Grattis, Måns! men ändå mera grattis till Irland

Zelmerlöw i all ära, den andra segern är större. Irland har i folkomröstning sagt ja till könsneutral äktenskapslagstiftning – eller åtminstone till att godkänna att människor ingår juridiskt giltigt äktenskap med någon av samma kön. Exakt hur lagtexten ser ut vet jag inte.

Det är inget stort steg, kan man tycka. Ett antal europeiska länder har gått före, och grannen Storbritannien tillåter redan människor att gifta sig oavsett könskonstellation. Att Irland nu följer efter är kanhända inget jättestort steg för mänskligheten, men ett rätt stort för Katolska kyrkan – som förstås tolkas på olika sätt, beroende på utgångspunkt.

Irland är ett traditionellt katolskt land. Över 60% i folkomröstningen är en stabil majoritet, så resultatet kan knappast ifrågasättas. Alla de stora etablerade politiska partierna, inklusive de konservativa, stödde Ja-sidan. Det är i sig anmärkningsvärt. Det bör betyda att de som organiserat Nej-sidan huvudsakligen varit människor från Katolska kyrkan, vars biskopar uppmanat människor att rösta Nej.

Jag känner mig för närvarande inte särskilt app 2 dejt med den katolska nyhetsfronten och har inte heller fördjupat mig i kampanjandet inför omröstningen. Era googlingar är nog lika goda som mina så vad Irland beträffar nöjer jag mig med länkar till och via Katolsk vision, som de senaste dagarna skrivit flitigt i ämnet. Där hittar man t.ex. att supertuffa f.d. presidenten och hängivna katoliken Mary McAleese, vars son är homosexuell, varit en viktig företrädare för Ja-sidan.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=16524

Man hittar också länkar till Tony Flannerys blogg, som givetvis firar beslutet och också funderar över vad beslutet betyder rent kyrkligt. Flannery är en irländsk ordenspräst som suspenderats och av Troskongregationen fått order om att inte uttala sig offentligt – på grund av hans åsikter om kvinnliga präster, tror jag var skälet. (Att inte se några teologiska hinder för kvinnliga präster förefaller vara den värsta heresi man kan ha i Katolska kyrkan av idag. I Svenska kyrkan är det, som bekant, tvärtom.) Flannery beslöt som synes att inte lyda Troskongregationen, och har betalat priset.

Flannery skriver om vad Kyrkan bör lära sig av omröstningen.
http://www.tonyflannery.com/lessons-for-the-church-from-this-referendum/
och om olika syn på kyrkans läroämbete.
http://www.tonyflannery.com/different-understandings-of-magisterium-spark-arguments-in-the-church/
Han tycker att det är dags att Katolska kyrkan svänger tillbaka, från Johannes Paulus/Benedikt-inställningen till Andra vatikankonciliets syn att hela kyrkfolket är en del av kyrkans magisterium det vill säga läroämbete. Enligt Andra vatikankonciliet, skriver Flannery, kan ingen lära accepteras som definitiv förrän den accepterats av kyrkfolket.

Inom Kyrkan är det som vi kallar för ”Läroämbetet” det organ som definierar, tydliggör och har sista avgörandet vad gäller Kyrkans lära på varje enskild punkt. Men det finns två olika åsikter vad gäller exakt vad detta Läroämbete består av. Under de senaste två påvarna förstods Läroämbetet alltmer, ju mer Kyrkan entraliserades, som Kurian och särskilt dess framstående organ Troskongregationen. Men en äldre förståelse, som var centralt i förra århundrades Vatikankoncilium, har en vidare och mer komplex syn på vad som utgör Läroämbetet. Enligt detta perspektiv består det av Vatikanen, av den universella kyrkans biskopar, av hela gruppen teologer och särskilt sensus fidelium, de vanliga kyrktrogna katolikernas sunda förnuft. Konciliet går så långt att det säger att såvida inte en lära accepterats av ett konsensus bland de troende kan inte läran betraktas som definitiv. Enligt den första förståelsen av Läroämbetet är allt vi behöver för att känna till Kyrkans lära dekret från Vatikanen. Enligt den andra behövs en hel process med dialog och diskussion över hela kyrkan, från vilken Kyrkans lära växer och utvecklas, och aldrig kan ses som statisk.

Jag misstänker nu att de mer konservativa krafterna inte alls kommer att se det som att det är sensus fidelium som talat på Irland. Jag tror de kommer att säga att valresultatet, och det faktum att folkomröstningen över huvud taget utlystes, är ett resultat av sekularisering. Människor förstår inte längre kyrkans lära, vi har misslyckats med att förklara den för dem, osv. Etc etc ad nauseam. Flannery fortsätter med att beskriva två olika tolkningar av vad som menas med Traditionen, och två olika sätt att tolka Bibeln.

Under debatten lyssnade jag på en del talare som citerade meningar ur Bibeln, huvudsakligen ur Gamla testamentet, som fördömde homosexualitet. De verkar utgå från en tro att varje ord i Bibeln kommer direkt från Gud och måste tolkas bokstavligt. Detta är vad som vanligen kallas den fundamentalistiska attityden till skriften. Å andra sidan finns det bland katoliker de som lärt sig av de stora bibelforskarna från förra århundradet att Bibelns texter måste tolkas inom den sociala och kulturella miljö där de skrevs, och att dess kärnbudskap måste överbringas och förstås med hänsyn till olika epokers olika omständigheter. Uppenbarligen kan dessa två sätt att närma sig den heliga skrift leda till mycket olika slutsatser.
(…)
Bland präster, om jag tillåter mig att generalisera en smula, lutar den yngre generationen som utbildats under de senaste tjugo åren mot den första förståelsen. De äldre, som dateras ända tillbaka till Johannes XXIII och Vatikankonciliet, stöder huvudsakligen den andra linjen.

Så långt Tony Flannery, en av rösterna på den katolska reformsidan.

Centralisering under JPII och B16. Ett allt hårdare vakthållande om rätt lära. Allt stramare tyglar mot de teologer och präster som tycker annorlunda.

Samtidigt en mer bokstavstolkad bibelsyn.

Min hjärna gör här ett vilt skutt över till en intervju med John Shelby Spong, den amerikanske anglikanske biskopen vars kristendom jag inte riktigt förstår vad den ska vara bra för men som mellan varven har en hel del intressant att säga. Om Benedikts bok om Jesus säger han
http://www.faith-theology.com/2007/09/interview-with-john-shelby-spong-i-am.html?m=1

Jag tror inte att han och jag lever i samma århundrade. Vad gäller bibelvetenskap gör vi det definitivt inte. För mig verkar det som att han faller tillbaka på ett slags neofundamentalistisk mentalitet, enligt vilken Bibelns sanningar prövas med hjälp av Bibeln. Det vill säga, man måste se till helheten. Så om man har en bibelvers som är konstig måste man jämföra med hela Bibeln för att hitta Guds vilja. För mig är det helt enkelt en försvarsmekanism, som undviker att se sanningen i vitögat.

Påve Benedikt, och kanske hela tillbakasvängningen under JPII och B16 där man strävade efter en mindre kyrka av helhjärtat troende som skulle hålla tron levande i en fientlig omvärld, som neofundamentalistisk? Åtminstone om man använder Karen Armstrongs beskrivning av fundamentalism passar det inte alls illa.

från början defensiva rörelser fast förankrade i en djup rädsla för utplåning som får dem att utveckla en paranoid syn på ”fienden”

Ja, lite så. Benedikt som var så mån om att försöka återknyta SSPX, ärke-integralisterna det vill säga äkta katolska fundamentalister, till Katolska kyrkan. Visst måste man säga att analysen håller.

Jag kan dock aldrig någonsin föreställa mig en katolsk lösning som går ut på att biskopar öppet sitter och pratar som exv. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, uppenbarligen inte någon neofundis. Som jag tolkar den katolska modellen bör den bestå av en officiell lära som framförs av präster och särskilt biskopar, och som på individplan sen kan tolkas olika. Det är dessa olika tolkningar, spektrat av åsikter och synvinklar, som strypts i RKK under Joseph Ratzinger/Benedikt först som prefekt för Troskongregationen och sedan som påve.

Om neofundamentalismen har sina rötter i rädsla för utplåning, hur motas den?

Med påve Franciskus öppna famn, och fokus på kristendomens sociala aspekter?

Det är åtminstone ett gott försök. Vad än Franciskus utstrålar, inte är det rädsla.

Samtidigt måste vi medge att en sådan kristendom är ganska så uppfordrande. En del applåderar det – ”äntligen har vi fått en påve som verkligen är kristen” – men hur många är beredda att ge vad det kostar? En kyrka som inte bara lär att omsorg om världens fattiga är bland kristendomens kärnvärden utan också lever det får kanske applåder av hela västvärldens medelklass. Kommer de också att hoppa jämfota in i säck och aska för att uppfylla sin del? Inte heller Franciskus katolska kyrka uppnå gigantiska medlemssiffror i det alltmer agnostiska Europa. Det kanske blir en liten elitkyrka det med, på sätt och vis. Dock helt annorlunda än JPII:S/B16:s.

Sen består ju Katolska kyrkan verkligen inte bara av Europas medelklass. Attans att jag passerat halva mitt liv eller mer, jag kommer inte få se resultatet av den väg RKK slagit in på med Franciskus! och jag är nyfiken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s