Filosofi som ett slags andlighet

Alla vet att filosofen Sokrates blev dömd till döden och att han tvingades dricka gift. De flesta vet dessutom att han hade en lärjunge som hette Platon – ungefär där tar det nog slut för de flesta av oss. I såna här saker är jag obildad. Inte konstigt att det finns så mycket i Karen Armstrongs bok ”För Guds skull” som jag känner att jag vill snurra på ett par varv för att sen stoppa in i något lämpligt hjärnskrymsle.

Armstrong målar en bild av en människa som får sina elever att ifrågasätta allt och som tillämpar en obarmhärtig agnosticism, i betydelsen att inte tro på något man inte har skäl att tro på. Sokrates var i sin ungdom mycket förtjust i fysikoi, de grekiska naturfilosofer som är fröet till vår naturvetenskap. Han kom dock att tycka att de påstod för mycket som de inte faktiskt kunde veta. Han var också besviken på att de försökte ge renodlat materiella förklaringar till allting, istället för att fördjupa sig i ”orsakerna till varje sak, varför den uppkommer, varför den går under och varför den blir till”.

Ibland sägs det att vetenskapen svarar på frågan hur, och religionen på frågan varför. Jag är inte helt säker på att jag köper den förklaringen, men här är Sokrates filosofi helt klart inne och tassar i utkanten av det som oftast brukar vara religionens domäner.

När vi hör om en filosof föreställer vi oss – åtminstone gör vi det som inte läst det universitetsämnet – människor som funderar ut hur saker är, och sedan skriver tjocka böcker om det. Inte så Sokrates. Han sysslade enbart med dialog; det är därför som allt vi vet om Sokrates är förmedlat via Platon.

I dag har vi svårt att till fullo inse vilken kraft man i den förmoderna världen tillskrev det talade ordet. Sokrates söker i sina samtal inte enbart upplysa utan också omforma sina samtalspartners sinnen och åstadkomma en djup psykologisk förändring. Vishet handlar om insikt, inte om att samla information.

Liksom mysteriedeltagarna i Eleusis kom samtalsdeltagarna till Sokrates inte för att lära sig något utan för att få en upplevelse och en radikal sinnesförändring. Den sokratiska dialogen var en andlig övning.

Filosofi som andlig praktik, minsann. Det är inte riktigt vad som idag görs på våra universitetsinstitutioner.

Karen Armstrong menar att Sokrates dialektik är en rationell version av den indiska övningen brahmodoya, den som gick ut på att beskriva den obeskrivliga brahman ända tills tystnad uppstod. Hos Sokrates skulle man inse hur lite man själv, liksom läromästaren Sokrates, förstod. Armstrong menar att samtal med Sokrates var en invigning, ett mysterion, och att Platon därför beskrev den i sådana termer.

Samtalen var inte vad vi kallar för debatt. Tvärtom tyckte Sokrates mycket illa om den typen av försök att övertyga andra utan att skärskåda de egna argumenten på djupet.

genom att lära sig att inta varandras ståndpunkter förs de samtalande ut ur sig själva. Var och en som går i dialog med Sokrates måste vara villig till förändring. Han måste hysa tron (pistis) att Sokrates ska vägleda honom genom aporia (Wikipedia) och den inledande svindeln på sådant sätt att det blir angenämt. Mot slutet av denna intellektuella ritual ska initianden, om han har svarat ärligt och generöst, ha blivit en filosof, en som inser att han saknar visdom, längtar efter den men vet att han inte är vad han borde vara. Liksom en mystes har han blivit en ”främling för sig själv”. Det oförtröttliga sökandet efter visdom gör filosofen atopos, oklassificerbar. Det är därför Sokrates inte liknar andra. Han bryr sig inte om pengar eller avangemang och är inte ens mån om att gå säker till liv och lem.

Sokrates lärjungar liknas dels vid deltagarna i de eleusinska mysterierna, dels vid deltagarna i brahmodoya. Jag antar att Sokrates inte skrev mycket om det gudomliga – i så fall hade Armstrong säkert gått in på det – men någonstans måste ändå det gudomliga ha kommit in, med tanke på hur Armstrong skriver om det och hur hon menar att Platon skrev om Sokrates.

För sina anhängare blev Sokrates en inkarnation av gudomlig salighet, en symbol för den visdom mot vilken hela hans liv var inriktat. Hädanefter skulle varje skola i grekisk filosofi vörda sin vise föregångsman genom som en uppenbarelse av en transcendent föreställning som var naturlig för mänskligheten men nästan omöjligt svår att uppnå.

Sokrates dömdes till döden för att han var i största allmänhet besvärlig, verkar det. Om han hade riktigt beskäftiga efterföljare kan den lilla Sokrates-sekten säkert ha varit högst irriterande. Förmodligen var det meningen att han skulle fly undan sitt straff och alltså istället döma sig själv till landsflykt, men han valde att stanna kvar. Historien om hur han själv dricker sin giftbägare efter att ha grundligt tvättat sig för att andra ska slippa göra någon liktvagning, stilla skämtsamt och helt lugnt, till synes utan rädsla för döden har gett mer än en person associationer till Jesu väg mot sin död på korset. Det ser ut som ett slags offerdöd, onekligen.

Platon gick sedan i lära i andra typer av andlighet innan han startade sin egen filosofiskola, som liksom Sokrates’ inte handlade om att plugga in lärosatser utan om konsten att leva. Den hette akademi men liknade inte vårt universitetsväsen. Man offrade varje dag till gudarna, och så vidare.

Om antikens filosofiskolor var som Karen Armstrong skildrar det, då har filosofiämnet ändrats väsentligt. Om filosofi från början var ett slags andliga övningar är det kanske inte så konstigt om den tappat bort de områden som är svåra att enbart teoretisera om, och som David Rönnegard säger, inte ägnar sig åt de stora livsfrågorna. Om dessa kräver någon typ av praktisk utövning och/eller upplevelse för utveckling, inte bara ord och böcker, är det inte så konstigt om vår tids universitetsfilosofi ganska lite förmår på det området.

Som vanligt frågar jag mig hurpass rättvisande Karen Armstrongs skildringar är. Hon gör ett riktat urval, så mycket förstår jag. Jag tänker mig att hennes urval är raka motsatsen till det urval som de filosofiska traditioner gjorde, som tog över arvet från Sokrates och Platon från grekerna och småningom in i vår tid. Hennes tolkning måste vara en nytolkning och omtolkning av Sokrates, tänker jag – som vanligt inte hennes, utan någon annans.

Annonser

5 thoughts on “Filosofi som ett slags andlighet

  1. Ping: Dopet som mysterierit | Rebellas andra

  2. Ping: Om konsten att tolka skriften | Rebellas andra

  3. Ping: Nu blir’e rena grekiskan | Rebellas andra

  4. Ping: Den mysteriöse Origenes | Rebellas andra

  5. Ping: De antika filosofernas Gud – och deras vetenskap | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s