Första vatikankonciliet. När han beskriver den ultramontana rörelsen, alltså den som ville öka påvens makt och tyckte att han hade all rätt att styra även i världsliga angelägenheter, som en reaktion på reellt hot blir den mer begriplig. Den läsningen var ett sånt där ”fjällen föll från ögonen”-ögonblick. Ka-ching, liksom. Jag finner fortfarande den ultramontana rörelsen djupt osympatisk, men mina vassa känslor mot den faller bort när den blir begriplig. Katolska kyrkan i Europa, och Europa var ju katolicismens centrum, var verkligen hotad. Påvemakten fick enligt Von Arx en chans att överleva mest eftersom Napoleon ville utnyttja såväl kyrkan som påvedömet.

Den ursprungliga skissen till målningen. Napoleon kröner sig själv, påve Pius VII bara sitter där. Hur tavlan sen blev kan beskådas på Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/The_Coronation_of_Napoleon

Den ursprungliga skissen till målningen. Napoleon kröner sig själv, påve Pius VII bara sitter där. Hur tavlan sen blev kan beskådas på Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/The_Coronation_of_Napoleon Förmodligen kändes detta lite för rått, så det är på den färdiga målningen istället sin drottnings krona som Napoleon håller upp.

Pius VII (…) var i realiteten [Napoleons] marionett, och senare hans fånge. Kom ihåg den chockerande bilden i Jacques Louis Davids målning av Napoleons kröning i katedralen Notre Dame, där påven satt med som en meningslös åskådare.

Man kan hävda att kyrkan under [Franska] revolutionen fick sin mest djupgående chock någonsin, och blev nästan dödligt sårad. Det är inte för mycket att säga att under kyrkans ”långa artonhundratal”, (för att låna en fras från John W. O’Malley S.J.) som varade in på 1950-talet, uppvisade kyrkan efter denna nära döden-upplevelse symtom på något som liknar posttraumatiskt stressyndrom. Den radikala omstruktureringen och omorienteringen av kyrkan mot sitt centrum, mot pontifikatet, som skedde under 1800-talet och som ofta benämnes ultramontanism (ultramontanus betyder ”bortom bergen”, d.v.s. mot Rom) var kanske den största strukturella omvälvningen i kyrkans historia. Mot den bakgrunden väcks frågan i vilken grad kyrkan, och särskilt påveämbetet, var samma institutioner före och efter Franska revolutionen.

Den ultramontana rörelsen omstrukturerade sedan Katolska kyrkan uppifrån och ner. En decentraliserad och diversifierad samling av lokalkyrkor med lösa band till påven omskapades till en högeligen centraliserad, uniform och monolitisk organisation – den vi känner som den Romersk-katolska kyrkan, även om vissa saker mjukats upp en smula sedan dess.

Överdriver Von Arx här? Tja, jag är inte historiker. Det här en skildring jag aldrig någonsin läst. Jag kan förvisso ganska lite historia, men inifrån katolskt håll brukar man inte vara bered att ifrågasätta att Kyrkan leds av helig Ande. Icke-katolska historiker är förmodligen sällan tillräckligt intresserade för att skriva om ämnet. Att som Von Arx här uttryckligen bortse från dogmen om att Kyrkan leds av helig ande är, för en katolsk historiker, ganska kontroversiellt. America är en liberal katolsk tidskrift, av det slag som inte är rädd för att utmana.

Nog är det för märkligt att det går så bra att ifrågasätta Andra vatikankonciliet att man till och med splittrar av små katolska sekter (SSPX) kring det, medan det Första vatikankonciliets ”sanningar” så noggrant vaktas att de nästan inte går att ifrågasätta! (Testa att göra det på nätet, så kommmer någon SSPX:are att börja skrika. Högt. Förmodligen så högt att du tystnar.) Om man ser det som att Vat I:s dogmer skapades under stort hot, då blir det historiskt och mänskligt rimligt. Om man som Von Arx till och med lyckas göra Pius IX’ ”Syllabus Errorum” (Wikipedia) begriplig och mest av allt sorglig, då bör det finnas något i den historieskrivningen.

Ur den rädslan för utplåning kommer sedan den katolska fundamentalismen, integrismen.

Det är en av historiens stora ironier att utfallet av Katolska kyrkans nära döden-upplevelse vid århundradets början [rimligen avses det långa artonhundratalets, Rebellas kommentar] blev uppkomsten av en organisation som vid århundradets slut var ojämförligt mycket starkare, mer enad (och mer monolitisk), med en mer triumfalistisk känsla av sin egen identitet än den någonsin haft. Ännu mer ironiskt är att dess ledare lyckades övertyga såväl andra som sig själva att den institution som de hade skapat utgjorde kyrkan så som den alltid varit, längre än vad man kan minnas. Men deras skapelse avvek mycket mer beslutsamt från vad som hade funnits tidigare än vad Andra vatikankonciliet gjort, ens enligt sina mest drastiska kritiker.

Whoha.

Jösses.

Att Katolska kyrkan för att lyckas överleva i en modern värld har ett ganska stort behov av att backa från delar av Första vatikankonciliet, eller åtminstone från de vanliga tolkningarna av det, verkar väl ganska uppenbart. Frågan är hur man ska lyckas med att göra det, när man nu har definierat fast sig i de förstavatikankonciliära sanningarna. ”Vi gick lite fel, vi backar från det där” är så ohyggligt svårt, praktiskt taget omöjligt för Katolska kyrkan att säga.

Annonser

One thought on “Första vatikankonciliet och katolicismens långa artonhundratal; ett post-traumatiskt stressyndrom

  1. Ping: Den gamla katolska mässans två parallella spår | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s