Ursula Le Guin, religion och döden

Få saker har påverkat min inställning till döden lika mycket som Ursula K. Le Guins ”Den yttersta stranden” (”The Farthest Shore”). Samma attityder skymtar genom hela serien men döden är, om man så vill, själva temat för den saga som berättas i Övärlden-seriens tredje del.

Bara i tystnad finns ordet,
bara i mörkret finns ljus,
bara i döendet liv;
som en ljusglimt är hökens
flykt mot tomma rymden.

Ur ”Skapelsen av Ea”

Den första delen handlar om att växa upp, den andra delen om ”ett kvinnligt sätt att växa upp” alternativt om sex – på ett mycket symboliskt sätt – och tredje om döden. UKL blev tillfrågad om att skriva barnböcker, och dessa var de ämnen hon spontant tog sig an. Hårdsmält för åldersgruppen? Icke. I vilken ålder är dessa frågor mer relevanta?

Berättelsen i tredje boken börjar med att någonting är fel i Övärlden. Skördar slår fel, djur blir sjuka, människor tar till droger. Den magi som är hela Övärldens ryggrad och som bottnar i att kunna sakers Sanna namn slår fel, och människorna minns inte längre de gamla sångerna. Trollkarlen Ged ger sig ut tillsammans med den unge prins Arren för att hitta orsaken till världens rubbade jämvikt. Orsaken visar sig förstås vara en människa, en man som öppnat en felaktig väg mellan liv och död. Orsaken? Han stod inte ut med tanken att han skulle dö, utan ville ha evigt liv.

Han fick ett slags evigt liv, men det var inget riktigt liv. Han var död, men ändå inte, och detta icke-liv förstörde själva grunden för Övärldens funktion och existens. Ärkemagikern Ged, som till vardags kallas Sparvhök, tömde ut all sin kraft för att ge Cob inte livet, men döden – på riktigt, denna gång, och täppa igen den felaktiga vägen mellan liv och död.

Den ursprungliga Övärlden-trilogin sitter djupt i mig. Sålunda är jag grundligt indoktrinerad sedan ungdomen att det där med evigt liv är inget man ska vilja ha. Det blir fel. Evigt liv finns! på sätt och vis, men inte på det sätt som den som till varje pris klamrar sig fast vid livet tänker sig. Tanken att Le Guin skrev den här boken delvis i polemik mot den vulgärkristna tankevärld som det finns rätt mycket av i USA är svår att skaka av.

Ged träffar mannen som är orsak till Övärldens problem i det Torra landet, i de dödas domäner. Han säger till honom om den sedan länge döde trollkarlen Erreth-Akbe, den störste som någonsin funnits:

Hans död gjorde inte livet mindre. Inte heller blev han själv mindre genom sin död. Han finns där – där, och inte här! Här finns ingenting, damm och skuggor. Där, där är han jord och solsken, trädens löv, örnens flykt. Han lever. Och alla de som har dött, lever. De återföds, det finns inget slut och kommer aldrig att finnas något slut. Alla utom du. För du ville inte godta döden. Du har förlorat din död, du har förlorat ditt liv, och det skedde när du försökte rädda dig själv. Dig själv, ditt jag, ditt odödliga jag.

Som ung läste jag det där med återfödelse bokstavligt. Som många andra under 1980-talet lockades jag lite vagt av reinkarnationstanken, och tyckte det var lite märkligt att denna bit i hur Övärlden fungerade framgick i denna enda passage, på detta sätt. Idag läser jag det annorlunda. (Tänk förresten om det finns hinduer som betraktar reinkarnationstanken som en symbol för livet som förs vidare i den eviga tillvaron.)

Lockar mig kristendomens löfte om det eviga livet? Vara med och störa balansen, sträva efter något orätt som förstör? Knappast. Okej, jag tar det inte så bokstavligt men nog har Le Guins saga färgat mig. Hennes saga ringer sant djupt inne i mig.

Jag vet en person som blev så rädd av den allra första boken i serien, ”Trollkarlen från Övärlden”, att han avbröt läsningen. Den boken handlar om att sluta projicera sina dåliga sidor på andra och istället erkänna dem hos sig själv. Jag berättade inte för honom vad jag tänkte… han var kristen, förresten, i en ganska sluten och på sina sätt ganska otrevlig kristen grupp. Jag har alltid kopplat detta till mina frireligiösa klasskompisar i gymnasiet, som hos mig födde tanken att kristendom och självkännedom kanske inte går riktigt hand i hand utan att där kanske tvärtom finns någon typ av konflikt.

I denna långa intervju från 2013
http://www.theparisreview.org/interviews/6253/the-art-of-fiction-no-221-ursula-k-le-guin
blir UKL bland väldigt mycket annat tillfrågad om religion.

Intervjuaren: Du har sagt att du ”uppfostrades lika lite religiöst som en skogshare”. Ändå finns ett intresse för religion i en hel del av ditt skrivande.

Ursula K. Le Guin: Jag tro att jag har – tja, jag kan inte kalla det för en religiös läggning, för problemet är ordet religion. Jag är djupt intresserad av både taoism och buddism, och de har gett mig mycket. Vid det här laget är taoismen en del av mitt sinnes struktur, och jag är oerhört intresserad av buddism. Men om man inte kallar det för ett religiöst sinnelag så måste man kalla det något i stil med ”andligt”, och det är så flummigt. Men de här stora frågorna som religionen försöker hantera, dem är jag intresserad av.

I: Kan du säga något mer om vad taoismen och buddismen har gett dig?

UKL: Taoismen gav mig sätt att betrakta och hantera mitt liv medan jag var tonåring på jakt efter sätt att förstå världen, utan att ge sig in på det där med Gud. När jag genom åren återvänt till Lao-tse har han alltid erbjudit det jag ville ha eller behövde lära mig, och gör så fortfarande. Min översättning, eller version eller vad det nu är, av Tao Te Ching är en biprodukt av denna långa och lyckliga förbindelse.

Min kunskap om buddismen är mycket skralare och mycket färskare, men den har blivit oundgänglig i att visa mig användbara sätt att meditera och för att i att ge min moraliska kompass en stadig norr-riktning.

I: Kurt Vonnegut kallade 1977 i Art of Fiction-intervjun antropologin för sin enda religion.

UKL: Det räcker inte riktigt för mig men jag vet exakt vad han menar. Det är vad jag faller tillbaka på. Om jag måste välja en personlig hjälte skulle det bli Charles Darwin för hans tankekraft, och där ingår hela den vetenskapliga nyfikenheten och kunskapssökandet plus förmågan att lägga ihop alltsammans. Det finns en geniun andlighet i Darwins tänkande, och det kände han själv.

I: Skulle det kunna vara så att – jag skjuter på långt håll här. Skulle det kunna vara så att detta sökande efter en tillfredsställande eller tillräcklig religion kan ha påverkat dig som författare. Om ingen av de befintliga religionerna är tillfredsställande kanske man kan tillverka sin egen?

UKL: Jag är inte den sortens sökare efter sanning. Jag tror inte att det finns Ett Svar, så jag har aldrig letat efter det. Mina impulser är mindre av Jakten på Sanningen, de är mer lekfulla. Jag tycker om att testa idéer och sätt att leva och religiösa infallsvinklar. Jag är bara ingen bra kandidat att försöka omvända.

Taoism, minsann. Denna märkliga sak som jag inte blir klok på om den är filosofi eller religion eller både och. Tao te ching… någon gång, kanske.

Intervjun handlar om science fiction och skrivande och feminism och mycket annat. Läsvärt. Kanske lite för långt, fast jag kan då inte säga vad som borde ha klippts bort.

Förutom att Ursula Le Guin hade så stort inflytande i mitt tidiga tänkande hade jag personliga skäl att bearbeta döden. Ingen är färdig med döden förrän det är dags att man själv följer med dit liemannen för en, men bortsett från den biten tror jag nog att jag är ganska… inte färdig med döden, men har en fungerande arbetsrelation. Ja, ungefär så.

Religionen och livsfrågorna. Hör de ihop? Om filosofin inte räcker till, om den som David Rönnegard säger sällan sysslar med livsfrågorna. Kan vi ersätta religionen med konsten?

En gång har jag läst en bit av ”Den yttersta stranden” högt. Ett par sidor handlar om Den långa dansen, en återkommande ritual som Ged och Arren detta år firar tillsammans med ett folk som lever på flottar. Här, långt ute på havet nära världens gräns, flyter livet som förut. Det konstiga hålet i världen där något rinner ut verkar inte nå hit till världens utkant. Människorna knyter ihop flottarna i en stor cirkel och dansar långdans från flotte till flotte, genom årets längsta natt.

Plötsligt tystnar sångarna. De har glömt slutet på sången. Faktiskt är det som att det inte finns några sånger mer.

I det läget häver prins Arren upp sin röst och sjunger den enda sång han där och då hittar i sin hjärna. Det blir den allra äldsta sången: Skapelsen av Ea, Övärldens skapelseberättelse. När gryningen anlänt och dansen slutat säger hövdingen, med låtsad bibehållen fattning

”Det vore inte bra att avbryta långdansen innan den är avslutad. Jag ska låta piska de lata sångarna med nilgupiskor.”
”Tala hellre vänligt till dem”, sade Ged. ”Ingen sångare väljer tystnad av fri vilja.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s