De antika filosofernas Gud – och deras vetenskap

Ord och begrepp har som bekant en tendens att skifta betydelse över tid. Nationalencyklopedin skriver om begreppet filosofi

filosofi (…) term som ursprungligen, i det antika Grekland, användes om alla försök att rationellt förstå och förklara någonting; den täckte då ungefär det vi i dag skulle kalla ren (till skillnad från tillämpad) vetenskap. Ordet behöll denna vida betydelse även under medeltiden och in i den nyare tiden, t.ex. vid de europeiska universiteten i beteckningen filosofisk fakultet, som omfattade all natur- och humanvetenskap; en rest av detta vida språkbruk lever kvar i dag i titeln filosofie doktor.

Varför alla möjliga sorters doktorer, nästan alla, heter ”filosofie doktor” hade jag ingen aning om. Kul! NE fortsätter:

Med uppkomsten av allt fler fackvetenskaper kom termen filosofi att reserveras för studier av vissa mera allmänna och grundläggande frågor som inte tillhörde någon enskild fackvetenskap, och detta är i dag den gängse användningen av termen. Filosofi i betydelsen grundvetenskap har också sin upprinnelse i antiken i en föreställning att filosofi var läran om ”alltings grund” eller om ”varandet såsom varande” (vilket Aristoteles kallade ”den första filosofin”).

Sedär. Religionen och vetenskapen i samma båt, som samma sak, samma ämne.

Människor knyter Blaise Pascals högst personliga devis

Inte filosofernas Gud, utan Abrahams Isaks och Jakobs Gud

till de antika filosoferna, upptäckte jag när jag hört om frasen i min katolska grundkurs och sedan googlade på den. Karen Armstrong knyter den istället till 1700-talets deister, och jag tycker nog den tanken är god. Å andra sidan kan förstås 1700-talets deister ha hämtat ett och annat från antika grekiska förebilder.

Vad tyckte Sokrates om gud, gudar eller det gudomliga? Det nämner inte Armstrong. Sokrates lärjunge Platon däremot var övertygad om gudarnas existens – samt att man inte kan blidka eller påverka dem med böner eller offer. Där bör deisterna nicka och humma instämmande.

Platon menade att filosofin handlade om att lära sig saker inför döden, så att man inte behöver vara rädd för den. Han skrev också att det var Sokrates mål. Sanningshalten i detta torde vara svårt att avgöra. Det kan lika gärna vara Sokrates märkliga dödssätt och hans lugna förhållningssätt inför den som lett Platon till att se det så.

Aristoteles, som kom att bli så viktig för medeltidens kristna teologi, var elev till Platon. Från honom kommer den här tanken om individers och företeelsers naturliga mål, som får Katolska kyrkan att efter ett par varvs tankesnurrande komma fram till att sexualitetens syfte är barn och alltså är preventivmedel synd – det heter ”naturrätt”, ett begrepp som ingen idag kan relatera till.

Han hyllade förnuftet och menade att mannens förnuft var gudomligt. Kvinnan ringaktade han. Nåja, nu ska vi inte tala illa om Aristoteles… ämnet var de antika filosofernas gud, och för Aristoteles är Gud den orörde röraren som satt allt i rörelse, försjunken i den högsta verksamhet som tänkas kan nämligen tänkande om tänkandet. Hans gud är mycket opersonlig, och har mycket lite gemensamt med det grekiska gudapantheon. Aristoteles gud kan nog ha tilltalat 1700-tals-deisterna.

Aristoteles sysslade också med naturforskning, i fysikois efterföljd. Enligt Karen Armstrong var Aristoteles biologiska forskning en andlig övning för honom. Kontemplation över naturen och över Gud är för Aristoteles om inte ett sätt att nå Gud, så ett sätt att bli mer lik honom.

Såväl Platons som Aristoteles Gud befann sig rimligen ganska långt bort ifrån gemene mans gudsuppfattning, vid den tid då det begav sig. Samma sak gällde 1700-tals-teismen, som aldrig tilltalade de breda folklagren. Jo, nog finns det likheter, och jag gissar att 1700-talets deister försökte luta sig mot Aristoteles. Poppis snubbe, den där gamle misogyne filosofen… som vi givetvis inte ska ta avstånd från bara för att han betraktade kvinnor som nätt och jämnt mänskliga. Kvinnor har överseende med sånt. Vi är så vana. (Dagens kristendom är verkligen sprungen ur en fruktansvärt kvinnoovänlig soppa.)

Inte ens för den jordnäre Aristoteles är filosofin enbart en kunskapsmängd utan en verksamhet som inbegriper andlig förvandling.

Så som den antika filosofin i stort, alltså. Men det var knappast de delarna av Aristoteles tänkande som de medeltida skolastikerna förde vidare.

Aristoteles, tror jag, är första exemplet på den tanke som för Karen Armstrong annars hör till den moderna tiden: att man kan lära sig om Gud genom att studera naturen. Eller läser jag in här?

Det är inte riktigt samma sak som det moderna, kanske. Om det moderna synsättet (fram till dess bibelforskningen och Darwin slog det i kras) är att man genom att lära sig intellektuellt om naturen kan lära sig intellektuellt om Gud, bör Aristoteles vara mer i stil med att man genom att studera och lära sig om naturen, biologin etc. kan bli mer som Gud, genom själva processen. Man lär sig om Gud på ett mer mystiskt plan, eftersom Gud är den högsta kontemplationen och man genom dessa övningar liksom kommer i kontakt med Gud. Så nä, det är nog inte samma sak som det moderna. Ändå intressant med vetenskapen och religionen som delar av samma spektrum. Så otroligt långt ifrån vår världsbild!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s