Varat: Brahman, atman, Dao, ilam, ellu, Elohim

Karen Armstrong gillar den där tanken med Varat, och läser in den i forntidens religioner överallt där hon kan alltifrån grottmålarna i Lascaux och framåt i tiden.

Dessa förhistoriska samhällen kanske försökte uttrycka sin känsla för vad den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976) kallar Varat, en fundamental energi som bär och besjälar allt som finns till. Varat är transcendent. Man kan inte se, höra eller beröra det; man kan bara se det i verksamhet i människor, ting och naturkrafter omkring sig. Av dokumentation om senneolitiska samhällsbildningar (= i slutet av den yngre stenåldern, Rebellas kommentar) och herdesamhällen lär vi oss att man vördade Varat som den yttersta heliga kraften, inte som något väsen. Varat var omöjligt att definiera eller beskriva, eftersom det är allomfattande och våra sinnan enbart är ägnade att hantera väsen var för sig, och de i sin tur ingår i Varat på sitt eget begränsade vis. Men bestämda föremål kom att bli uttrycksfulla symboler för Varats kraft som bar dem och genomlyste dem med särskild klarhet. En sten eller en klippa (ofta symboler för det heliga) vittnade om Varats stabilitet och fortbestånd. Månen visade dess kraft till ändlös förnyelse och himlen dess upphöjda transcendens, allestädesnärvaro och gränslöshet. Ingen av symbolerna dyrkades för sig eller i sig. Människorna föll inte rätt och slätt ner och tillbad en klippa; den var helt enkelt ett fokus som riktade deras uppmärksamhet mot livets innersta väsen.

Vi verkar ha gått varvet runt, vad gäller de så kallade primitiva religionerna. Från att ha sett dem som just primitiva – så dumma människor att tillbe stenar eller träbitar! – till att som Karen Armstrong mena att dessa människor hade just denna mystiska uppfattning om det Högsta, som vi idag tappat bort när vi trasslat in oss i våra personifierade gudomar. Å andra sidan läser vi förstås in i dessa urgamla kulturer det som vi vill se… det de hade som vi inte kan föreställa oss, det får vi aldrig se beskrivet och kan aldrig lära oss något om.

På 900-talet f.v.t. när en del arier hade slagit sig ner på den indiska subkontinenten gav de den yttersta verkligheten ett nytt namn, brahman. Detta var den osedda principen som fick allt att växa och blomstra. Det var den makt som var högre, djupare och mer fundamental än gudarna.

Brahman återfinns fortfarande i dagens hinduism. När jag lärde mig om hinduismen i högstadiet kallades brahman för ”världssjälen”. Karen Armstrong vill alltså identifiera brahman med Varat, och jo – det där med högre princip bakom gudarna, om det är vad Varat är så är vi väl inne på samma sak.

Karen Armstrong skriver om detta ariska folkslags präster som utvecklade ett slags tävling, kallad brahmodya.

De tävlande började med att företa en retreat ute i skogen där de genomförde andliga övningar såsom fasta och andningskontroll, som främjade koncentrationen och försatte dem i ett särskilt medvetandetillstånd. Så kunde tävlingen börja. Målet var att finna en språklig formel som definierade brahman. Språket drevs till sin yttersta gräns där det till slut ebbade ut och människorna blev livligt medvetna om det outsägliga, det andra. Utmanaren ställde en gåtfull fråga, och motståndaren var tvungen att ge ett träffande svar som ändå var lika outgrundligt. Vinnaren var den talare som gjorde motståndarna svarslösa – och när tystnaden inträdde och språket blottade sin otillräcklighet var brahman närvarande. Den blev uppenbar först i den förstummande insikten om språkets begränsningar.

Referenser till denna brahmodya återkommer senare i boken, många gånger. För Karen Armstrong verkar den vara den tydligaste bilden av Guds eller det gudomligas outgrundlighet. Hon jämför också gärna olika religiösa praktiker med denna brahmodya. Jag återkommer dit, i sinom tid.

Några hundra år senare kom prästerna fram till att brahman, själva varat, även var grunden för människans psyke. På så vis är det transcendenta inte något som står att finna enbart utanför människan, utan som även finns inom henne själv. I den vediska andligheten, dokumenterad i Upanishaderna, är detta sökande efter det heliga Självet – atman – centralt.

De upanishadska vishetslärarna begärde inte att deras lärjungar skulle ”tro på” atman utan lät dem genomgå en initiering varigenom de själva upptäckte den. Det skedde genom en rad andliga övningar som lät dem se på tillvaron med nya ögon. Denna praktiskt förvärvade kunskap medförde en lycklig befrielse från fruktan och ängslan.

Det låter fruktansvärt förenklat och är det säkert också. Karen Armstrong vill förstås peka på samma sak som i de eleusinska mysterierna, när de nu kan ha uppstått – kanske ungefär samtidigt? Initiering varvid människan uppnår insikt, må vara att de eleusinska mysterierna var mer tilltalande för gemene man medan de upanishadska vishetsövningarna alltid måste ha varit något för en mindre elit.

Religion som utövande. Göra i fokus, inte tro.

Enligt Karen Armstrong är även det kinesiska begreppet dao/tao klart besläktat med Varat.

Dao inbegrep hela verkligheten och hade därför inga egenskaper, ingen form. Den kunde erfaras men aldrig ses. Den var ingen gud, den fanns bortom himmel och jord, och var bortom det gudomliga. Man kunde inte säga någonting om dao, eftersom den överskred gängse begrepp. Den var äldre än urtiden och ändå var den inte gammal. Den var något utöver varje existensform som människorna känner till, och därmed varken vara eller icke-vara.

Och så kommer hon fram till att en uppfattning om detta högsta Vara är ett av ursprungen till kristendomens monoteistiske Gud.

I Mellanöstern, den region där den västerländska monoteismen skulle komma att utvecklas, fanns en liknande uppfattning om den yttersta verkligheten. I Mesopotamien var ilam det akkadiska (Wikipedia) ordet för det gudomliga, en strålkraft som gick utöver varje enskild gud. Gudarna var inte källan till ilam utan kunde liksom allt annat bara återspegla det. Det främsta kännetecknet på det gudomliga var ellu (helighet), ett ord med bibetydelse av klarhet, renhet och glans. Gudarna kallades de heliga, eftersom deras symbolberättelser, avbildningar och kulter framkallade strålglansen hos ellu för tillbedjarna. Israeliterna kallade sin beskyddargudom för Elohim, en hebreisk variant av ellu som sammanfattade allt som det gudomliga kunde betyda för människorna.

Elohim är ett av de namn för Gud som används i Moseböckerna. De delar där Gud benämns Elohim tillhör Bibelns allra äldsta delar; författaren benämns ”Elohisten”. Jag frågar mig huruvida GT:s Elohim – det står inte så i våra biblar, jag gissar att man ersatt det med Herren eller något annat lämpligt – är något särskilt transcendent Vara, eller om Elohim med tiden utvecklades till en gud i ett gudapanteon. De tidiga judarna var ju polyteister, lärde jag mig av Evid3nces kortversion av Karen Armstrongs ”Berättelsen om Gud”, som handlar om den monoteistiske gudens historia. Någon gång blir jag tvungen att tugga i mig den. I ”För Guds skull” får man sig till livs små spånor och kortversioner, men jag läser gärna mer och jag misstänker att Armstrongs versioner är bland det mest lättillgängliga som skrivits i ämnet, åtminstone om man även önskar en rimlig nivå av stringens.

Annonser

3 thoughts on “Varat: Brahman, atman, Dao, ilam, ellu, Elohim

    • Inser att mitt inlägg kan tolkas som ironi. Jag menar givetvis att monolatri föregick monoteism. En Gud för ett utvalt folk. Första budet säger just det. Lite märkligt att det fortfarande formuleras ungefär så, budet alltså.

      Herren sa till Moses:
      ”Jag är Herren, din Gud, som har lett dig ut ur slaveriet i Egypten.
      Du ska aldrig tillbe någon annan Gud än mig.
      Gör aldrig avgudar åt dig, och tillbe inga avbildningar, varken av fåglar, fiskar eller andra djur.
      Du ska inte böja dig inför något sådant eller tillbe det, för jag är Herren, din Gud. Jag är en svartsjuk Gud, och jag kommer att sända förbannelse för fädernas synder ända ned till tredje och fjärde generationen bland dem som hatar mig. Men jag kommer att bevisa barmhärtighet till tusen generationer bland dem som älskar mig och håller mina bud.”

      Gilla

  1. Ping: Filosofi som ett slags andlighet | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s