Innan judendomen var monoteistisk. Elohisten och jahvisten

JE-lagret från omkring 700-talet f.Kr.* är det äldsta av Bibelns Moseböckers berättarlager, namngivet efter de två författarna – eller kanske man borde säga författargrupperna eller berättartraditionerna, men de brukar kallas jahvisten och elohisten som om de var två individer. JE-lagrets texter skapades i två olika kultursfärer, Nordriket även kallat Israel samt Juda. Senare slogs de ihop. Människorna i dessa två riken tillhörde Israels förbund av stammar, som ända sedan 1200 f.Kr. samlats vid diverse heliga platser för att upprätthålla förbundet, skriver Karen Armstrong i ”För Guds skull”. Vid lägerelden sjöng barder hjältesånger om de stora från förr. Elohistens och jahvistens berättelser bör åtminstone delvis ha sitt ursprung i sådana sånger. Visst utbyte av berättelser och sånger skedde säkert mellan folken, men som det verkar höll sig ändå varje folk med en tydligt egen religion vilket inte ledde till någon konflikt. Religion var något lokalt och gudarna ansågs knutna till den mark, det land där man levde.

Det större och mer välmående Nordriket krossades av assyrierna 722 f.Kr. Sedan slogs de två folkens olika respektive historieskrivning och övriga berättelser ihop. Gissningsvis flydde israelerna, eller en del av dem, till det sydligare Juda och gränserna mellan människorna från de två rikena suddades ut.

Ursprungligen bör människorna i såväl Nordriket som Juda ha varit polyteister, precis som grannfolken, och hållit sig med en hel uppsättning gudar på samma sätt som vi nordbor fordomdags med våra asagudar eller grekerna med sina olympiska gudar.

…det forntida Israels religion (skilde sig) vid denna tid inte märkbart från den som fanns i omgivningen. Jahvisten och elohisten skildrar att Abraham tillbad El, den lokale högguden, och det förefaller som om Jahve ursprungligen helt enkelt var en av ”de heliga” i Els följe. Men fram till 500-talet (f.Kr, Rebellas kommentar) tillbad israeliterna också andra gudar, trots insatser från en liten grupp profeter och präster som ville att de skulle tillbe enbart Jahve. Längre fram skulle Israel i de skarpaste ordalag fördömma kananéernas hedniska religion, men på jahvistens och elohistens tid tycks det inte ha rått någon sådan spänning. Båda återger till exempel den grundläggande myten om Betel, som tillhör de mest kända berättelserna i Genesis (Första Mosebok, R.k.)

Att både jahvisten och elohisten återer berättelsen om Betel betyder förmodligen att texten för forskarna ser ut att vara hopklippt ur två versioner av samma berättelse, från de två folkens respektive traditioner. Så här lyder den i Bibel 2000, 1 Mos 28 10-22

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.” Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus.

Jakob avgav ett löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.”

Jakob säger att platsen måste vara Guds boning, Beth-El. Här skymtar alltså El, den gamle högguden, fram. Visserligen kan ”El” vara en ändelse som i stort betyder ”gud”, men det betyder i så fall att högguden El en gång var den som hette bara ”Gud”… ändå kom i Betel att byggas ett Jahvetempel. Förmodligen uppfattade man vid denna tid de olika varianterna av ”den främste guden” som mer eller mindre olika namn på samma gud. Ja, hur två folk med helt olika berättelser om sin gud annars se på det, när de slår ihop sina traditioner?

Enligt Karen Armstrong är platsen en maqom, en kananeisk helgedom. Jag har inte lyckats googla upp det ordet, kanske bara beroende på att det kan stavas på olika sätt och Armstrong (eller hennes översättare) har valt en ovanlig variant. Liknande problem hade jag med den uppresta stenen som Jakob häller olja på, en typisk hednisk, kananeisk sedvänja. Armstrong kallar den för matzeba eller matzebot, det sista förmodligen pluralis. Googlingar på den stavningen leder mig inte så långt men under matzeva, med v, hittar jag i Encyclopaedia Britannica
http://global.britannica.com/EBchecked/topic/369864/matzeva

Matzeva (…) en stenstod rest på en upphöjning bredvid ett offeraltare. Den ansågs helgad åt den gud den symboliserade, och i närheten stod en träpåle (ashera) som betecknade en gudinna. Sedan de erövrat kananeerna använde de tidiga israeliterna dessa symboler som sina egna, fram till dess de dömdes ut som avgudadyrkan (exv. Femte mosebok 16:21).

I 5 Mos 16:21-22 står det, enligt Bibel 2000

Du skall inte resa någon asherapåle eller något annat föremål av trä invid Herrens, din Guds, altare, som du skall bygga, och du skall inte ställa upp någon stenstod. Sådant hatar Herren, din Gud.

Denna förståelse av vad texten betyder kan inte vara något som kristna alltid haft. I 1917 års översättning står det

Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt dig; icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar Herren, din Gud.

Asera är tydligen en variant av gudinnenamnet Ashera (Wikipedia),
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ashera
men plantera Aseror? Utan förklaring är bibelstället i 1917 års översättning ganska obegripligt. Kanske 1917 års översättare inte hade någon bra tolkning av vad texten betydde, eller kanske de inte ville ta ställning.

Hur mycket som senare bibelförfattare putsade och hur mycket de tog bort i berättelsen om Jakobs stege är förstås omöjligt att veta. De som först predikade att Jahve vill att man ska dyrka bara honom har ändå lämnat detta kvar, eller inte lyckats få bort avsnittet ur traditionen trots att de måste ha förstått vad texten betydde.

Utvecklingen gick från ren polyteism till monolatri (där man erkänner existensen av många gudar men väljer att dyrka bara en) till ren monoteism. Den utvecklingen tog åtminstone ett par hundra år. Gudar är ett ganska trögt släkte; att förändra dem tar tid.

Elohisten och jahvisten skildrar sin respektive gud eller huvudgud ganska olika. Skribenten från Nordriket/Israel kallade alltså Gud för Elohim och han beskrivs ”transcendent”, skriver Armstrong, vilket i sammanhanget troligen betyder att han inte framställs som lik en människa bara större och mäktigare, utan mer svårgripbar. Den gamle krigsguden Jahve däremot är mycket människolik, ”antropomorfiserad” skriver Karen Armstrong. Vilken av dessa två gudsbilder som hon föredrar är inte svårt att gissa.

Berättelsen om Mose bör ha kommit från Nordriket och den om Abraham från Juda. Om man läser noggrant framgår, skriver Armstrong, att för Israel var Mose den store hjälten medan människorna i Juda rike var mer för Abraham. De som redigerat ihop berättelserna har dock putsat på de två rikenas gudsbilder, och anpassat dem till varandra. Jahves värsta antropomorfiska alltså människohärmande drag har mildrats med hjälp av beskrivningar av Elohims mer transcendenta, och tvärtom.

Abraham dyrkade alltså El, som dock med tiden verkar ha blivit en sån där höggud som människor inte tillber och därför försvinner. Det blir i det här fallet krigsguden Jahve som tar sig fram och blir den gud som konkurrerar ut högguden. Det måste ha varit en lång process, och olika kulter fanns säkerligen länge sida vid sida.

Med tanke på att texterna bearbetats av senare tiders monoteister är det märkligt att såpass mycket av det gamla polyteistiska ursprunget finns kvar till allmänt beskådande, även om man idag måste vara ganska kunnig för att se det. Undras när forskningen först kom fram till att de tidiga judarna – eller de folk som är judarnas förfäder – var polyteister… och undras vad moderna judar säger om det. Jag gissar – men vet inte – att reformjudarna (liberala och s.k. konservativa) glatt säger ”javisst”, medan de ortodoxa absolut inte vill eller kan se det så.

)()()()(

*Tillägg/ändring: Tidsangivelserna är destillerade ur brödtext och ev. skulle Armstrong själv skriva annorlunda i en sådan här uppspaltning. Se https://rebellaundrar.wordpress.com/2015/06/05/den-jahvist-som-aldrig-funnits/ för vidare fundering kring dateringen..

Annonser

One thought on “Innan judendomen var monoteistisk. Elohisten och jahvisten

  1. Ping: Deuteronomisterna, som visste precis vad Gud ville och gillade | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s