Familjesynodens största och viktigaste fråga är själva biskopssynoden

Hur ser konservativa katoliker på den nuvarande påven? Att tradkatolikerna, de äkta integristerna muttrar förstår vi. Men vad med dem som trivdes alldeles utmärkt under de två föregående pontifikaten, och åtminstone delvis är formade av dem? Ross Douthat, katolsk konservativ debattör, skrev i amerikanska månadesmagasinet ”The Atlantic” i maj under rubriken ”Will Pope Francis break the Church?”
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2015/05/will-pope-francis-break-the-church/389516/

Kyrkan upplever inte någon revolution, än så länge. Påvemaktens teologiska och praktiska gränser finns fortfarande där, och den man som var Jorge Bergoglio har inte gjort någonting som uttryckligen testar de gränserna. Men hans handlingar och val (och medias rapporter om dem) har skapat en revolutionär atmosfär kring katolicismen. Åtminstone för ögonblicket finns känslan av en ny vår för kyrkans progressiva. Och bland somliga konservativa katoliker finns en känsla av osäkerhet, som inte funnits där sedan Andra Vatikankonciliets ofta kaotiska efterspel under 1960- och 70-talen.

Som alla konservativa katoliker påpekar Douthat att världsliga medias bild av påven är överdriven och falsk. Jag tror honom. Douthats fråga är om dessa konservativa ändå har skäl för sin oro, och han använder den samlade bilden ur tre mer eller mindre renodlade biografier om påven för att svara på den frågan. Böckerna är

Elisabetta Piqué: ”Pope Francis: Life and Revolution”. Piqué är en argentinsk journalist som följt Bergoglio sedan han var ärkebiskop av Buenos Aires. Hon har personliga band till honom (han har döpt hennes två barn) och hon har använt många intervjuer med argentinare som kommit i kontakt med prästen och herden Bergoglio. Jag gissar att detta är lite mer av vänbok, en vänskaplig biografi. Rimligen är boken skriven på spanska och översatt till engelska.

Austen Ivereigh: ”The Great Reformer: Francis and the Making of a Radical Pope”. Ivereigh är en brittisk katolsk journalist som länge studerat Argentina och dess moderna historia, och därför kände att han var precis rätt man för att teckna påvens bakgrund. Hans bok gapar därför inte bara över påvens person utan också om det Argentina han kommer från, för att göra honom begriplig genom att placera honom i sitt sammanhang.

Paul Vallelys ”Pope Francis: Untying the Knots” har jag redan läst. Douthat fnyser en smula åt den och tror inte riktigt på den bild som målas upp där. ”Paul Vallely, another British Catholic writer on religion, develops a distinctive interpretation of his subject.” Piqués beskrivning av den tidigare ärkebiskopen av Buenos Aires som närmast progressiv avfärdas av Douhat. Istället bygger han sin beskrivning mer på Ivereigh, som till skillnad från Vallely inte målar upp någon fantasifull ”omvändelse” under exilen i Cordoba utan menar att Bergoglio haft ungefär samma åsikter hela tiden. Den nuvarande påven har aldrig varit den konservativ som hans argentinska motståndare utmålat honom som. Han har hela tiden varit ett barn av Andra vatikankonciliet. Däremot försöker han, menar Ivereigh, att tillämpa teologen Yves Congars distinktion mellan äkta reformer och de som åberopar Vat II för att i största allmänhet anpassa Katolska kyrkan till samhället, utifrån samhällets synvinkel snarare än Kyrkans. Om Bergoglios tid som kontroversiell argentinsk jesuitgeneral som inte tog den sydamerikanska befrielseteologin under sina vingar skriver Douthat

Bergoglios strider med radikaler och liberaler i hans egen orden ska inte tolkas som att han var en högerkatolik som kämpade mot förändring. De ska förstås som ett försök att hitta en mellanväg, att urskilja vilka förändringar som är nödvändiga och fruktbara, och att förkasta båda extremernas misstag.

Samma balansakt håller han på med nu, menar Douthat och lutar sig mot Ivereigh. Om de två föregående påvarna var konservativa kanske Bergoglio försöker styra kyrkan mot ett slags mittfåra. Kommer det att lyckas? Vilka är farorna?

Douthat skriver om familjesynoden och frågan om kommunion (nattvard på svenskkyrkiska) för frånskilda och omgifta – skilda och omgifta i världens ögon, alltså, för i Kyrkans gäller det första äktenskapet och alltså lever de i synd. Han målar upp en tydlig bild av hur de svettas med frågan som inte menar att det är möjligt att se detta som enbart en fråga om barmhärtighet. Över denna fråga kan Franciskus åstadkomma en splittring inom Katolska kyrkan, menar Douthat. Kärnpunkten är just det att Kyrkan så länge sagt att dessa punkter, dess lära om äktenskapet, inte går att ändra på. Ändrar man på den ser Douthat ett sluttande plan.

Största skillnaden mellan konservativa och progressiva katoliker förefaller vara att de sistnämnda menar att kyrkan över århundradenas lopp då och då har ändrat sig, och kommer att fortsätta göra det. De konservativa däremot pekar på det som är evigt bestående som Kyrkans egentliga, väsentliga beståndsdel. Sexualläran har varit viktig från första stund, menar Douthat. Nej det går inte att ändra på. Går inte går inte går inte, för då faller Katolska kyrkan samman. Kanske inte på en gång, men om allt större falanger av traditionella katoliker anser att de måste kritisera påven blir varje påveval alltmer laddat… och sen följer splittring.

Douthats analys var klart intressant att läsa. Rekommenderas.

Den brittiske katolske kyrkohistorikern Eamon Duffy har gjort en liknande genomgång av böcker om Franciskus, fast eftersom han själv inte befinner sig på den überkonservativa sidan är den inte baserad på samma oroliga fråga. Duffy har läst Valleleys och Ivereighs böcker samt en bok om 150 sidor av Antonio Spadaro, den jesuit som gjorde den första långa intervjun med Franciskus. Boken har samma titel som tidningsintervjun, ”A big heart open to God”, och måste väl i så fall vara den superlånga versionen av samma intervju baserad på samma tre dagars sessioner.

http://www.nybooks.com/articles/archives/2015/feb/19/who-is-pope-francis/?insrc=toc

Duffy trycker på att Bergoglio valdes till påve i första hand för att reformera kurian, och att på hans agenda står att göra biskopssynoden till en verklig maktfaktor. Den skapades efter Vat II men Johannes Paulus II vingklippte den så att den inte fick varken makt eller egentlig betydelse. Ungefär så verkar Duffy mena. Nu tänker Franciskus återge biskopssynoden den makt som den borde ha, rimligen då på kurians bekostnad.

Jag tror att Duffy har rätt. En mindre centraliserad kyrka där biskopskollegiet har större makt är ett av påve Franciskus allra främsta mål, och det är en aspekt som Douthat inte verkar ha engagerat sig i. Om det efter synoden blir ändringar i synen på vilka som kan ta del av kommunionen beror det inte i första hand på påve Franciskus egna åsikter i det ämnet. Det är upp till världens biskopar att bestämma; Franciskus lär inte komma att sätta sig över vad synodens biskopar gemensamt kommer fram till.

De tyska biskoparna har redan utannonserat att de tänker tillämpa en mer liberal policy på denna punkt oavsett vad synoden kommer fram till. Detta hade varit otänkbart under tidigare påvar men man kan mycket väl tänka sig att Franciskus tycker det är okej att de lokala biskoparna får styra över sådana saker. Även om de inte får något offentligt okejande blir det ändå ett tydligt meddelande om Vatikanen låter dem hållas.

I realiteten är det redan så på många håll att frånskilda och omgifta tar kommunion med prästens goda minne. Vad tyskarna säger är egentligen ”vi gör redan så, alla vet att vi redan gör så. Efter synoden kan vi inte låtsas om något annat utan måste ge vår de facto-praxis vårt officiella stöd”. Jag kan inte se att det är bara i Tyskland man gör så. Förstår jag rätt är präster inte stränga på denna punkt vare sig i Argentina eller på Filippinerna. Hur skulle det vara möjligt, när man arbetar hos fattiga där det troligen är en liten minoritet som haft möjlighet att följa det kyrkliga protokollet till punkt och pricka?

Det går inte i all evighet att påstå att detta bara är pastoral praxis som inte påverkar kyrkans lära. Där har Douthat rimligen rätt. Men om förändringar på denna punkt kommer inte främst från påve Franciskus eller hans efterträdare utan från biskopskollegiet – lokalt eller globalt – då handlar det mindre om att, som Douthat målar upp, liberaler och progressiva tror att de konservativa ska sitta still i båten eftersom konservativa tror på påvens auktoritet och alltid gör som han säger. Då handlar det om att acceptera det globala biskopskollegiets slutsatser och beslut. Hur ser de konservativa på det, undrar jag? för det berör Douthat över huvud taget inte. Hans text sträcker sig inte bortom påvens person. Tanken på det globala biskopskollegiet som en styrande kropp i Katolska kyrkan är nog något som konservativa inte kommer att börja överväga innan de ställs inför fullbordat faktum. I dagsläget tror jag inte det är något som de över huvud taget överväger.

Sen är frågan hur långt Franciskus kommer att nå vad gäller att göra biskopssynoden till ett riktigt beslutande organ. Frågan är också hur den frågan kommer att hanteras av hans närmaste efterträdare. Katolska kyrkan ute i ”periferierna”, de som har lång fysisk väg till Rom, vill nog ha den men Katolska kyrkan förändras som bekant långsamt. Blir kardinalskollegiet för förskräckt slår de bakut och väljer nästa påve med mandat att sätta stopp för förändringen.

)()()()(

Det finns en uppsjö av böcker om och kring påven, men Ivereighs är nog nästa jag ska läsa i den genren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s